Tillbaka till tunnelbanan


Det är dags att åter bege sig till Moskva. Eller snarare ner under staden, till det gytter av tunnelbanelinjer, servicetunnlar och förfallna perronger där Dimitrij Gluchovskijs böcker utspelar sig.
I ”Metro 2034” startar vi vid stationen Sevastopolskaja. En station som lever i ständig stridsberedskap på grund av alla angrepp som sker av områdets alla muterade monster. Om det inte hade varit för att stationen förser stora delar av Hansan (namnet på den välbeställda ringlinjen, som likt forna tiders Hansa har specialiserat sig på handel) med elektricitet hade den för länge sedan fallit.
På stationen lever en äldre man kallad Homeros, som är besatt av att samla in och berätta historier och legender. Han drömmer om att en gång skriva sin egen berättelse att lämna efter sig när han dör. En dröm som ser ut att besannas när han ger sig iväg på en farlig resa tillsammans med den mystiske Hunter för att försöka stoppa Sevastopolskaja från att gå under.

Livet i metron är hårt, farofyllt och ganska så tröstlöst. Intet nytt under den fladdrande nödbelysingen för den som har läst ”Metro 2033” med andra ord. Vilket är det största problemet med ”Metro 2034”; att den alltför mycket påminner om sin föregångare.
Karaktärerna rör sig på samma stationer och mellan samma ytterligheter – den livsfarliga Paveletskaja utan stålportar, de imponerande välordnade Hansan-stationerna, röda linjens våldsamheter, till synes övergivna stationer där folk försvinner spårlöst och så en sväng på ytan demolerade landskap. Till och med den pest som hotar Sevastopolskajas befolkning nämns i första boken och Hunter var en av de viktigaste karaktärerna i första boken.

Homeros är en intressant men ganska enkelspårig protagonist. Han är besatt av att finna en hjälte att skriva sin episka berättelse om, så besatt att han inte märker det äventyr han själv är indragen i. Fast problemet är ju att hans historia inte är så himla spännande, i alla fall om man jämför med Artioms äventyr i föregångaren.
Det jag gillar mest med Homeros är att han tillför ett annat perspektiv. Han är gammal nog att minnas den gamla världen, den som fanns innan katastrofen. Han var metroanställd då och att färdas genom tunnlarnas förfall är extra jobbigt för honom, som minns när de var fyllda av sprudlande liv och skönhet.

”Metro 2033” var ju en av de böcker som diskuterades av Martina när det handlade om postapokalypsen och könsrollerna. Mycket för att det knappt existerade några kvinnor alls i boken, utom i små biroller som ängsliga mödrar.
I ”Metro 2034” finns det fler kvinnor, men det hjälper tyvärr inte. De är hustrur och döttrar, inget annat. Den unga kvinnan Sasja som Hunter och Homeros plockar upp på vägen skulle knappast klara något Bechdel-test. Hennes främsta egenskaper verkar vara att hon är vacker, kärleksfull och svag som en nyfödd kattunge (liten spoilervarning för den känslige!):
”Just nu var föreningen med en annan människa det enda som gjorde att hon orkade tänka på framtiden. När hon lade armarna om brigadören på den framrusande dressinen tycktes hennes liv ha fått en ny kärna.”

”Metro 2034” är långt ifrån en usel bok, men i jämförelse med ”Metro 2033” känns den blek och ganska fattig. Jag får dock känslan av att Dmitrij Gluchovskij inte är klar med sin dystopiska framtidsvärld och hoppas därför att eventuella uppföljare blir mer intressanta.

Dmitrij Gluchovskij – Metro 2034 (Coltso, 2011)

Annonser

14 comments

  1. Jag gav faktiskt upp efter några kapitel… Såpass dålig är den egentligen nog inte, men jag har annat jag hellre vill läsa. Kanske ger jag den en chans nästa sommar.

      1. Ja precis. Egentligen rätt synd att han inte satsade på novellformat istället, tänk en samling med olika karaktärer på olika äventyr i Metron, där kunde han verkligen ha lekt med de mytologiska inslagen och olika stationers märkliga politiska/sektbetonade sammanslutningar. Istället för att binda en ram runt hela fantasivärlden med ganska mediokra huvudpersoner och klichétyngda vandringar och sökanden som inte engagerar.

        1. Verkligen! Det hade kunnat bli en fantastiskt novellsamling. För jag gillar verkligen Metro-världen, men det blir lätt i det spretigaste laget när Gluchovskij ska pressa in ALLT i samma bok.

  2. Hm.. Väntar nog ett tag med den här då. Finns så många nya böcker som hyllas att ett ”mja” inte räcker för att komma högt upp i läshögen.

  3. Visst är boken lite av ett slöseri på en bra värld? Förstår inte hur Gluchovskij lyckats skapa en så intressant och stämningsfylld miljö, utan att också kunna fylla den med en engagerande berättelse. Men jag håller absolut med om att nästa bok (Metro 2035? skjut mig!) kan vara värd en titt ändå.

    1. Ja, lite så. Världen är så intressant, men storyn är bara so-so. Fast jag kommer säkert falla till föga och läsa om det kommer fler böcker, det finns ju potential för något riktigt bra.

  4. Håller med om att det kändes som om det var samma story som i Metro 2033, men ett annat händelseförlopp. Boken var ett gäsp för mig, saknade också det obehagliga, läskiga från 2033. Det enda som riktigt grep tag i mig var det hjärtskärande slutet.

    1. Jag saknade också det läskiga från 2033. Jag tyckte att det var så intressant med de olika konkurrerande fraktionerna i den boken, hur svårt det var för Artiom att ta sig fram. I den här boken gick det plötsligt hur lätt som helst att korsa Hansan eller röda linjen, så väldigt mycket av spänningen bara försvann.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s