Ondskan i mänsklig skepnad

Cormac McCarthys ”Vägen” är en av de allra bästa böcker jag någonsin har läst, så jag har tänkt länge att jag borde läsa mer av denne prisbelönade författare. Att jag inte har kommit mig för har mer med mig att göra än med den gode McCarthy själv. Det är nämligen så att många av de böcker han har skrivit är så kallad western fiction, d.v.s de utspelar sig i Old West under 1800-talet. En genre som jag är synnerligen ointresserad av i allmänhet, men för den här författaren kände jag mig ändå beredd att göra ett undantag.

”Blodets meridian”, som kom ut första gången 1985, utspelar sig främst i gränstrakterna mellan södra USA och Mexiko i mitten av 1800-talet, i efterdyningarna efter kriget mellan de två nationerna. Romanen anses allmänt vara McCarthys mästerverk och en av de bästa amerikanska romanerna som skrivits under 1900-talet. Den är löst baserad på verklig händelser, nedtecknade av en överlevande.

Romanens protagonist är en ung man som kallas ”ynglingen”. Han är en rymling och vagabond som reser genom södra USA på en utsliten mula, och som tar till våld för att lösa de flesta situationer. Efter att ha blivit fängslad i Mexiko går ynglingen med i ett gäng legosoldater som anställts av delstaten för att jaga och döda de grupper av apacher som plågar civilbefolkningen. Gruppen leds av den hårdföre John Joel Glanton, men den ondskefulle domare Holden är på många sätt gruppens verklige ledare. Under hans ledning hänfaller gruppen snart åt superi, meningslöst våld, tortyr och våldtäkter.

”Blodets meridian” är en mycket mörk och mycket våldsam roman. McCarthy har ett sätt att skriva som är kargt, närmast arkaiskt. Många skeenden beskrivs kortfattat och kärvt, i kontrats till de ibland slående vackra och detaljerade miljöbeskrivningarna. Det är mycket som inte sägs, utan bara anas mellan raderna. Vilket räcker gott, då blodet ändå flödar över sidorna.
Jag kan inte direkt påstå att det är lätt att läsa McCarthy. Men det finns ett slags karg skönhet i hans berättande som skiner igenom även i översättningen: ”Livsformer som skimrade lätt i hettan, likt de knappa återstoderna av underverk.”

Det är märkvärdigt hypnotiskt att läsa om ynglingen och den alltmer oregerliga grupp av legosoldater han slår följe med. Speciellt intressant är den demoniska domare Holden, denne hårlöse och bleke jätte som vadar fram genom en flod av döda kroppar för att ta sig framåt. Liksom Joseph Conrads Kurtz är han en man av många talanger, intelligent och bildad, vilket gör hans hänsynslöshet så mycket mer obehaglig. Han målar av en sällsynt växt i ena stunden och mördar ett barn i nästa, utan att ens lyfta på sitt icke-existerande ögonbryn.
Det är oklart om Holden ens är en vanlig man eller om han är något mer än så, något värre. Han är övernaturligt smart, snabb och tålig och kan gå genom en hel öken utan att ens vackla. Han är en representant för mänsklighetens onda kärna, den vite mannens förtryck, lagens oändligt långa arm. Han är Ondskan i mänsklig skepnad, en demon gömd i kött och blod.

”Blodets meridian” är en fascinerande roman. Den kräver en hel del av dig som läsare, men om du ger boken chansen får du tillbaka hundrafalt.

Cormac McCarthy – Blodets meridian (Bonnier pocket, 2011)

12 kommentarer

    1. Jag tror verkligen att du skulle gilla den, Pål. Den är ganska svår att ta sig in, men när man väl gör… verkligen värt det! Och Holden är en av de mest fascinerande böcker jag har sött på.

  1. Jag var inte helt förtjust i den här boken men väl väldigt fascinerad. Jag minns den som monoton, magnetisk och glimtvis fantastisk. Jag orkade inte ge den all den där energin som den egentligen kräver tror jag.

      1. Jag håller med om att den är ganska monoton till en början, men jag tyckte att den var oerhört fascinerande när jag väl kom in i läsningen. Som sagt, energikrävande bok!

  2. Även jag räknar Vägen som en av mina stora läsupplevelser, den kvalar lätt in på topp tre. Så det är mer än konstigt att jag inte läst något mer av honom, trots att jag tänkt på det många gånger. Just Blodets meridian har jag stått och klämt på och ställt tillbaka vid oräkneliga tillfällen. Kanske är dags snart.

    1. Samma sak för mig med Vägen, en av de allra största läsupplevelserna. Jag väntade också väldigt länge innan jag läste något mer av McCarthy, lite för att jag var tveksam till själva temat i de flesta andra av hans böcker och lite för att jag var rädd för att bli besviken. Men det finns många likheter mellan Vägen och Blodets meridian, så jag rekommenderar dig absolut att läsa den!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s