Bokbloggosfären och sci fi-hatet

Det finns en uppsjö olika bokbloggare i Sverige med en uppsjö olika boksmaker. Vissa läser nästan bara deckare, andra barn- och ungdomsböcker, en del har snöat in på zombieböcker medan andra föredrar serier. Gott så. Det är intressant med bredd och variation.
Än mer intressant än att studera vad bokbloggarna läser är att studera vad de inte läser. För då och då dyker det upp inlägg där det listas vilka genrer som undviks, vilken typ av böcker som aldrig läses. Ofta i samband med olika typer av bokbyten eller när en bloggare vill få tips på nya spännande böcker. Även här förekommer vilt skilda genrer, men jag har tänkt på att en viss genre dyker upp på nixlistan oerhört ofta; nämligen science fiction.

Efter att ha läst otaliga bloggare lista att de absolut inte vill läsa sci fi så har jag börjat fundera varför.
Är det så att alla dessa bloggare har läst en massa ovanligt dåliga sci fi-böcker och därmed blivit avskräckta? Har de sett och avskytt en mängd sci fi-filmer (eller tv-serier) som förstört genren för dem? Har de medelst grupptryck ofrivilligt läst Arthur C. Clarkes samlade produktion (vilket faktiskt skulle kunna verka avskräckande, det har jag full förståelse för)? Eller handlar det helt enkelt om fördomar?

Jag misstänker att det senare alternativet kan vara ganska vanligt förekommande. För den icke insatte kan det verka som att science fiction enbart handlar om rymdresor, utomjordiska teknologier och robotar. Som att böckerna i genren alltid är tråkiga, fullproppade med detaljerade tekniska beskrivningar. Att science fiction i sig är stelt och opersonligt, en genre utan hjärta, med allt för mycket hjärna. Lite som att de som har fördomar om fantasy tror att det bara handlar om svärd och alver och episka fältslag.

Ni som ogillar sci fi så mycket, har ni läst något inom genren? Eller handlar det om ett komplett ointresse för allt som genren står för, allt från den hårdaste mest tekniska sci fin till den mjukaste, mest språkfilosofiska? Ni som ändå gillar Star Trek, BSG, The Matrix eller Blade Runner – hur resonerar ni? Ni bloggare som hyllar dystopier som ”1984”, ”Oryx och Crake” eller ”Brave New World” men som säger er avsky science fiction, hur tänker ni? Vad är det egentligen med science fiction som ni ogillar? Varför är denna genre en av bokbloggosfärens mest avskydda?

Annonser

101 comments

  1. Ja precis! Jag förstår inte heller det där. Tror folk verkligen att SF är endast rymdskepp och teknologi? Det var ju iofs det som den stackars journalisten som intervjuade Any Moment Called Now-Suss och Boktimmen-Fia på Eurocon ansåg, han försökte ju hävda att science fiction mer och mer rör sig mot hård SF (och blev vänligt men bestämt emotsagd), dvs. teknikfrossande och allt det där som folk TROR att SF är…

    De har ju helt missat att även mainstreamförfattare som Atwood och Ishiguro skriver SF, men det har ju även Atwood och Ishiguro själva missat.

    1. Jag hoppas få svar från någon som uttryckt skepsis mot sf i sin blogg, för jag är också väldigt nyfiken på om det är så att de flesta tror att all sf = hård sf. Det verkar ju vara en väldigt vanlig missuppfattning…
      Men jag har fått intrycket av att många som hävdar att de inte gillar sf ändå läser en del postapokalyptiska böcker med sf-inslag. Som många zombieböcker…

      Det verkar ju frodas fördomar om genren även bland etablerade författare. Jag gillar Atwood skarpt för det mesta, men hennes förklaringar till varför The Handmaid’s Tale och Oryx & Crake minsann INTE är sf tyder ju på ett stort förakt inför genren.

      1. Jag är en av dessa motsägelsefulla människor som generellt sett säger att jag inte gillar sf – men som samtidigt tycker sanslöst mycket om just The Handmaid’s Tale. Jag vet inte varför jag är så motsägelsefull. Kanske för att jag inte gillar när det blir alltför abstrakt och fjärran. The Handmaid’s Tale är inte vidare abstrakt och ligger kanske närmare oss än vad vi begriper. Sak samma med Holmquists Enhet och Lowrys Den utvalde, när jag tänker efter.

  2. Bekännelse: Ja, dels har jag fördomar och ointresse, MEN jag har läst en hardcore scifi-bok (minns tyvärr inte vilken) till en litt.vetkurs i Göteborg och det var maskiner och hela köret och helt galet tråkigt. Faktiskt.

    I och med skrivandet av den där magistersuppsatsen jag borde hinna ta tag i igen har jag stött på mycket litteratur kring dystopier och scifi, och forskarna är oeniga om de hör ihop eller ej. Jag tycker om dystopier för det samhällskritiska och de oftast humoristiska inslagen, något jag inte fann i den ”renodlade” scifi-bok jag läste. Men som sagt, var gränserna går tvistar de lärda om! Atwood har själv tagit avstånd från scifigenren med ett citat om att intrigen i scifi-böcker inte skulle kunna hända på riktigt, medan det hon skriver om i sina dystopier skulle kunna göra det då samhället vridits till sin spets

    1. Men hur kan man veta att intrigen i SF-romaner inte skulle kunna hända? Och hur kan man veta att det Atwood beskriver i sina dystopier skulle kunna göra det? Inget vet hur framtiden kommer att se ut, och mycket av det som var science fiction för femtio eller hundra år sedan finns idag. Mycket tack vare SF-romaner, -filmer, -tvserier etc.

      Dystopier är vanliga inslag i SF eller speculative fiction, därmed inte sagt att alla dystopier är SF men många är det, särskilt om de utspelar sig i en mer teknologiskt avancerad framtid – eller snarare i resterna efter en mer teknologiskt avancerad framtid.

