Månad: augusti 2011

Spöklik utopi


Efter sju sorger och minst lika många bedrövelser har jag äntligen fått min Utopi-prenumeration att fungera. För någon vecka sen fick jag således hem det försenade andra numret av tidningen för episka serier.
Jag skrev aldrig någon recension av det första numret. Dels för att jag fortfarande höll på att återhämta mig från vinterns bloggdvala när numret kom ut, dels för att jag blev tvungen att köpa det i butik då prenumerationen inte fungerat och därför var lite småtjurig.

Det andra numret av Utopi följer det första numrets upplägg. Det är en hel del korta serier, några få längre plus några texter och reportage. Nivån är en aning ojämn bland serierna, men det hör ju till när det är så många olika tecknare, genrer och stilar som samsas – spretigheten får man på köpet.

Jag har läst en del klagomål om att det är så mycket text i vad som borde vara en renodlad serietidning, men själv har jag inga som helst problem med den saken. Sara Bergmark Elfgrens kusliga sf-novell tycker jag passar in väldigt bra in i spöktemat. Reportaget om Loka Kanarp och Carl-Michael Edenborg ställer jag mig däremot en smula frågande till. De två är ju en del av Kolik-gänget och kommer ut med boken ”Hungerhuset” där i höst, så det blir en smula märkligt när de intervjuas av ”sina egna”.

Bland serierna blev jag mest förtjust i Elin Fahlstedts ”Salt”. Det är en vacker och lätt surrealistisk liten historia som är otroligt vackert illustrerad. Fahlstedt borde verkligen satsa på att använda färg oftare i sina serier, hon har ett öga för nyanser som är väldigt imponerande.
Nancy Peñas ”Tea Party” är inte riktigt lika fantastisk som hennes ”Katten och kimonon”, men den kommer bra nära. Att själva kimonon gör ett gästspel i detta nummer är ett klart plus, och det ska bli spännande att se hur serien utvecklar sig i nästa nummer.
Efter att ha läst detta nummer blev jag ännu förtjust i Fabian Göranssons ”Blenda” än jag var efter första mötet med henne. En storartad kvinna som tar sig an det sena artonhundratalets Stockholm med en cigarett i mungipan och utan nonsens. Stort plus också för litteraturnördigheten!

Jag ser fram emot att läsa nästa nummer av Utopi, som tydligen kommer att gå i syndens tecken.

Utopi, nr 2 (Kolik förlag, 2011)

Annonser

En liten Tolkien-guide

Jag får en del återkommande googlingar i min besöksstatistik. De flesta är ganska tråkiga (mitt bloggnamn) eller självklara (en viss författare eller boktitel). Ibland får jag dock väldigt specifika och återkommande googlingar där jag inte kan låta bli att tycka synd om den stackars desperata personen som verkligen vill ta reda på något, men kanske inte är så bra på det här med att formulera sina sökningar på rätt sätt.
Det här inlägget tillägnas härmed du/ni som hamnat på min blogg ungefär fem gånger i veckan den senaste tiden genom att söka på ”när ålder läsa tolkien”.

Jag kommer alltså här ge min högst subjektiva och partiska guide till vilka åldrar jag tycker det är lämpligt att läsa vilka Tolkientitlar. Anonyma googlare, håll till godo!

Bilbo – en hobbits äventyr / Hobbiten
När jag gick i trean läste min fantastiska lärare Bilbo högt för oss i klassen. Jag tokälskade boken från första början, till min lärares stora förtjusning (hon lånade mig en massa specialböcker om Tolkien, så förmodligen var hon medlem i Tolkien-sällskapet) och läste den själv flera gånger i rad.
Rekommenderad ålder: 10-12 år.
Jämfört med Ringen-trilogin är boken mycket mer lättläst och enkel. Bilbo är mer uppbyggd som en gammal saga än ett fantasyepos och innehåller en hel del anakronistiska detaljer (kaffe! morgontidning!), vilka är lättare att svälja om man är lite yngre tänker jag mig.

Sagan om ringen / Ringarnas herre

Eftersom jag inte hade någon som helst uppfattning om mina egna begränsningar så började jag läsa Ringen-trilogin strax efter jag hade hört Bilbo första gången, alltså vid nio års ålder. Det var alldeles för tidigt. Jag tragglade mig igenom hela trilogin medelst envishet, men det är inget jag rekommenderar.
Rekommenderad ålder: 13-15 år.
Vilken ålder du bör läsa trilogin beror lite på vilken version du tänker välja. Den gamla översättningen är ganska svårforcerad, jag skulle nog tipsa att du ska vara 15 eller äldre eller vara mycket läsvan för att mäkta med den. Den nya översättningen ska vara mer lättläst, så 13 år kanske är en vettig åldersgräns för den?

