Månad: juli 2011

There is no escaping the worm


Österrike, år 2000. B.P.R.D har skickat Hellboy och homunculusen Roger att undersöka en gammal slottsruin, där nazister i början av andra världskriget gjorde försök att skicka ut en kapsel i rymden. En kapsel som nu, efter så många år, är på väg tillbaka till jorden med ett minst sagt livsfarligt innehåll.

”Conqueror Worm”
är det femte Hellboy-albumet i ordningen. Storyn anknyter ganska direkt till händelser i tidigare album, speciellt ”Wake the Devil”. Som alltid lyckas Mike Mignola få till den där blandningen av ockult skräck, mörk humor och halsbrytande action som gör Hellboy så roligt att läsa. Illustrationerna innehåller dessutom samma höga klass som alltid, få andra serietecknare är så skickliga som Mignola på att använda svärta och skuggor för att få fram stämningsfulla sidor.

Titeln ”Conqueror Worm” kommer från Edgar Allan Poes olycksbådande novell ”Ligeia”, där den namnlöse berättarens dödssjuka fru Ligeia komponerar en dikt vid namn ”Conqueror Worm” strax innan sin död. När berättaren gifter sig med en ny kvinna, Rowena, dör även denna efter att ha blivit sjuk. Bara för att vakna till liv igen efter att ha förvandlats till Ligeia.
I Mignolas tolkning är Conqueror Worm ett mycket lovecraftianskt väsen. Ett främmande medvetande som anländer till jorden med den nazistiska rymdkapseln för att utrota allt liv, utan urskillning. I den gigantiska maskens närvaro förvandlas människor till ett slags apliknande varelser innan de förtärs av masken. ”There is no escaping the worm.”

Jag tycker att Hellboy är som bäst när historien är som mest Lovecraft-influerad. Det är någonting med den där opersonliga isande ondskan, den totala likgiltigheten inför mänsklighetens futtiga problem, som på något sätt passar så bra ihop med Hellboys ilska och respektlösa humor.
Ett genomgående tema i det här albumet är mänsklighet. Inte enbart mänsklighetens undergång, utan vad begreppet egentligen innebär. När människor utför ofattbart onda handlingar och det är monstren som räddar dagen – vem av dem är egentligen mest mänsklig då? Vem är monstret?

Det enda jag egentligen har att invända mot ”Conqueror Worm” är att jag saknar min stor favorit Abe Sapien en aning. Han nämns bara som hastigst, men hans frånvaro vägs upp av det fina och roliga förordet av Guillermo del Toro. Jag kan inte annat än att hålla med señor del Toro om hans inledning: ”Yes, Mike Mignola is a genius”.

Mike Mignola – Hellboy: Conqueror Worm (Dark Horse, 2004)

Meanwhile, in Rapture…

Mitt blogginlägg där jag undrade varför så många bokbloggare är ointresserade av att läsa SF drog igång en lång diskussion som fortfarande pågår i kommentarsfältet. Stort tack till alla som bidragit till diskussionen med nya infallsvinklar, spekulationer och kunniga förklaringar!

Att diskutera SF med både insatta och oinsatta har varit mycket intressant och fått mig att fundera vidare på varför SF-litteraturen har så dålig ställning. Speciellt med tanke på att SF-inslagen frodas inom andra sammanhang, inte minst i spelvärlden.

Science fiction och spel verkar vara en oerhört lyckad kombination. Inte bara för att flera bästsäljande spelserier, som Halo och Gears of War, lånar friskt från genren. Även flera av de mest kritikerrosade spelen som släppts de senaste femton åren – som Bioshock, Portal, Half-Life, Starcraft och Mass Effect – anknyter till en tydlig SF-tradition. Inte bara för att vissa av dem råkar utspela sig i rymden eller innehålla så kallad framtidsteknologi, utan för att de också knyter an till andra SF-teman som resor mellan parallella dimensioner och alternativhistoria.

