Kudos my hero

(Eftersom ”The Magician King” är en uppföljare så utfärdar jag härmed en SPOILERVARNING för alla som inte har läst första delen, ”The Magician”)

Lev Grossmans ”The Magician King” är tillsammans med ”A Dance with Dragons” årets mest efterlängtade bok för mig. Jag läste ”The Magicians” för några år sen efter tips från Jessica på Bokhora, och fullkomligt avgudade.
Jag älskade allt; hur magin beskrevs (som svår och oftast oerhört tråkig att lära sig), internatskolan Brakebills, de ironiska dialogerna i kompisgänget, den deprimerande Quentin och hans längtan efter något större sammanhang att uppgå i, Fillory och i synnerhet den fantastiska Alice.

I ”The Magician King” är vi tillbaka i Fillory igen. Efter allt som hände i slutet av förra boken borde Quentin vara nöjd med sin tillvaro som kung i det magiska sagolandet tillsammans med Eliot, Janet och sin gothiga high school-kompis Julia. Han borde vara nöjd, men eftersom han är Quentin så går han istället runt och känner sig rastlös. Det borde finnas något mer än det här, tänker han, något episkt äventyr som bara väntar på att han ska ta första steget. Det äventyr han slutligen hittar, eller snarare blir indragen i, visar sig vara helt annorlunda än han hade förväntat sig. Hela världen står på spel och för att rädda den krävs det en riktig hjälte. Vilket är vad hela boken handlar om; vad det egentligen innebär att vara en hjälte.

Att återse Quentin och hans vänner är en aning bitterljuvt. Det är intressant hur Grossman lyckas skriva så många karaktärer (Quentin själv inkluderad) som lyckas med att få mig att skratta och gå mig på nerverna samtidigt. Jag menar, jag gillar verkligen vår depressive och lite tjuriga huvudkaraktär, men ganska ofta skulle jag mest bara vilja ge honom en ordentlig örfil.
Fast det är ju lite det som är charmen. Inte ens ett magiskt sagoland som Fillory kan hindra vännerna från att dricka sig asfulla, dra dåliga skämt om de talande djuren, pika varandra och längta efter Starbucks-kaffe. De är alltid skämtsamt distansierade till sin egen tillvaro, men på ett sätt som både är roligt och lite sorgligt att läsa:
”He liked the dryads, the mysterious nymphs who watched over the oak trees. You really knew you were in a magical fantasy otherworld when a beautiful woman wearing a skimpy dress och leaves suddenly jumped out of a tree.”

Quentin i all ära, men ”The Magician King” är som allra bäst när den handlar om Julia. Efter att hon misslyckats med intagningsprovet till Brakebills borde hon ha glömt bort allt som har med magi att göra. Men en liten detalj i hennes täckmantel blev fel, och fick henne att istället tillbringa år av sitt liv med att leta efter en bakdörr in till den magiska världen.
Julias historia är verkligen djupt tragisk. Till skillnad från Brakebills-kidsens slappa och lite arroganta inställning till magi så offrar Julia allt för magins skull. Hon är vacker och blixtrande intelligent, men ger upp allt från college till kärlek till sin egen familj för några få smulor magi.
Det är Julias historia som gör ”The Magician King”. Den ligger som en mörkare resonansbotten till resten av historien, ett stråk av djupaste allvar mitt i en annars ganska solig sagovärld.

Slutet av boken får mig att börja fundera över om det här är det sista vi har sett av Quentin Coldwater. Jag gillar slutet i stort (vilket innebär att väldigt många troligen kommer att avsky det), men på ett sätt känns det lite… oavslutat. Som att Quentin bara börjat förändrats och mogna, som att det här bara var första steget i ett mycket större äventyr för hans del.
För min del skulle jag gärna återse Quentin igen så länge det innebär att Grossman kommer fortsätta skriva många många fler mörka, sarkastiska och smarta fantasyböcker.

Lev Grossman – The Magician King (Viking, 2011)

9 kommentarer

  1. Jag älskade The Magicians och kommer givetvis att läsa även The Magician King. Men bara inte just nu. Min läshög blir bara högre och högre, snart kommer jag få börja dela upp den och placera den på olika ställen i lägenheten för att inte få panik..

    1. Men då har du ju åtminstone en riktigt bra bok att se fram emot. :)
      Och jag känner verkligen igen det där med läshögen. jag har ett hyllplan för olästa böcker som börjar bli oroväckande fullt, och då har bokhösten knappt ens kommit igång ännu…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s