    2. Fast Atwoods inställning har ju kritiserats av många andra författare. Det är en gränsdragning hon själv har hittat på, som dessutom skulle kunna passa in på mängder av sf-författare som själva kallar sig för sf-författare. Jag gillar verkligen Atwood, men ogillar starkt hennes bortförklaringar när det gäller just den här saken. De hjälper ju inte genrens dåliga rykte direkt!
      När det gäller dystopier så finns det såklart de som har mer koppling till sf-genren och de som har mindre. Oryx & Crake, med sina genetiska experiment och nya djur- och människoraser, har ju större koppling än Handmaid’s Tale som handlar mer om religiöst förtryck (även om det här också finns vissa sf-inslag som bakgrund).

      Jag har läst tre Clarke-böcker, som var allt från okej till astråkiga. Men hård sf är ju bara en bråkdel av allt som finns inom genren! Det är som om jag skulle såga hela deckar- och kriminalgenren efter att ha läst en enda bok.

      1. Nej, Atwood har tagit tillbaka sitt uttalande lite efter all kritik, sa inte att jag håller med henne till hundra procent!

        Och det är såklart fel av mig att dissa hela genren pga en bok, det är jag fullt medveten om, men det är ack så lätt att hålla sig i sin comfort zone speciellt då det finns så många böcker man vill läsa att man inte håller med. Dessutom beror mitt undvikande av sf mycket på ointresse som mycket beror på okunskap helt enkelt

        1. Jag är likadan när det gäller vissa genrer. Som chick litt, där har jag läst två (nej tre!) böcker någonsin som gör att jag avfärdar hela genren i sig. Trots att det kanske finns läsvärd chick litt också så är jag både ointresserad och oinsatt i genren i sig. :)

          Men jag undrar vad det är med sf som gör att så många är ointresserade? Kanske är det fler än du som har traumatiserats av någon stenhård teknologikramande bok någon gång?

          1. Jag är också sån med chick lit – men jag har faktiskt läst EN chick lit som jag inte hatade. *gasp!* I dina kläder av Jane Green var det, om nån undrade…

            Det kan ju vara så att många blivit pushade att läsa t.ex. Stiftelsetrilogin och därigenom tror att all SF är som Asimov. Och då kan jag förstå aversionen, jag fattar inte själv varför jag läste Stiftelsen.

      2. Atwood tycks ha tagit tillbaka sitt uttalande framförallt efter kritik från Ursula Le Guin, som är en stor förebild för henne. Med tanke på Le Guins starka åsikter om exkluderandet av sf-genren var det ganska väntat att Le Guin skulle reagera när en så viktig feministisk sf-författare tog avstånd från genren.

        Jag håller förresten inte med om att The Handmaid’s Tale har endast svag koppling till sf, eftersom den så tydligt är skriven i traditionen av spekulativa och extrapolerande dystopier inom sf.

  3. Jag tillhör dem som undviker sci-fi, och till viss, men minskade, grad även fantasy, trots att jag sedan drygt 4 år jobbar i en butik som är nischad på dessa. Vi säljer dock även annat, och eftersom den enda andra i butiken har koll på sf/fantasy faller det sig lätt att jag fortsätter på det mer klassiska och mainstreamade spår jag påbörjade en gång i tiden.

    Dock kan jag inte påstå att jag ogillar sf. Det är mer att det tilltalar mig mindre än mycket annat. För det finns otroligt mkt att välja på. 3000 böcker på en livstid i grovt genomsnitt hinner vi med var bara, så det gäller att välja.

    Dock har jag provläst en del sf. I första hand som en del av min jobbildning. Jag har då läst David Brin, Asimov och P F Hamilton t ex, vilka var OK, men det var ingen mys- eller feel good-läsning, spännande, gripande eller annat som gör att jag fastnar för visst annat. Dock älskar jag Oryx and Crake (kanske för att jag älskar Atwood) och gillade Brave New World. Så jag har provat lite, om än så klart inte tillräckligt.

    Men det är långt ifrån den enda genre jag är dåligt bevandrad i. Jag läser inte heller mycket historical romance, trots att vi också säljer det, och inte serier annat än svenska feministiska, trots att vi är nischade på serier också jämte sf/fantasy. Tidigare läste jag bara deckare som hade lokal anknytning till orter jag bott på och nu sitter jag fast i ett cosy mystery-träsk som heter duga. I min ungdom och univ.skolning läste jag mängder av klassiker, så många att de nästan får mig att jäspa idag. Jag läser inte heller mycket fakta, på sin höjd nån biografi om året och en del matrelaterat, till skillnad från min sambo som uteslutande läser fakta.

    Min poäng är nog att just sf, iaf i mitt fall, är mer i periferin i sällskap med många andra, än specifikt ogillad. Min läsning genom åren har varit så slumpartead så vem vet om jag inte plötsligt börjar vurma för sf också.

    1. Jag har stor respekt för att behöva prioritera bland böckerna. Vi har ju alla begränsad lästid, och om man inte är så intresserad av en viss genre finns det ju inget självändamål att läsa just den (vilket är fallet när det gäller mig och deckare).

      Du har ju provat på flera författare, så du är du i alla fall lite insatt. Om böckerna sen inte föll dig i smaken helt, då förstår jag verkligen att du inte fortsatte med tio sf-böcker till.
      Själv har jag läst både bra och dåligt inom genren. Blev helt knockad av mästerverk som Neal Stephensons ”Anathem”.

  4. Råkade komma in genom twitter. Vet inte varför jag inte är på svenska bloggar, utan bara på engelska..ok för att jag bloggar på engelska, makes sense.

    Jag gillar sci-fi, men läser jag det? Nej för att jag gillar inte allt. jag är mer inne på filosofisk sc-fi, humor (hitchhker what else), romantisk sci-fi (jag är en sån tjej ;). Och Dune som också är annorlunda. Jag vill helt enkelt inte ha en massa skepp och sådant. Jag har märkt det samme med de sci-fi serier som jag kollar på för jag älskar sci.fi

    Oj hej förresten!