Just fps-spelet Bioshock är ett intressant exempel. Storyn i spelet är influerad av Ayn Rands dystopiska roman ”Atlas Shrugged” (”Och världen skälvde” på svenska). Boken knyter an till Rands filosofiska idéer om objektivism, där individens frihet och självförverkligande står i centrum, och fick i allmänhet ganska dåliga recensioner när den kom ut 1957. Under senare år, när den laissez faire-kapitalism som Rand förespråkade gått från fiktion till verklighet i många delar av världen, har boken fått en kultstatus i många kretsar även om den förblir omdiskuterad.
I Bioshock förs vi till Rapture, en majestätisk undervattensstad som var tänkt att bli ett individualistisk utopi och fristad. Men allting gick snett och den stad vi möter är en skugga, en förrädisk ruin full av galna människor och ännu galnare ideal.
När Bioshock kom ut 2007 fick det ett oerhört bra mottagande av både kritiker och spelare. Inte bara på grund av dess vackra miljöer och intressanta karaktärer, utan också för att storyn ansågs som en av de bästa som skrivits i spelsammanhang.

Inom spelvärlden är SF-inslag inte något att se ner på, tvärtom verkar det vara något av en kvalitetsstämpel. En förklaring till detta kan vara att spel som kulturyttring har en ännu sämre ställning än science fiction i sig. Att liera sig med en redan etablerad genre som SF hjälper alltså spelen ifråga att legitimera sin plats i kulturella sammanhang. Science fiction må vara en ung genre om man ser till litteraturhistorien i stort, men jämfört med spelbranschen har den imponerande många år på nacken.

Förhoppningsvis finns det också en och annan gamer som efter att ha spelat igenom ett antal spel med SF-inslag vänder sig till litteraturen. Jag hoppas i alla fall det, för jag tror att många som uppskattar spel som Mass Effect och Half-Life skulle kunna uppskatta SF-litteratur om de bara vågade ta steget dit.

Inget herravälde


”No Dominion” är Charlie Hustons andra roman om Joe Pitt, en kedjerökande och ständigt svärande vampyr som har en förmåga att bli indragen i de mest invecklade konflikter trots att han försöker hålla sig utanför. Joe är nämligen en rogue, en fri vampyr bosatt på ett Manhattan som styrs av flera ständigt konkurrerande vampyrfraktioner.
Joe får i uppdrag av Terry, ledaren för fraktionen The Society som Joe en gång har tillhört, att undersöka en ny drog de nyblivna vampyrerna har fastnat för. Vanligtvis slår vampyrviruset ut alla slags drogsubstanser, men den här nya drogen verkar inte bara fungera utan också ge upphov till livsfarliga överdoser som får brukarna att förvandlas till bärsärkar. Motvilligt går Joe med på att undersöka saken, omedveten om att det beslut inte bara kommer att försätta honom i livsfara (eller odödsfara) flera gånger om utan också dra in honom i hjärtat av vampyrpolitikens intriger.

Jag läste den första delen i böckerna om Joe Pitt, ”Already Dead”, förra sommaren då bloggen hade vampyrtema. Då roades jag ordentligt av den cyniske, motvillige och ofta ganska rolige Joe Pitt och hans ganska smutsiga värld – garanterat befriad från allt slags glitter. Joe ÄR en intressant protagonist, som lyckas vara cool och underhållande utan att för den delen falla in i någon tråkig hjälteroll.
Problemet är att storyn i ”No Dominion” inte håller hela vägen. Vampyrpolitik i all ära, men det blir faktiskt lite tråkigt i längden när hela bok enbart handlar om politiskt intrigerande mellan de olika klanerna. Det finns inget mysterium, ingen spänning, på samma sätt som det gjorde i den första boken.
Ett annats problem är att Huston bygger upp den här romanen enligt samma mönster som den första. Vilket gjorde att jag kunde lista ut vad som komma skulle långt innan handlingen ens var i närheten av något slags peripeti. Vändpunkten blir inte särskilt intressant om den är av exakt samma slag som i den första boken, och jag tillbringade en del tid med att sitta och muttra över att Joe Pitt är så himla dum som går på samma sak igen att han faktiskt förtjänar all skit han får.