Silmarillion / De förlorade sagornas bok / Sagor från Midgård
Det finns ett flertal böcker som handlar om mytologin och bakgrundshistorien i Tolkiens värld. De överlappar och kompletterar varandra, men har en sak gemensam – de är alla tråkiga. Det här är inga romaner, det här är anteckningar och ramverk och uppräkningar.
Rekommenderad ålder: ingen.
Ärligt talat, den enda som alls bör läsa de här böckerna är de riktigt inbitna Tolkien-nördarna. Alla andra skulle jag rekommendera att läsa någon sammanfattning på nätet om du är nyfiken, så får du veta det viktigaste utan att behöva traggla dig igenom böckerna.

Vill du veta mer om böckerna i sig eller om specifika detaljer, anonyma googlare, så rekommenderar jag ett besök på forumet Tolkiens Arda som är väldigt matnyttigt. Lycka till med Tolkien-läsningen!

Jag klagar inte


När regnet smattrar mot fönsterblecket känns det inte alls särskilt jobbigt att få stanna inne och plugga hela dagen. Speciellt inte när man dels har en snarkande sällskapskatt och dels när litteraturen som ska läsas dessutom är så oerhört intressant.

På bilden syns Stephen Kings ”On Writing – A Memoir of the Craft” som jag läser till skrivkursen och Mary Shelleys ”Frankenstein” och Fred Bottings ”Gothic” som är till den gotiska litteraturkursen.

Vad ska man säga? Jag klagar inte.

Till havs


”Jadetronen” är den andra delen i Naomi Noviks bokserie om draken Temeraire och hans kapten. Den första delen heter ”Hans Majestäts drake” och den blev jag väldigt förtjust i, även om det tog mig över ett år innan jag läste fortsättningen.
Spoliervarning utfärdas för alla som inte har läst första delen!

Kapten Will Laurence och draken Temeraire har stött på problem. Efter att det visade sig att Temeraire är en himmelsdrake, en ytterst sällsynt ras som var menad som är gåva från den kinesiske kejaren till den franske. England har med andra ord stora diplomatiska problem och den enda lösningen blir en resa till Kina för att försöka lösa situationen…

”Jadetronen” är precis som den första boken om Temeraire en trevlig blandning av fantasy och ett alternativhistoriskt 1800-tal med kriget mellan England och Frankrike i fokus. Tyvärr blir handlingen ofta lite väl trevlig, på gränsen till tråkig. Det äts en massa trerätters middagar, det åks en massa båt och diskuteras politik och kulturella skillnader. Det puttrar på med andra ord, men knappast så att jag någonsin läser med andan i halsen.

Precis som i första boken är det Temeraires och Laurences nära relation som är det mest intressanta i boken. Draken Temeraire är lite som ett överbegåvat och ganska lillgammalt barn, han är vetgirig och ganska naiv men har också lätt för att bli arg. Laurence är däremot ganska misstänksam, men är beredd att göra vad som helst för att få stanna vi sin drakes sida. Deras förhållande är också mycket ambivalent; det finns något av en fader-son-relation där, men också en kärlek som är större än så och som innefattar både svartsjuka och stora uppoffringar.

Det är synd att ”Jadetronen” uppehåller sig så länge på den långa båtresan mellan England och Kina. Visst händer det en del viktiga och spännande saker under färden, men långt ifrån så mycket att det motiverar hundratals lite halvtråkiga sidor. Det draktäta Kina är däremot en väldigt intressant miljö som jag önskar att Novik hade koncentrerat sig på istället. Kulturkrocken som uppstår är särskilt intressant och jag gillar att engelsmännen tvingas ifrågasätta sina fördomar och sina egna liv i mötet med de kinesiska drakarna.

Trots att ”Jadetronen” känns som något av en mellanbok så är jag lite sugen på att fortsätta läsa nästa del i serien, ”Svartkrut och eld”. Är det någon av er som har läst den? Är den lika seg som den här boken, eller blir det lite mer åka av?

Naomi Novik – Jadetronen (Månpocket, 2009)

Hamstrar

Min hylla för olästa böcker börjar bli full. Och jag som har en 7-8 böcker på väg hem as we speak (huvudsakligen kurslitteratur)…
Det ser ut lite som att jag hamstrar inför något slags kommande apokalypsscenario där böcker blir en bristvara – hemska tanke! – eller som att jag drabbats av galopperande abibliofobi.

