Om ett försvinnande


”Roman om ett försvinnande” kallas den på framsidan, Therése Söderlinds ”Norrlands svårmod”. ”Roman om en familjs sönderfall” skulle ha passat minst lika bra, för det är dessa två händelser som utgör romanens kärna.
Charlie heter den unge man som försvinner. Anna är hans lillasyster, den som blir kvar när familjen kollapsar. Det är henne vi får följa, som sjuåring precis innan brodern försvinner, som tonåring och slutligen som ung vuxen.

I en baksidesblurb av min pocketutgåva jämförs ”Norrlands svårmod” med Joyce Carol Oates. Jodå, visst finns där likheter. Den där komplicerade familjen där gränsen mellan kärlek och hat alltid är suddig, våldet, sorgen, utsattheten. Jag kommer speciellt att tänka på ”Det var vi som var Mulvaneys”, som skildrar familjen Mulvaneys väg mot undergången. Även om denna bok, en av JCO’s allra bästa enligt mig, är bättre så finns där ändå gemensamma drag.

Första halvan av ”Norrlands svårmod” tycker jag ändå håller en hyfsad nivå. Det är spännande, de olika tidsplanen skildras på ett bra sätt utan alltför stora luckor. Att jag listade ut varthän det barkade gjorde inte så mycket då jag ändå gillade Söderlinds skildring av den så trasiga Anna och hennes likaledes trasiga familj.
Tyvärr känns det som att vändpunkten precis innan bokens andra halva börjar istället borde ha varit romanens slutpunkt. För den andra halvan håller inte alls lika hög klass som den första, historien blir både lite tjatig och lite tråkig. Under denna andra halva får vi förklaringar till alla de mysterier den första halvan innehöll, vilket jag tycker är synd. Det förtar så mycket av spänningen att få precis allt förklarat i minsta detalj, att försvinnandet som är romanens kärna inte fick förbli ett mysterium. Att den trasiga Anna inte får förbli i skärvor, utan limmas ihop så prydligt mot slutet att sprickorna knappt syns längre.

”Norrlands svårmod” är – sin något fåniga titel till trots – ändå en läsvärd roman. Dock önskar jag (som ändå predikar i tegelstenskören i vareviga blogginlägg) att den hade varit några hundra sidor kortare. Då hade historien både behållit mystiken och mitt intresse rakt igenom.

Therése Söderlind – Norrlands svårmod (Bonnier pocket, 2011)

Annonser

4 comments

  1. Håller med till fullo! Tyckte att den var helt okej till en början, men sedan barkade det utför. Så den hade helt klart tjänat på att vara hundra sidor kortare. Blev faktiskt rätt besviken att den inte höll rakt igenom!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s