Att Huston fyller på med lite mer lore i den här boken är dock ett välkommet inslag. Jag är fånigt road av att läsa om vampyrism, hur den uppstår och hur den fungerar, och ”No Dominion” fyller i en del luckor som Already dead” lämnade på den fronten. Tyvärr är den en svagare bok överlag, men jag är ändå såpass förtjust i antihjälten Joe Pitt att det mycket väl kan hända att jag läser nästa bok i serien ändå.

Charlie Huston – No Dominion (Orbit books, 2006)

Bokbloggosfären och sci fi-hatet

Det finns en uppsjö olika bokbloggare i Sverige med en uppsjö olika boksmaker. Vissa läser nästan bara deckare, andra barn- och ungdomsböcker, en del har snöat in på zombieböcker medan andra föredrar serier. Gott så. Det är intressant med bredd och variation.
Än mer intressant än att studera vad bokbloggarna läser är att studera vad de inte läser. För då och då dyker det upp inlägg där det listas vilka genrer som undviks, vilken typ av böcker som aldrig läses. Ofta i samband med olika typer av bokbyten eller när en bloggare vill få tips på nya spännande böcker. Även här förekommer vilt skilda genrer, men jag har tänkt på att en viss genre dyker upp på nixlistan oerhört ofta; nämligen science fiction.

Efter att ha läst otaliga bloggare lista att de absolut inte vill läsa sci fi så har jag börjat fundera varför.
Är det så att alla dessa bloggare har läst en massa ovanligt dåliga sci fi-böcker och därmed blivit avskräckta? Har de sett och avskytt en mängd sci fi-filmer (eller tv-serier) som förstört genren för dem? Har de medelst grupptryck ofrivilligt läst Arthur C. Clarkes samlade produktion (vilket faktiskt skulle kunna verka avskräckande, det har jag full förståelse för)? Eller handlar det helt enkelt om fördomar?

Jag misstänker att det senare alternativet kan vara ganska vanligt förekommande. För den icke insatte kan det verka som att science fiction enbart handlar om rymdresor, utomjordiska teknologier och robotar. Som att böckerna i genren alltid är tråkiga, fullproppade med detaljerade tekniska beskrivningar. Att science fiction i sig är stelt och opersonligt, en genre utan hjärta, med allt för mycket hjärna. Lite som att de som har fördomar om fantasy tror att det bara handlar om svärd och alver och episka fältslag.

Ni som ogillar sci fi så mycket, har ni läst något inom genren? Eller handlar det om ett komplett ointresse för allt som genren står för, allt från den hårdaste mest tekniska sci fin till den mjukaste, mest språkfilosofiska? Ni som ändå gillar Star Trek, BSG, The Matrix eller Blade Runner – hur resonerar ni? Ni bloggare som hyllar dystopier som ”1984”, ”Oryx och Crake” eller ”Brave New World” men som säger er avsky science fiction, hur tänker ni? Vad är det egentligen med science fiction som ni ogillar? Varför är denna genre en av bokbloggosfärens mest avskydda?

Nästa bok hägrar redan vid horisonten

Jag har inte mer än hunnit läsa klart den ack så efterlängtade drakdansen, innan jag börjar sukta efter nästa efterlängtade boksläpp denna sommar.
Boken ifråga är Lev Grossmans ”The Magician King”, en fristående uppföljare till ”The Magicians” som jag läste och älskade för några år sen. Den 7 augusti kommer boken ut och förhoppningsvis kommer den stora nätbokhandeln skicka mitt bevakade exemplar till mig snabbare än snabbast.

Är det någon mer än jag som kommer att kasta sig över ”The Magician King” så snart den kommer ut? Jessica kanske, vars bokhorerecension av ”The Magicians” fick mig att upptäcka den fantastiske Lev Grossman? Eller Sara, som var snäll nog att maila mig ett utdrag av boken som Grossman skickat med i en nyhetsbrev? Eller någon av er andra som gillar er fantasy mörk och desillusionerad med en skvätt metalitterära inslag som krydda?

Dansar med drakar


Ni vet hur det går vid det här laget, SPOILERVARNING and all that jazz.

Ingen van läsare av den här bloggen lär ha missat hur mycket jag har skrivit om George R. R. Martins A Song of Ice and Fire i allmänhet och den femte boken ”A Dance with Dragons” i synnerhet. Med tanke på hur efterlängtad denna bok varit för min del så har ju förväntningarna varit minst sagt höga. Om de uppfylldes? Ja, det tycker jag faktiskt.