      1. Jo visst läser jag sci-fi, det säger jag inte emot. Jag läser helt enkelt inte allt och inte så ofta för största problemet enligt mig är att hitta sådant jag gillar eftersom jag då inte läser allt.

        1. Men den del sf är ju tusen gånger bättre än ingen? :)
          Jag förstår att det kan vara knepigt att hitta sånt som du gillar, det är en spretig genre som kan vara rätt svårnavigerad. Det tycker jag själv. Men jag går på bloggtips, de brukar oftast leda mig rätt.

          1. Så mycket bättre än inget. Jag älskar Dune, andra bästa boken i världen enligt mig.

            Läser inte heller så mycket bloggar där det snackas sci.fi (mest den romantiska sorten om det finns). Men dock finns det ju mycket dystopiska böcker nuförtiden och de måste ju tolkas som sci-fi med tanke på att de är i framtiden och har teknologin. Dock inte rymden… Nåja, har jag överlevt så här länge på bara nån i året så klarar jag mig nog :=)

    1. Jag läser också mycket mindre sf än jag egentligen skulle vilja. Jag har som nyårslöfte att läsa mer, men så tog fantasyn över och slukade all min lästid… Jag får göra ett nytt försök i höst! :)

  5. Jag är inget hårt sci fi fan men jag undviker det absolut inte. Några av de mest hyllade böckerna ligger däribland så det blir svårt att hålla sig borta från.
    Däremot får jag kräkreflexer så fort jag passerar Krimlitt hyllan och Deckare på Pocketshop. Där finns extremt få väl utvalda böcker som faktiskt går för sig. Sen har jag även problem med allt som skrivits av Lisa marklund och Pojken som kallades Det böckerna och allt i samma kategori. Vad den kategorin kallas för är fortfarande för mig okänt. Usch och fy! Varför blir folk så förtjusta över något de äcklas så fruktansvärt av?
    Jag klamrar hårt i min egen bokhylla när folk säger att de bara läser sånt. ”Men den här och den här då.” säger jag och trycker upp en mysig bok med lite små svart humor i ansiktet på dem. Men dom rynkar bara på näsan och säger att de inte kan läsa något som inte har hänt på riktigt eller åtminstone skrivits av Lisa Marklund. Wtf?!

    1. Jag undviker också deckare, men har insett att jag faktiskt kan uppskatta kriminalitteratur om de innehåller tillräckligt bra miljöer och karaktärer. Som Tana French, henne gillar jag trots att hon envisas med att ha med en massa poliser som löser brott i sina böcker. ;)

      Men lite tråkigt att många undviker sf helt, det finns ju mycket som är väldigt bra som jag tror att även hårdnackade sf-motståndare skulle kunna uppskatta.

  6. Jag klickade så klart här för att skriva något om Atwood, men det tog ni andra ju itu med det första ni gjorde, så jag får skriva mer om något annat.

    Eller förresten, tangera Atwoods uttalande om att hon inte skrev SF kan jag ju göra. För det är rätt intressant. SF (liksom chicklit) är liksom legalt att ta avstånd från utan att skämmas (folk som t ex säger att de inte läser ryska romaner underförstår ändå liksom att det ryska romaner ”hör till” något slags kulturarv eller allmänbildning eller så, och det finns möjligen en lätt genans över att man bestämt sig för att lite läsa Dostojevskij. Eller så kan man kokettera med detta, ungefär som Bokstävlarna gör när hon skriver om klassiker hon inte vill läsa). Men det finns inget koketterande, utan bara något självklart när folk säger att de läser ”allt, men inte SF eller chicklit” typ.

    Jag tycker att det är ganska orättvist – i alla fall vad gäller SF;-) Jag är kanske ingen stor SF-läsare, men med tanke på att jag är ganska mycket allätare, så får genren ändå sin beskärda del (jag skulle däremot ”behöva” läsa mer fantasy, och där tvekar jag mest för att de böckerna ofta är så tjocka och ingår i låååånga serier, så det blir ett så stort åtagande om man skulle ge sig på dem).

    Om jag ska spekulera lite (och det är ju min bästa genre, hehe), så tänker jag att SF (liksom chicklit) kanske fått sitt dåliga rykte av att det producera(t)s väldigt mycket i genren, och att även om det finns mycket som är bra, och en del som är okej så finns det hemskt mycket som är rätt dåligt, och där författaren är mer fascinerad av tekniken och alla rolig teknik, robotar, rymdskepp etc, än själva historien (för att inte tala om språket!). Så på grund av att det finns många dåliga böcker i genren så är det tillåtet att se ner på den.

    Fast då kan man alltid slå dem i huvudet med Aniara.

    1. Mycket bra spekulation! Jag tror verkligen att det ligger något i det, att tidigare massproduktion av tveksam kvalitet fortfarande ger genren i sig dåligt rykte. Skräcklitteratur var länge i samma sits, men nu är det ju helt legitimt att både läsa och skriva om skräck – till och med DN gör det.

      Fast chick litt verkar ju ha ganska hög status blad bokbloggare, eller åtminstone vara omtyckt. Visst är vi några som inte läser den typen av böcker alls, men jag har läst mängder av bloggar som recenserat den där Sex and the city-författarens nya böcker.

      Lite tänker jag att bokbloggosfärens styrka är just att vi inte leker smakdomare, att nobelpristagare samsas med semesterdeckare och seriealbum. Därför tycker jag att science fiction borde få vara med och leka med de andra genrerna istället för att bli helt utmobbad.

      1. Men SF är ju med och leker, här och hos Martina och ibland hos Bokhore-Jessica t.ex.! Bara inte i så stor mån! Nu får ni det dessutom att låta som om alla andra älskar chick litt, så är det verkligen inte! Deckarkramare kan ni beskylla mig för, men ej chick litt! :)
        Bra spekulation av Vixx though!