Vad jag egentligen hamstrar inför är ingen apokalyps, men inte heller särskilt trevligt. Om några veckor är det nämligen dags för stambyte i lägenheten, något som innebär att jag inte bara måste klara mig utan badrum, fungerande kök och katter (som ska bo hos snälla vänner), utan även utan ständig tillgång till min bokhylla. Det enda rätta är alltså att hamstra ordentligt med böcker innan stambytet drar igång, så att jag ständigt kan ha en redig trave med böcker med mig i väskan när jag kuskar omkring utan något riktigt hem i höst.
Bloggen lär inte lida någon nöd dock, jag kommer släpa runt på min netbook vart jag än tar vägen. Och vem vet, kanske kommer jag blogga mer än vanligt om jag inte har så mycket annat att distraheras av?

Tillbaka till tunnelbanan


Det är dags att åter bege sig till Moskva. Eller snarare ner under staden, till det gytter av tunnelbanelinjer, servicetunnlar och förfallna perronger där Dimitrij Gluchovskijs böcker utspelar sig.
I ”Metro 2034” startar vi vid stationen Sevastopolskaja. En station som lever i ständig stridsberedskap på grund av alla angrepp som sker av områdets alla muterade monster. Om det inte hade varit för att stationen förser stora delar av Hansan (namnet på den välbeställda ringlinjen, som likt forna tiders Hansa har specialiserat sig på handel) med elektricitet hade den för länge sedan fallit.
På stationen lever en äldre man kallad Homeros, som är besatt av att samla in och berätta historier och legender. Han drömmer om att en gång skriva sin egen berättelse att lämna efter sig när han dör. En dröm som ser ut att besannas när han ger sig iväg på en farlig resa tillsammans med den mystiske Hunter för att försöka stoppa Sevastopolskaja från att gå under.

Livet i metron är hårt, farofyllt och ganska så tröstlöst. Intet nytt under den fladdrande nödbelysingen för den som har läst ”Metro 2033” med andra ord. Vilket är det största problemet med ”Metro 2034”; att den alltför mycket påminner om sin föregångare.
Karaktärerna rör sig på samma stationer och mellan samma ytterligheter – den livsfarliga Paveletskaja utan stålportar, de imponerande välordnade Hansan-stationerna, röda linjens våldsamheter, till synes övergivna stationer där folk försvinner spårlöst och så en sväng på ytan demolerade landskap. Till och med den pest som hotar Sevastopolskajas befolkning nämns i första boken och Hunter var en av de viktigaste karaktärerna i första boken.

Homeros är en intressant men ganska enkelspårig protagonist. Han är besatt av att finna en hjälte att skriva sin episka berättelse om, så besatt att han inte märker det äventyr han själv är indragen i. Fast problemet är ju att hans historia inte är så himla spännande, i alla fall om man jämför med Artioms äventyr i föregångaren.
Det jag gillar mest med Homeros är att han tillför ett annat perspektiv. Han är gammal nog att minnas den gamla världen, den som fanns innan katastrofen. Han var metroanställd då och att färdas genom tunnlarnas förfall är extra jobbigt för honom, som minns när de var fyllda av sprudlande liv och skönhet.

”Metro 2033” var ju en av de böcker som diskuterades av Martina när det handlade om postapokalypsen och könsrollerna. Mycket för att det knappt existerade några kvinnor alls i boken, utom i små biroller som ängsliga mödrar.
I ”Metro 2034” finns det fler kvinnor, men det hjälper tyvärr inte. De är hustrur och döttrar, inget annat. Den unga kvinnan Sasja som Hunter och Homeros plockar upp på vägen skulle knappast klara något Bechdel-test. Hennes främsta egenskaper verkar vara att hon är vacker, kärleksfull och svag som en nyfödd kattunge (liten spoilervarning för den känslige!):
”Just nu var föreningen med en annan människa det enda som gjorde att hon orkade tänka på framtiden. När hon lade armarna om brigadören på den framrusande dressinen tycktes hennes liv ha fått en ny kärna.”

”Metro 2034” är långt ifrån en usel bok, men i jämförelse med ”Metro 2033” känns den blek och ganska fattig. Jag får dock känslan av att Dmitrij Gluchovskij inte är klar med sin dystopiska framtidsvärld och hoppas därför att eventuella uppföljare blir mer intressanta.

Dmitrij Gluchovskij – Metro 2034 (Coltso, 2011)

Motvalls

Jag vill börja för att förvarna för ett allmänt gnälligt inlägg. Lyxproblem och sådär. Men åtminstone gör jag väl skäl för ”surmulen elitist”-delen av min tagline.