”A Dance with Dragons” tar vid ungefär där den tredje boken ”A Storm of Swords” slutade. Ja, för stora delar av den här bokens handling löper parallellt med ”A Feast for Crows” även om de båda böckernas trådar vävs samman mot slutet. Det låter nog mer komplicerat än det är, för mig som nyss blivit färdig med kråkfesten var det inga som helst problem att hänga med i svängarna.

För det första så var det fantastiskt att återigen få träffa många av de karaktärer som lyst med sin frånvaro i den förra boken. Jag ska inte nämna några namn, men det var speciellt vissa favoriter som jag hade längtat efter att få återse.
För det andra så kändes det som att denna femte bok höll lite högre tempo än den fjärde. Inte bara så att det hände fler saker, eller att karaktärerna förflyttade sig runtom i världen istället för att bar traska runt i Westeros ett varv till (även om det inte skadade), utan också så att flera av karaktärerna utvecklades i nya intressanta riktningar.
Mot slutet tappade bok lite av denna uppfriskande fart, men lämnade tillräckligt många cliffhangers för att få åtminstone mig att hålla alla tummar och tentakler för att herr Martin inte tänker ta sex år på sig att skriva nästa bok i serien. Epilogen i synnerhet fick mig att bli oerhört nyfiken på vilken väg ASoIaF kommer ta i den sjätte delen, som kommer bära det olycksbådande namnet ”The Winds of Winter”.

Martin tycks ha en förkärlek för att skriva karaktärer som inte lyssnar på råd och därigenom obevekligt rör sig mot sin egen undergång. En liten spoilerfylld lista (markera för att läsa):
1. I AGoT: Eddard Stark
2. I ACoK: Renly Baratheon, Stannis Baratheon
3. I ASoS: Robb Stark, Theon Greyjoy
4. I AFfC: Cersei Lannister, Arianne Martell
5. I ADwD: Jon Snow, Daenerys Targaryen, i viss mån Quentyn Martell
Det är ibland oerhört frustrerande att läsa om dessa karaktärer, som gräver sin egen grav ett ogenomtänkt spadtag i taget. Och som blir varnade om och om igen, men ändå envist fortsätter på sin inslagna väg. När ska folk egentligen lära sig att de måste spela spelet om de vill ha – och behålla – någon makt? Det går inte att bryta mot alla spelregler och sen bli förvånad när man får en kniv i ryggen.

Hur frustrerande vissa karaktärer än må bete sig så är det ändå en del av bokens charm att jag bryr mig så mycket som jag gör, att jag förfasas och gläder mig, blir förbannad och road. Martin är helt enkelt oerhört skicklig på att beskriva sin värld och dess invånare på ett helt uppslukande sätt.
”A Dance of Dragons” är helt enkelt en extremt bra bok i den bästa fantasybokserie jag någonsin har läst. Så enkelt är det, och så underbart.

George R. R. Martin – A Dance with Dragons (HarperCollins, 2011)

Bytesrumsfyndat

Det var länge sen jag senaste skrev om mitt kära bytesrum och de böcker jag hittar där. Men igår var jag förbi med en kasse genomusla ungdomsböcker som jag hoppas ska glädja någon läshungrig ungdom (fast jag tvivlar, böckerna ifråga var mossiga redan när jag var ung) och fick med mig två böcker av Robin Hobb från en av mina favoriter bland fantasyserier, den om Fjärrskådarna. Tyvärr fanns det bara två delar, personen som dumpat böckerna verkade ha varit bra mycket mer förtjust i David Eddings och Terry Brooks med tanke på hur många böcker som fanns av respektive författare.
Fast det stora fyndet fanns inte i bytesrummet, utan i min egen kartong med gamla böcker där jag rensade ut allt skräp. Nämligen Diana Wynne Jones ”Guldkragen”, en av mina absoluta favoritböcker som yngre. En bok med inslag av både fantasy och keltisk mytologi, om jag minns rätt. Med tanke på Jones bortgång tidigare i år så hade jag tänkt läsa om några av hennes böcker. Varför inte börja med en gammal favorit?