        1. Ja och hos Snowflake, Feuerzeug-Sara och Glorybox-Sara dessutom!

          Men ja, SF är med och leker. men ganska lite, med tanke på hur många bokbloggar som finns. Jämför med fantasy eller skräck, som mycket flera skriver om. Plus att det då ofta anges som en genre som undvikes till varje pris av många bloggare…

  7. För några år sedan hade jag inte heller läst mycket SF för att jag också hade uppfattningen att det var bara var tekniskt och tråååååkigt. Sen träffade jag min nuvarande man och vi hade just diskussionen om varför SF uppfattas som det gör av många. Jag började läsa lite författare han rekommenderade och läser nu gärna böcker i genrén av och till. Visst, mycket SF utspelas i rymden, men frågorna som behandlas är ju lika universella som i vanliga romaner: t.ex. (kärleks)relationer och olika moraliska dilemman. Det gäller bara att komma över sina egna fördomar och se det.

    1. Åh, roligt att höra om någon som har ändrat åsikt! Jag har en del vänner som är stora SF-fantaster, och de har hjälpt mig att hitta bra böcker inom genren, annars är det ju oerhört svårt att veta var man ska börja.
      Väldigt bra påpekande där, om att frågorna som behandlas är universella. Mycket av mjuk SF handlar ju om relationer, kön, makt, språk och samhällets uppbyggnad – inte det minsta tekniskt! Men frågor som tas upp i många vanliga romaner.

  8. Många intressanta reflektioner här, både i inlägget och bland kommentarerna! Själv älskar jag sci-fi på film och TV (X-Phile for life!) men läser, med undantag för fantastiska Elizabeth Hand, vars verk tangerar ungefär varenda subgenre man kan tänka sig men kanske i synnerhet skräck, fantasy och SF, och dystopier (älskar t ex Atwoods böcker på temat och tycker det är skitsynd att hon inte vill beblanda sig med genren). Men: sådär överdrivet mycket SF blir det inte i litterär form, och om jag ska rannsaka mig själv lite så handlar det nog a) om fördomar och b) om det obestridliga faktum att man som storläsare efter ett tag blir så pass säker på sin smak att man liksom omedvetet glider in på mer av samma vara. Jag kan knappt räkna alla böcker jag läst om spöken i viktorianska London, men en full-on science fiction? Inte många.

    För mig handlar såväl min vaga SF-fobi såväl som min mer uttalande high fantasy-fobi, tror jag, om detta: jag vill inte helt och hållet tappa kontakten med jorden. Ja, ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att det är så det ligger till. Jag älskar aliens i fiktion, men de ska kliva ner från rymdskeppet och orsaka kaos i vår värld. En SF-roman som helt och hållet utspelar sig i rymden lockar inte… men å andra sidan älskade jag alla Alien-filmerna, så man ska aldrig säga aldrig. Teknologi i alla former är dock sjukt osexigt för mig, så hard SF skippar jag.

    1. Jag känner igen mig i det där att efter ett tag bli säker på sin smak. Visst har jag försökt att lämna min comfort zone då och då (”Den enögda kaninen” anyone?), men för det mesta vet jag vad jag är intresserad av att läsa – och inte läsa.

      Det finns ju mängder av sf som inte är ute i rymden och jönsar och som inte innehåller en massa teknologiska beskrivningar. Men jag tror att många som läser mjukare sf inte ens är medvetna om att de gör det många gånger, utan bara tycker att det är en bra bok. :)
      Scarlett Thomas ”The End of Mr Y” innehåller ju exempelvis en massa sf-inslag, men det är det nog inte många som tänker på för att den inte marknadsförts som en renodlad sf-roman

    2. Lite intressant det där med att lämna jorden. Kan du utveckla kring varför du tror du hänger upp dig på det?

      Själv älskar jag det mesta i SFväg men är fullkomligt ointresserad av fantasy, bland annat för att SF har kontakt med vår upplevda verklighet på ett helt annat vis och tack vare det gör att jag kan få ut så mycket mer av berättelserna som mat för what if-funderingar.

      Däremot spelar just kontakten med Jorden noll roll för mig. Människor som går att känna igen som människor vill jag ha, men om de befinner sig på Jorden, Mars eller i ett annat solsystem finner jag irrelevant.

      Sen ska det väl sägas att jag till skillnad från dig finner teknologi extremt sexigt (och magi sjukt osexigt). :)

  9. Jag hör till dem som är väldigt osäkra på definitionen… Är discworld-serien sci-fi? Nä fantasy va? Jag brukar klumpa ihop de två och villigt erkänna mina fördomar mot båda. Jag är ju mest för diskbänksrealism och för min del brukar jag känna mig lite ensam i bokbloggarsammanhang om att inte gilla varken sci-fi, fantasy eller skräck…

    1. Och att jag tar upp discworld beror på att jag övertalats att läsa en bok i serien och funnit den ganska ointressant.

      1. Discworld är ju en fantasyparodi, som jag tror är allra roligast för oss som har läst en massa fantasy av skiftande kvalitet. Så jag förstår verkligen varför du inte gillar! :)
        Speculative fiction är ett paraplybegrepp för science fiction, fantasy, skräck och alla hybrider av dessa genrer – mycket användbar när man är osäker på vilken genre det rör sig om.

        Jag som har fått för mg att ni är väldigt många som gillar realism, men det kanske är för att jag står på andra sidan av det staketet? Inte för att det finns, eller borde finnas, en sån hård gränsdragning – men kanske ser man motsatsen hos andra tydligare?

        1. Bra begrepp, tack!! Delvis beror det så klart vilka bloggar man läser om man upplever sig ensam i en genre eller inte, för mig har det blivit att jag följer aktiva twittrare och bokmässefanatiker som mig själv i första hand och bland oss verkar det finnas lite av varje (tack och lov!)

          Någon gång ska jag utmana mina fördomar, då får du gärna tipsa om sci- fi for dummies!