Inget kan få mig så osugen på att läsa en bok som att precis alla skriver om den.
Det aktuella exemplet just nu är Christine Falkenlands ”Sfinx” som verkar recenseras precis överallt idag. Missförstå mig rätt nu. Jag älskar Falkenland, har läst allt hon har skrivit (utom barnboken) och skrev b-uppsats om hennes ”Min skugga”. Hon är en av Sveriges i särklass mest intressanta författare. Men när det skrivs om henne precis överallt blir jag mest ointresserad och övermätt innan jag själv ens har läst boken.

Samma sak hände med Sofi Oksanens ”Utrensning”, som jag därför väntade till långt efter pocketsläpp med att läsa. Eller Sara Stridsbergs ”Darling River” som jag fortfarande inte har läst trots att jag har älskat precis allt hon tidigare har skrivit. Eller Suzanne Collins ”Hunger”-trilogin, som jag inte heller har läst och känner mig märkligt ointresserad av trots att det låter som böcker jag borde gilla skarpt.
Ibland gör jag undantag, visst. Både ”Lilla stjärna” och ”Cirkeln” läste jag och recenserade samtidigt som alla andra gjorde det. Men just därför känner jag att mina egna recensioner av dessa böcker är märkligt tama. Lite tråkiga, nästan. För när allt redan har sagts är det svårt att tillföra något nytt, eller ens vilja tillföra något nytt. Jag blir en konsument i mängden bara, en droppe i ett gigantiskt hav.

Visst kan den här oviljan bero på min surmulna elitism, att jag inte vill dela min boksmak med tiotusentals andra. Men jag misstänker att det även handlar en hel del om att jag inte är van vid att dela min smak med andra.
Som tonåring hade jag alltid ”konstig” smak, enligt de flesta andra. Jag gick klädd i svart eller second hand, jag lyssnade inte på det man skulle lyssna på just då, jag gillade inte samma filmer och tv-program och böcker som de flesta andra tonåringarna gjorde. Det var oändligt mycket viktigare för mig att hitta något obskyrt litet nytt band än att passa in, och det där är något som aldrig riktigt har släppt.
Jag går fortfarande klädd i svart. Jag tittar inte på de tv-program som det twittras om eller de mest omtalade filmerna (jag har fortfarande inte sett ”Avatar”). Jag har inte samma kostvanor som de flesta svenskar. Jag åker aldrig på solsemester eller tittar på fotboll eller spelar Wordfeud.
Jag har alltid varit en motvallskärring antar jag och att en bok således blir sönderkramad av bokbloggosfären är tyvärr ett säkert sätt att få mig att inte vilja läsa nämnda bok.

Någon gång i framtiden kommer jag med all säkerhet läsa Christine Falkenlands ”Sfinx”. Om ett halvår eller så, när uppståndelsen har lagt sig. Eller om ett år, när det är någon helt annan bok det bloggas om som mest (vild gissning: någon del av Knausgårds ”Min kamp”).
Vi ses, då Falkenland. När det bara är du och jag igen.

I Minas och Griffiths sällskap


Tidigare idag avslöjades det vilka två böcker Helena valt ut åt mig för att utmana min deckarfobi. Det visar sig att jag kommer få tillbringa hösten tillsammans med två intressanta damer, nämligen Denise Minas skotska journalist Paddy Meehan i ”Fields of Blood” och Elly Griffiths nördiga arkeolog Ruth Galloway i ”Flickan under jorden”.

Med tanke på att hela duellen startade för att jag uttryckte nyfikenhet över Minas författarskap så är det inte mer än rätt att det ena boken jag ska läsa är skriven av henne. Jag hoppas på att förtrollas av ett ruggigt Glasgow, en cool Paddy Meehan och det så omskrivna fantastiska språk som gjort mig så nyfiken från början.


Elly Griffiths har jag läst en mängd hyllningar av runtom i bokbloggosfären. Anglofil som jag är har jag inte varit helt avogt inställd, även om den omtalad deckarfobin gjort att jag inte har vågat ta steget till att faktiskt läsa något av henne. Förrän nu då, då jag visst ska bege mig ut i ett vackert och ensligt Norfolk för att hänga med Ruth Galloway och hennes katter.

Jag ser verkligen fram emot att hänga med dessa förträffliga fruntimmer i höst!
Räkna med en mängd rapporter både under och efter läsning, och se till att dessutom följa Helena när hon ska ta sig an Susanna Clarkes ”Jonathan Strange& Mr Norrell”.