Bloggkatten Strumpan är med på bilden mest som en bonus. Även om hon försökte välja bok åt mig strax efter att fotot tagits genom att börja tvätta omslaget till ”Guldkragen” mycket entusiastiskt.

Klart och skarpt


Mitt första möte med Jayne Anne Phillips författarskap skedde av en slump. Det är kanske tio år sen å jag köpte ett slitet pocketexemplar av ”Sommarlägret” för några kronor på Myrorna, utan att ens ha hört talas om författaren, och föll som en fura för de knivskarpa personporträtten och den vackra språket. Sedan dess har Phillips varit en författare jag hållit ögonen på.

”Lark & Termite”
är hennes senaste – och mycket efterlängtade – roman. Det handlar om en märklig liten familj bestående av halvsyskonen Lark och Termite och deras moster Nonie. Lark är en ung kvinna, nästan vuxen, som tillbringar större delen av sin tid med att ta hand om sin funktionshindrade lillebror. Deras inrutade liv är fullt av ritualer och vanor, allt för Termites skull. Men det trygga familjelivet tvingas ta en ny riktning när en storm drar fram som inte bara ödelägger den lilla staden utan också tvingar fram dolda hemligheter i ljuset.

”Lark & Termite” är inte direkt någon lättläst bok. Det är en invecklad historia, som långsamt vrider sig kring sig själv och visar nya sidor av någonting jag som läsare redan trott mig förstå.
Den är skriven ur fyra olika perspektiv (om man inte räknar epilogen): Larks, Termites, Nonies och så Termites far Leavitts; en soldat som samtidigt som hans son föds blir ett av de första amerikanska offren i Koreakriget. Jag har skrivit förut om att jag är förtjust i användandet av olika berättarperspektiv i samma bok i allmänhet, men frågan är om någon annan författare hart gjort det lika elegant som Phillips. Hon utnyttjar formatet till fullo genom att låta de olika karaktärerna berätta sina egna, ibland motstridiga, versioner av vad som händer.
Termites kapitel i synnerhet är fantastiskt väl skrivna. Phillips har verkligen lyckats beskriva hans sinne, så associationsrikt och flytande, på ett sätt som inte både vackert och gripande. Hans kapitel blir trots sin egenhet aldrig övertydliga eller dunkla, utan passar perfekt in i den harmoni av röster som romanen består av.

Phillips blundar inte för att besrkiva mänsklighetens mörkare sidor. Liksom i ”Sommarlägret” finns här ett oerhört mörkt stråk som ligger som en underström boken igenom, som ibland stiger upp mot ytan, men ofta bara anas nere i djupet.
De läsare som uppskattar Joyce Carol Oates för hennes beskrivingar av Amerikas mörka hjärta borde verkligen, verkligen läsa Jayne Anne Phillips. Hon är en författare som inte bara lyckas blottlägga de smutsiga baksidorna och de komplicerade hemligheter hennes karaktärer bär på, hon gör det också med ett språk som är klart och skarpt som ett dopp i en iskall fjällsjö.

Jayne Anne Phillips – Lark & Termite (Månpocket, 2011)

Vådan av att läsa tegelstenar

Det här med att läsa om hela ”A Song of Ice and Fire” är inte enbart en dans på rosor. Inte nog med att jag riskerar förslitningsskador i handlederna genom att släpa med mig ”A Dance with Dragons” överallt, jag riskerar att även skada något helt annat. Nämligen min lässtatistik.

Det pågår nämligen ständigt ett slags inofficiell tävlan i bokbloggsvärlden om vem som hinner läsa flest böcker per år. En ganska skämtsam tävlan, där vi bokbloggare allra mest tävlar med oss själva och vår egen längtan om att någon gång hinna läsa alla bra böcker som någonsin har skrivits.

Själv brukar jag läsa 10-15 böcker per månad, ungefär. Ibland fler, ibland färre. Allt från ganska tunna seriealbum till tjocka tegelstenar. och det är just tegelstenarna som ställer till det för mig och min lässtatistik.
Under den halva julimånad som gått har jag hunnit läsa ungefär 1100 sidor, vilket är rätt okej med tanke på att jag har varit bortrest. Men alla dessa sidor till trots, så har jag endast hunnit läsa ut en (!) bok hittills den här månaden. Skandal!