  10. Det där med genreförkastning är skumt. Själv skyr jag deckare, men det betyder ju inte att jag skulle hoppa över att läsa tex Flynns Vass Egg(som kan räknas dit)
    Att gilla våldsfilmer och hårdkokt action gör det inte omöjligt att gilla drama som ömhetsbevis eller gökboet, ombyte förnöjer.
    Jag vet folk som alltid fnös åt att man läste King, men som efter filmatisering av Nyckeln till Frihet och Gröna Milen sa saker som; ”Han kan visst skriva annat också”, vilket bevisar att de aldrig förstått någonting.
    För egen del handlar det alltid om Hantverket, inte genren.

    1. Håller helt med, både om genreförkastning och om Flynn.

      King hade ju väldigt dåligt rykte ett tag, hans böcker fanns ex inte i mitt skolbibliotek på högstadiet trots att vi var många som läste honom. Jag undrar om inte skräcklitteraturen då utsattes för samma fördomar som SF gör fortfarande? I och med John Ajvide Lindqvists genombrott så vet jag att väldigt många jag känner började läsa skräck som aldrig ens skulle övervägt den genren förut.

      1. Jo, det kan nog stämma att en viss förskjutning skett. Nog ska ajvide ha viss ära, men tror ändå att en generation uppfödd på buffy, king och vampyrvågen i allmänhet gjort sitt=)

        För att inte tala om serier, det fanns få bibliotek som tog in Horst schröders vuxenserier, numera är watchmen nästan finkultur!!! (som horst släppte i fet samling på medusa förlag)
        Grov body-horror eller splatterpunk av kalibern CJ Håkansson eller Clive Barker är väl fortfarande inte särskilt väl sedda, att det inte finns någon komplett översättning av Books of blood säger det mesta.

        1. Det finns ju fortfarande många som tror att serier = Kalle Anka, men det går inte att komma ifrån att det har skett en attitydförändring där också. Även om det är samma sak som med skräcken, det är inte alla typer av serier som släpps in i finrummen heller. :)

          1. och det är ju för väl det.
            Jag tycker personligen det mest är skit när kulthjältar eller undergroundfenomen blir till allmängods.

  11. Många som säger sig ogilla sf brukar ha en ganska dålig blid av vad sf egentligen är eller kan vara. Sedan har jag märkt en tendens hos läsare att vilja ha realism. Men en bra sf-bok kan vara bra mycket mer realistisk än en chick litt-bok om man bortser från den främmande miljön och all fantastisk teknik. Jag kan ha full förståelse för om någon inte är intresserad av att läsa sf, vi har alla olika intressen. Det som är lite konstigt är när någon säger att sf läser de absolut inte när man samtidigt ser att de gör de ju visst.

    Själv läser jag nästan bara sf och fantasy nuförtiden men det beror inte på att jag skyr allt annat utan mer på att jag inte läser fler än tio till trettio böcker om året och då väljer jag det som jag gillar mest. Det enda jag skyr är socialrealism och egentligen det mesta som handlar om den värld vi lever i, just för att jag lever i den världen och använder läsningen som ett sätt att komma bort.

    1. Väldigt bra påpekande där om realismbegreppet. För mig handlar realism mycket om trovärdighet (när det gäller karaktärer, story, miljöer), inte att något ska vara en så exakt avbild av verkligheten som möjligt. Men. som sagt, alla har ju olika smak.
      Lite märkligt är det ju att dystopier och sf-influerade filmer (Avatar, någon?) blivit så himla populära de senaste åren, men att sf förblir en utskälld genre.

  12. Jag tycker ondskan ligger i att vi så envist vill dela in allting i tydliga fack och kategorier. Bra böcker går sällan in i ett enda entydigt fack.

    Om man släpper genremanin och istället letar bra böcker, bra berättelser mer generellt, så kan man bli överraskad.

    1. Word! Jag tror också att genremanin skadar, men samtidigt är det ju svårt att INTE försöka kategorisera böcker. Precis som Helena skrev ovan så har man ju sin smak som man går efter, vilket ibland är bra då man vet vad man gillar och slipper gå på en massa nitar men som också kan göra att man missar bra böcker utanför ens comfort zone.

  13. Hej!

    För mig så handlar SF om utveckling och nya ideér, vrida och vända på befintliga mönster eller bara sia om framtid. SF är så stort, du kan läsa böcker om feminism, ny teknik och samhällsplanering på samma hylla! Gillar ni inte SF så har ni nog bara inte hittat någon som är tillräckligt bra.

    (Sen vill jag som analt SF-fan peka på skillnaden mellan SF och Sci-fi, här uppe diskuterar vi böcker och då kör vi med SF. Sci-fi är lite mer glättigt och casual, typ tv-serier som Firefly eller typ alla filmer där Will Smith är med!)

      1. Jag ÄLSKAR Firefly men för mig är det inte SF, glättigt är väl fel ord :) Andra bättre exempel på Sci-fi kanske är Star Wars, Star trek eller liknande.

        1. Jag brukar kalla ”Star Wars” för fantasy i rymden, för filmerna innehåller ju så otroligt många fantasytroper. Den unge mannen vars hemby blir förstörd som är utvald att kämpa mot ondskan med hjälp av sina magiska krafter… :)

          Fast Firefly är ju ändå science fiction för många, även om de inslagen inte är så stora så finns de ju ändå där. Men jag förstår vad du menar med din indelning i SF och sci-fi (eller sy-fy som sci-fikanalen visst kallar sig numera).

          1. Star Wars är absolut fantasy, den börjar ju rentav med ”a long, long time ago” – INTE framtid alltså. Sen att det utspelar sig i rymden är en bisak.

            1. Det ligger en del i det, men att det utspelar sig förr i tiden har inget med saken att göra. Det finns massor av sf som utspelar sig i gången tid eller i nutid. Faktum är att det finns hela undergenrer som gör det, som exempelvis steampunk.

              I själva verket är Star Wars en kombination av myter i Campbells anda och klassiska krigsfilmer, särskilt då flygfilmer om världskrigen.