Fobisk duell: Avslöjandet!

Jag förstår att ni alla har suttit som på nålar inför avslöjandet av vilka böcker jag och Helena ska välja åt varandra i vår fobiska duell. Nu är väntan äntligen över, här kan nämligen den bok som jag har valt åt fantasyfobikern Helena skådas:

Eftersom jag tror på att ta ett steg i taget så ville jag inte välja något alltför typiskt fantasyaktigt, då jag misstänker att det bara skulle kunna förvärra fobin. Inga supervackra alver, skäggiga dvärgar med yxan i högsta hugg, kryptiska profetior eller förtrollade svärd med andra ord. Men däremot engelskt 1800-tal med en twist, där magin blir ett vapen i kriget mot Napoleon. Och där en mystisk man med tistelfjunshår sätter skräck i både magiker och läsare. Att Susanna Clarkes ”Jonathan Strange & Mr Norrell” inte bara är oerhört bra och spännande utan dessutom en stand alone-roman avgjorde saken.

Jag hoppas att du kommer att gilla boken, Helena! Och att jag kommer kunna ta mig igenom deckarna du har valt ut åt mig utan att få nässelutslag.

Gotisk höst: the Cute Little Dead Girl


”Lenore! Come! Let the burial rite be read
The funeral song be sung!
An anthem for the queenliest dead that ever died so young
A dirge for her the doubly dead in that she died so young”

Textraderna ovan är ett utdrag ut Edgar Allan Poes dikt ”Lenore”, publicerad i sin slutliga version 1843. Dikten handlar om den vackra unga kvinnan Lenores död och hennes fästmans sorg. Även i Poes dikt ”The Raven” förekommer en Lenore, diktjagets döda hustru.

Den Lenore som detta blogginlägg handlar om är visserligen död, men ungefär där stannar alla likheter med Poes karaktärer. Roman Dirges Lenore, även kallad ”The Cute Little Dead Girl”, är en morbid, rolig och ibland ganska sadistisk liten seriekaraktär. Det finns ett antal olika album med Lenore i huvudrollen, liksom några animerade filmer och rykten om en animerad långfilm någon gång i framtiden.

Mitt första möte med Lenore skedde genom tidningen Nemi, som jag prenumererade på en gång i tiden. Av alla gästserier som tidningen tog in i sin barndom var just Lenore den som gjorde starkast intryck på mig och som fick mig att överge tidningsprenumerationen och istället ge mig på jakt efter de Lenore-album som då fanns utgivna. Samt samla på mig en hel del Lenore-merchandise (se bilderna).

Lenore är en död och delvis balsamerad liten flicka. Hon tycker väldigt mycket om djur av olika slag, men har en tendens att ta död på i princip alla djur hon lägger händerna på (samt även rätt många små barn och övernaturliga varelser). Seriens humor är ganska makaber, den kan svänga kraftigt från ganska gulliga scener till rena massakrer på en och samma sida. Just kombinationen av barnslig oskuld och djävulsk illvillighet är vad som gör Lenore så rolig.

I det första albumet, ”Noogies”, introduceras en karaktär som kommer att bli Lenores bästa vän och min favorit bland återkommande karaktärer. Trasdockan Ragamuffin var en gång en blodtörstig vampyr som blev förvandlad till en docka då han gav sig på en häxa. Delvis väckt till liv av Lenores blod (men inte helt, då hon är balsamerad) blir han hennes ständige följeslagare – och ganska ofta hennes moraliske kompass. För märkligt nog tycks denne trasdockevampyr vara både mer eftertänksam och mer empatisk än sin döda lilla väninna.
En annan favoritkaraktär är Mr Gosh, Lenores knappögda beundrare. Han är lika efterhängsen som han är envis och vägrar ge upp sin kärlek trots att Lenore dödar honom otaliga gånger på de mest fantasifulla sätt.

Ett återkommande tema är barnramsor och sagor som tolkas med en mörk och gotisk twist. ”There Was a Crooked Man”, ”The Ugly Duckling”, ”Itsy bitsy spider”, ”Georgie Porgie” och ”Little Miss Muffet” är några exempel.
Samt Poes ”The Raven” då, som nämndes i början av det här inlägget. Poes mest kända dikt, som i Roman Dirges version blir avbruten alldeles i början då Lenore biter huvudet av den talande korpen.
Vilket är ganska symptomatiskt för denna döda lilla serieflicka, som vanvördigt skövlar både litterära referenser och smådjur utan något som helst dåligt samvete.