Den enda tänkbara räddningen är att jag, så snart ”A Dance with Dragons” är utläst, ägnar resten av månaden åt en diet på seriealbum, bilderböcker, och tunnast möjliga ungdomsböcker. Kalle Anka-tidningar, räknas de? Nu när jag kommer att tänka på saken så tror jag att jag har en hög femböcker som ligger i de kartonger med ungdomsböcker mina föräldrar gav mig för någon månad sen…

Bryr ni er om hur många böcker ni läser per månad? Och hur gör ni för att rädda en usel lässtatistik?

Politiska intriger i överflöd

Here be SPOILERS! Jag försöker undvika att spoila i onödan, men det här är en recension av bok fyra i en bokserie, så vissa saker kommer att avslöjas hur försiktig jag än är.

I ”A Feast for Crows” är det politiska läget i Westeros fortsatt osäkert efter de omvälvande händelserna i förra boken, ”A Storm of Swords” (som jag har recenserat här). Av de fem kungapretendenterna är endast två i livet fortfarande, varav den ena blivit av med största delen av sin militära makt. I King’s Landing sitter en ung pojke på tronen, sliten mellan två drottningar som kämpar om makten. Men the game of thrones är ett spel med många falluckor för en kvinna, något som inte bara de båda drottningarna får erfara, utan även ett flertal andra av den här bokens många kvinnliga berättarröster..

”A Feast for Crows” har ett grundläggande problem som George R. R. Martin förklarar i ett kort efterord. Denna del av berättelsen blev alltför omfattande för att kunna få plats i en enda bok, vilket gjorde att Martin delade upp historien i två delar. En indelning som inte blev kronologisk, utan delades upp så att han i den här boken endast berättar om vissa av karaktärerna. Vilket förmodligen är den bästa tänkbara lösningen, men ändå ett problem för mig som verkligen saknade många av mina favoritkaraktärer.
Nog för att jag vanligtvis uppskattar de politiska förvecklingarna i Martins fantastiska fantasyvärld, men här får de alltför stort utrymme. Boken får lite av en slagsida, när dess sidor fylls av rådsmöten och oändliga diskussioner om vem som har rätten till vilken mark och titel. Det blir helt enkelt lite långdraget emellanåt.

Just att boken är så fylld av politiska intriger gör att jag får känslan av att det inte händer något. Inte i jämförelse med tidigare böcker. Historien puttrar på, tar några oväntade vändningar, men det händer inget totalt överraskande på det sättet som det gjort i tidigare böcker. Inget som får en att hetsigt läsa vidare för att veta hur det kommer gå, om det verkligen hände på det sättet som det antyddes.

Jag som inte varit så väldigt förtjust i de delar av bokserien som utspelat sig på andra sidan havet blir lite förvånad över hur mycket jag här gillar de kapitel som utspelar sig i Braavos. Det kan ha att göra med att de två karaktärer som befinner sig i denna stad tillhör mina favoriter, men också för att jag blev väldigt förtjust i denna spretiga, smutsig och ganska farliga plats. Den känns som en uppfriskande kontrast både mot det numera ganska välkända Westeros och de pampiga städerna längre österut.
Även de kapitel som utspelar sig på Iron Islands gillar jag. De ger en lite mer nyanserad bild av det mycket vikingainspirerade folk som bor på dessa öar, och det som sker i dessa kapitel ger upphov till en del mycket intressanta funderingar om vad som kommer att hända i kommande böcker.

Att jag tycker att ”A Feast for Crows” är den hittills svagaste delen i bokserien betyder inte att den är dålig. Långt därifrån. Men det är långt från Martins bästa, något av en utfyllnadsbok som introducerar en del nya och spännande karaktärer och tar en del gamla karaktärer till helt nya höjder (eller för den delen till helt nya lågvattenmärken, beroende på karaktär).

George R. R. Martin – A Feast for Crows (HarperCollins, 2005)