                1. Fast ska man räkna in Star Wars blir det ju snarare en subgenre inom fantasy, än inom SF. :)

                    1. Fast rymdopera i gemen är definitivt en undergenre under sf, om inte annat av historiska skäl. Vill man få en bild av de olika kritiska sätten att närma sig genreindelningen är mitt bästa råd att börja med Norman Spinrads Science Fiction in the Real World.

  14. En mycket stor styrka hos god fantasy and sci-fi (tex. hos Terry Pratchett eller Star Trek TNG) är att man kan visa perspektiv, illustrera mänskligt beteende, eller ge psykologiska och filosofiska insikter på ett lättare och effektivare sätt än i ”konventionell” fiktion. Av den grunden håller jag egentligen dessa genres för dem mest värdefulla och läs-/sevärda för den som vill ha mer än underhållning. (Potentiellt: Det följer naturligtvis inte att varje verk, eller ens merparten, inom genren automatiskt har ett värde. Säkert finns det även mer ”pulp”-verk än på dem flesta andra områden.)

  15. Många som vill testa att läsa sf tänker nog att de ska börja med klassikerna och då är det stor risk att man får tag på något dåligt. Sf är en ung genre (kanske den yngsta, beroende, naturligtvis, på vad man räknar som genre) och har genomgått en enorm utveckling väldigt snabbt. Ska man få något som är både språkligt, idémässigt och psykologiskt intressant ska man nog välja bort sf från före ca 1965, kanske ännu senare.

    Sen är ju sf mycket mer av en lågstatusgenre i Sverige än i andra länder tycker jag mig ha förstått.

    Sen kan man ju inte tycka att folk ska läsa något de tycker är tråkigt. Jag läser så gott som aldrig deckare, men det beror inte på att jag tror att det är en sunkig genre, utan på att jag tycker att polisyrket verkar vara världens tråkigaste och att brott och straff inte är särskilt intressant.

    1. Ja, jag tro också att många blir avskräckta efter att ha läst några klassiker. Alla klassiker åldras ju inte väl, oavsett genre. Även om det finns flera intressanta verk som är skrivna innan 1965, så är det mycket som mest skulle kännas mossigt idag för de flesta läsare.

  16. Det som kan bidra till att folk är skeptiska mot SF i Sverige är att det knappt översätts någon ny SF alls. Några ynka få böcker har vi fått ta del av de senaste åren, det finns många bra klassiker men största njutningen får jag av ny SF.

    1. Det är ju mycket genrelitteratur som inte översätts till svenska tyvärr, men just sf verkar ju vara särskilt sällsynt. De flesta sf-läsare jag känner läser nästan bara på engelska, det blir man ju tvungen till om man vill ha något annat än de allra mest kända klassikerna.

      1. Men det är samma sak med fantasy och skräck, nästan inget översätts. (Om man ser till hur mycket som kommer ut varje år.) Så SF är inte det mest sällsynta att översättas.

        1. Det finns nog med fantasy på svenska för att man ska kunna få något slags inkörsport. Skräck översätts inte så mycket, men det finns en inhemsk produktion med ett och annat känt namn.

  17. Jag tror att svenskar överlag har svårt för fantastik. Skräck är mer okej eftersom det innefattar så mycket realism. Fantasy har det gått bättre för, men det är ändå svårt för titlar att sälja i några större upplagor eller bli uppmärksammade på annat sätt. Undantag är exempelvis Harry Potter och Cirkeln som riktar sig till barn/ungdomar och utspelar sig i vår tid. Och så Twiligth då, med tydligt romansinslag och även den i nutid.
    SF saknar en inkörsport på svenska. Man måste börja läsa på engelska på en gång vilket är en barriär som blir mindre och mindre, men fortfarande en barriär. Det kräver lite mer intresse av läsaren. Hur ska man överhuvudtaget få idén att läsa SF om ingen i närheten gör det? Om man nu inte vistas i SFgettot? Det är en ganska mångskiftande genre och det är svårt för nybörjaren att orientera sig. Filmer som Avatar gör inte mycket för att intressera. De som ser den gör det nog mer för att det är häftig CGI. Att gå därifrån till att läsa, nä. Läsa kräver något helt annat än att låta sig uppslukas av en radda bilder som känns i magen.

    1. Jag har också funderat en hel del över det där med hur man kan få folk att intressera sig för SF om de inte har någon som helst relation till genren litteraturmässigt sett. Det borde i teorin inte vara omöjligt att få någon som exempelvis gillar Stargate-tvserierna att ta steget att faktiskt börja läsa SF, men precis som du skriver verkar det vara många som skyr själva läsandet.

      Kanske det behövs en Harry Potter eller en Twilight för SF-genren? Något som blir oerhört populärt och som får kidsen att leta sig vidare? Hungerspelen har ju vissa SF-inslag förstås, men tyvärr tror jag att de flesta som läser de böckerna inte ens är medvetna om den saken.

  18. Mitt eget undvikande av SF kan delas in på olika ursäkter: a) jag har rymdskräck (jag menar den bara fortsätter och fortsätter där ute!) b) jag har knappt tid över att läsa alla böcker jag verkligen vill läsa och är därför väldigt dålig på att prova nya saker och c) jag vet ärligt talat inte vad som är SF och vad som går in under andra kategorier.
    The Hunger Games, t.ex, räknas väl som SF? Och jag gillar ju Hunger Games.

    En annan anledning till mitt icke-SF-läsande kan bero på att när jag var mindre så var det lite så att det var SF vs Fantasy, och som ung highland fantasy-älskare (som försökte lära sig både Sindarin och Quenya) så var det ju ingen tvekan vilken sida jag valde. Och sedan dess har jag varit lite otrevligt inställd till science fiction.

    En tredje anledning som jag kommer att tänka på kan vara att jag älskar historia, ju mer historierikt desto bättre, och det gör att SF-böcker, som många utspelar sig i framtiden, inte tilltalar mig på samma sätt som fantasyböcker, som ofta utspelar sig i en värld eller miljö som mer liknar historiska perioder (medeltiden, romarriket, etc.).

    (Typisk! Just när jag skulle posta så blev det strömavbrott!)

    1. Hm, jag känner inte riktigt igen med där med fantasy vs sf. Nog för att sf stod högre i kurs bland mina syntharvänner och fantasy bland hårdrockarna när jag gick i högstadiet, men det är ju en helt annan konflikt. ;) (och nu avslöjar jag ju verkligen att jag är en gammal tant i jämförelse med dig, hehe).

      Det finns ju iofs många sf-böcker som utspelar sig i vår tid, eller historisk tid också. Jag är ingen expert på saken, annars skulle jag gladeligen tipsa dig om titlar. Kanske finns någon annan som kan? :)

      1. Tja, Metro 2033 är ju så att säga historisk trots att den är SF, med ständiga referenser till gamla sovjet och andra världskriget. Snappade faktiskt upp en del jag missat tidigare.
        Kan tänka mig det finns ett antal tidsreseböcker som tar upp historia också, men ingen som slår mig såhär direkt.

        1. A Connecticut Yankee in King Arthur’s Court kanske är en bra början. Annars är en av mina favoritromaner Years of Rice and Salt av Kim Stanley Robinson.

      2. @bokstävlarna – Haha, älskar kopplingen fantasy/hårdrock vs. sf/synth! Kan du inte utveckla detta i ett inlägg! :D

        @Sara – Jag kommer att tipsa om en sjukt bra sf-bok med dystopiska inslag inom de närmaste dagarna! ;)

          1. Under 70- och det tidiga 80-talet var det väl samma konstnärer som målade omslag till hårdrocksskivor och fantasy (åtminstone sword and sorcery-varianten)? Kanske har det med detta att göra.

            1. Det var snarare en konsekvens av att hårdrock ofta tar sitt innehåll från fantasy och skräck. Fast hårdrock med sf-innehåll är förstås inte okänt. En del har kanske hört ”Final Countdown”. En prominent sf- och fantasyförfattare som också skrivit hårdrockstexter är Michael Moorcock (som kollaborerade med Hawkwind). Moorcock skriver både fantasy, sf, och sådant som inte kan inordnas i endera fack, och detsamma gäller hans lyrik.

              1. I min ungdom så var jag väldigt förtjust i vissa av Hawkwinds skivor. Särskilt en som handlade nästan uteslutande om Elric (samt en låt om Jerry Cornelius) Lyssnar på det fortfarande då och då. Jag gillar en del synt men mitt musikaliska uppvaknande kom i och med gothmusiken varifrån man kan vandra mot både mot metal och synthållet. Jag ser mig som hyfsat sofistikerad men i botten har jag en förkärlek för blod och svärd och huggtänder, så fantasy och skräck ligger lite bättre till hos mig. Inte helt oväntat lyssnar jag rätt mycket på metal.

      3. Nja, det är nog inte så konstigt egentligen. Det rörde sig mellan en kille i min klass (sf) och jag (fantasy) på mellanstadiet, och jag tror delvis att det kan ha berott på att vi inte kom så bra överens annars heller. Så det kanske inte var en global, eller ens nationell, stridighet :)

  19. ”Tidsströmmen” av Robert Silverberg och ”Domedagsboken” av Connie Willis kommer jag spontant att tänka på. Den förra om Bysans, den senare om digerdöden (och kanske annat, jag har inte läst den, men min sambo pratade om den nyligen).

    Mer intressant är kanske sk ”future history”-sf, böcker (eller snarare bokserier) som försöker lägga ett storslaget, långsiktigt perspektiv på mänsklighetens framtida utveckling. Lite som att läsa historiska romaner, med skillnaden att vår nutid är en del av det förflutna. http://en.wikipedia.org/wiki/Future_history

    1. Sf och sci-fi är två förkortningar av samma sak, men sf brukar användas oftare i litterära sammanhang och sci-fi i mediasammanhang. Ibland används de för att skilja på media- och litterär sf i en text, men i så fall behöver man förklara sina termer.

      Det finns hur mycket som helst man kan börja med, men för att rekommendera något kan jag ju nämna China Mountain Zhang av Maureen F. McHugh eller kanske Foreigner av C. J. Cherryh. Jag skulle också googla upp ”Locus recommended reading list”.

      Ett annat tips är att börja med att lyssna på några noveller på http://escapepod.org/ . ”We Go Back” av Tim Pratt, från några veckor sedan, var riktigt bra.

  20. Jag orkar inte läsa igenom hela diskussionen, även om den säkert är intressant. ;)

    Jag tänkte bara säga att en annan genre som är vanlig på ”jag läser inte”-listorna är deckare. Jag hör ju själv till dem som säger ”inga deckare” och anledningen är väl en blandning av fördomar och ointresse.

  21. Många bra åsikter har kommit fram, det enda jag vill tillföra är att jag tror att det mycket handlar om förpackningen. Jag läser gärna SF men har t.ex. inte läst något av China Mieville, vars böcker så ofta rekommenderas och tack vare radioessän på obs i P1 (handlar om framtidsskildringar som politiska idéromaner) som gav en djupare bild av vad boken (the City and the City) handlar om så blev jag mer intresserad av att läsa den, än vad jag blir när jag tex läser om den på sfboks hemsida. Inget ont om SFbokhandeln, men jag är mer intresserad att läsa om två städer som överlappar varandra som delar gator etc men där medborgarna inte låtsas om varandra; än om en mörk deckarhistoria.
    Fascinationen för SF för mig, är just de filosofiska, moraliska och samhällspolitiska frågor som ställs (till ända), som många andra har varit inne på. Hur ett annat universum skapas för att kunna ställa nya frågor om moral och liknande och som tar sin grund utifrån vårt samhälle.

    1. När det gäller beskrivningar av just den boken kan det handla om att man inte vill avslöja för mycket. Det är iofs alltid en svår balansgång.

  22. Halkade in här alldeles ovetande och hamnade i en intressant diskussion. Jag läser aldrig Sf (utom Ballard, men han stod ju för en psykologisk variant, men helt underbart suggestiv – kan rekommendera hans noveller, särskilt de han skrev under senare delen av sitt liv), ändå älskar jag filmer som Matrix (ettan tack) och X-files (TVserien förstås) (fast Startrek får mig att gäspa, ljudligt). Håller med Vixxtoria – tror på hennes massproduktionsteori, det är helt enkelt för svårt att navigera och för mycket som är dåligt (pintressant litterärt etc) eller nördporr, alltså för tekniskt, för genrestylat etc. Bra historier är bra historier oavsett genrer. Varför är så många så genrebundna för övrigt? Är det för att man ”vet vad man får”?

    1. För min del handlar genrebindning om miljön i första hand. Jag kan och gillar att drömma mig bort till megastäder, rymdresor, planetbesök etc. Så jag får ut något mer än bara berättelsen av SF, vilket jag däremot inte får av fantasy vars traditionella miljöer gör mycket lite för mig.

  23. Vi har redan pratat i den här diskussionen om folk som säger ”jag läser inte sf, men …” Om du gillar Ballard finns det mycket liknande sf som du antagligen också skulle få utbyte av, till exempel Kurt Vonnegut eller (en del verk av) Samuel R. Delany. Cat’s Cradle av Vonnegut är kanske bra att börja med.

    1. Björn, Vonnegut har jag läst ett par av, för länge sen. Men jag såg dem aldrig som SF. Där ser man. Gjorde en snabbsök på Delany på Amazon, men längtar som vissa kommentatörer här ovan, ner ”på jorden” (dessutom blev vissa Delany-titlar rätt sågade på Amazon, alltid ett dåligt tecken för mig). Det jag gillat av Ballard är den där känslan av en twist av den verklighet vi lever i, en rejäl vridning ibland, men med ”fötterna på jorden”. Och kopplingen kan vara än mer extrem – första kapitlet av Dicks ”Do androids dream…” är suveränt. Boken blev ju Bladerunner, en film jag f ö inte är särskilt förtjust i (förutom urläckert miljöbygge), och boken tappar också fart rejält en bit in. Så jag med ger, jag är svårflörtad! Fast jag blir ändå nyfiken varför du rekommenderade SRD – kan du sammanfatta det i ett par ord, hans stil/storhet alltså, tar jag tacksamt emot!
      HeinzHarald, vi är nog helt motsatta där, miljön gör inget för mig, alls, om inte karaktärer, historia och det litterära språket lyfter. Men efter det kan en välhanterad miljö göra små underverk…

      1. Det låter som att vi har liknande smak när det gäller sf, men att jag har en vidare definition av sf. Framförallt anser jag mig ha en bra bild av de litterära aspekterna av vissa typer av sf, även om de saknar något ”novum” som gör det till solklar sf.

        Fast, Vonnegut råder det faktiskt inte mycket tvivel om. Nästan alla hans romaner bygger ju på någon teknisk pryl eller tidsresor eller liknande.

        Hur som helst, som ganska påläst om sf anser jag mig ha mer rätt än du i den här frågan. ;-)

        Samuel R. Delany är för det första helt enkelt en stilmästare, han kan hantverket tillräckligt bra för att man ska hänga med och leva sig in i komplicerade och underliga historier. Han behandlar också svåra teman, varav en del inte förekommit i sf före honom och en del författare av samma generation, i hans fall främst sexualitet. Ska man börja med honom antar jag att jag skulle rekommendera Dahlgren. Precis som t.ex. Vonnegut har han också skrivit mycket ”ordinär” sf, så gillar man inte sånt får man hitta på något sätt att sålla.

        1. Jag är helt övertygad om att du är mer påläst än jag om SF, jag är som sagt en allätare förutsatt att det finns kvalitet, inte en genrenörd. Fast jag kan förstås inte låta bli att slå dig, maestro, lite på fingrarna, den heter Dhalgren, inte Dahlgren….;-). Fast jag kan inte säga att början på boken (Amazon bjuder på den) gör mig sugen på mer. Visst, han skriver inte dåligt, rent av skickligt, men jag tycker stilen är urjobbig (alla dessa klippta meningsbyggnader, suck). Men en bok gör inte ett författarskap, jag får nosa vidare. Om Vonnegut, Slakthus 5 är den ena boken jag läst, och jag minns den som en krigsskildring visserligen med aparta hopp i tanke och handling, men jag såg dem mer som drog/delirium/vanföreställningar etc om jag inte minns fel. Fast jag ser nu att han skrivit ren SF också, det blir jag riktigt sugen på för Vonnegut kan definitivt skriva. Tack för dina tips!

            1. :D, uppenbarligen gjorde de inget större intryck… Tidsresorna kan jag förklara, de minns jag men såg jag nog som sagt som författarens lek med kronologin. Men utomjordingar, inget minne av. Får nog ge mig bakläxa på den boken.

              1. eDet är ganska lätt, och till och med rimligt, att tolka de upplevelserna som huvudpersonens hallucinationer eller fantasier, men jag anser att det inte har någon betydelse för om det är sf eller inte. Skulle man resonera på det sättet vore Mio, min mio inte fantasy för att allt sker i huvudpersonens huvud, och inte The Princess Bride heller, eftersom den utspelar sig i en barnbok i boken.

  24. Oj vilken spännande diskussion det blev, nu har jag inte hunnit läsa allt, men kommer definitivt komma tillbaka.

    Rent generellt är det väl så att sci fi aldrig varit rumsrent och tyvärr så både skrivs och filmas det väldigt mycket dåligt inom genren och det är väl dom kalkonerna som folk associerar med sci fi tyvärr.

    Spännande blogg, ska kika lite närmare framöver!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s