Orimlig gangsterhistoria


När David åker tillbaka till sin barndomsort Dalen för att stanna över sommaren har han inga särskilda planer. Han börjar hänga lite planlöst med sin barndomsbästis Lukas och dennes vänner vid ett övergivet hus som ligger vid en sjö mitt ute i skogen. Där hänger de tillsammans, grillar, badar och dricker. Samt gömmer det stöldgods de fått ihop genom att göra inbrott runtom i Dalen. Men när ett inbrott går snett så finner kompisgänget både att de tagit sig vatten över huvudet och att märkliga saker börjar hända vid det övergivna huset.

Jag läser inte särskilt många deckare eller kriminalromaner. Jag är helt enkelt inte intresserad. Efter att ha läst Christoffer Carlssons ”Den enögda kaninen” så började jag fundera över om det är därför jag inte alls förstår mig på den här boken eller om det är något annat jag har missat.
Hela historien är ju så otroligt orimlig!
Till att börja med är det ju det här med inbrotten. David tjatar hela tiden om hur alla känner alla i Dalen, att det knappt går att gå längs en gata utan att alla vet vad man heter, och att det är därför han flyttade därifrån. Men samtidigt verkar han och de andra tycka att det är helt rimligt att göra inbrott, helt omaskerade och med sin egen bil som flyktfordon, i just samma ort. Ingen grannort, där de är okända, utan samma plats där deras egna familjer bor. Att de inte åkte fast efter femtio sidor i boken är inte bara orimligt, det är rent ut sagt fånigt.
Vidare angående det där med att bo i en ort där alla känner till en; David har ett hemligt förhållande med Lukas syster Alex. Hur undrar jag? Hur kan han ha ett hemligt förhållande på en plats där skvallret rör sig snabbare än ljusets hastighet? Hur kan det komma sig att knappt ingen märker detta förhållande, trots att David alltså sover över hos Alex? Återigen; orimligt. Och dessutom synd att Carlsson inte valde att bygga upp en större konflikt kring triangeln David-Alex-Lukas.
För den delen fattar jag aldrig varför gänget håller på med inbrotten från första början. Lukas behöver pengar, visst, men att hans kompisar hänger på bara for teh lulz – är inte det väldigt märkligt? Inbrott är ändå ett ganska grovt brott, jag har svårt att tänka mig att någon skulle göra det bara för att ens kompis frågar en. Om de inte är väldigt dumma i huvudet förstås, vilket tyvärr verkar vara fallet i den här boken.

Det fanns vissa delar i boken som jag faktiskt tyckte var bra. Jag gillade antydningarna om att huset i sig påverkar de som visas i det, att det ändrar färg och att det hörs viskningar. Tillsammans med Davids ökande paranoia är det ett intressant inslag.
Den bisarre lilla grannpojken med sin synske kanin, som känns väldigt Lynch-aktig, är en karaktär jag också fastnade för. Hans roll är tyvärr ganska liten, men hans närvaro tillför både lite absurditet och obehag.

Carlsson skriver bra rent språkligt, trots att hans story inte håller. Han har ett driv i språket som fungerar, som får texten att bli spännande utan att bli platt. Vilket gjorde att jag ändå tyckte att den första halvan av boken var rätt okej, trots bristen på trovärdighet i storyn.
Fram tills dess att gangstern Jack gör entré, det vill säga. Ungefär här blir ”Den enögda kaninen” något slags glesbygdsversion av ”Snabba Cash” (jag gissar vilt här, skulle inte läsa den boken om jag inte fick väldigt bra betalt för det), med gangsterbossar och pistolviftande och machosnack. Vilket helt sänkte boken för min del. Det går liksom inte att ta på allvar, jag väntade mig att Persbrandts Gunvald Larsson skulle komma indrumlande när som helst och skrika ”Passa er jäääävligt noga!”. Vilket inte hade gjort historien särskilt mycket sämre faktiskt, eller mer orimlig för den delen.

Nej, ”Den enögda kaninen” är inget för mig. Jag fick inga som helst DHH-vibbar av det puckade och okarismatiska kompisgänget, jag kan inte romantisera svennegrillande med färdigköpt potatissallad och öl och jag brydde mig inte det minsta om den fåniga gangsterhistorien. Inte ens ett hundratal Hefner-citat kunde ha räddat den här historien, åtminstone inte för mig.

Christoffer Carlsson – Den enögda kaninen (Piratförlaget, 2011)

Annonser

14 comments

  1. Tänkte inte så mycket på orimligheten förrän du nu skrev om den, men det beror säkert på att jag läser så många deckare: man får automatiskt svälja att små orter har seriemördare m.m.

    Jag skrev precis samma sak om slutet, hur det blev värsta Lapiduska gansterfjanteriet. Varför måste han gå och sjabbla bort något som var helt okej och ställvis bra med det?!

    1. Jag hängde verkligen upp mig på orimligheterna! Kanske just för att jag inte läser så mycket deckare, vanligtvis, så att jag har svårare att acceptera omständigheterna.
      Paradoxalt nog har jag ju inget emot övernaturligheter, som spöken, vampyrer, drakar, magi och liknande. Men när det är en historia som ändå ska utspela sig i ”vår” värld, så har jag svårare att köpa ologiska inslag.

      Ja, eller hur?! Om han inte hade tagit den vägen, utan istället satsat på att visa kompisgängets förfall och husets fortsatta läskigheter i andra halvan så hade jag tyckt att boken varit riktigt hyfsad.

      1. Ibland tycker jag att deckare paradoxalt innehåller mer orimligheter än fantastikverk. Jag sväljer drakar och spöken som man sveper en öl i ett drag, men dålig psykologi och liknande är jag mer känslig för. Nä, jag tror inte att man bara hänger med på inbrott för att man är kompis med en inbrottstjuv. Då måste det till någon form av eskalering, att man pysslat med andra former av normbrytande beteende som det heter och intiativtagaren till inbrottet är någon form av ledargestalt.

        1. Instämmer med Eggert här ovan, skräck eller hårdkokt fantasy känns verkligare än de flesta deckare just för att de sistnämnda ska låtsas vara realistiska. Hellboyfilmerna känns därför mycket verkligare än att se paulo roberto i rollen som sig själv i biljakt genom millenniumfilmerna.

  2. Jag är beredd att svälja tämligen stora logiska luckor i deckarsammanhang om jag gillar de oumbärliga två S:en (Språk & Stämning). Så var det med den här boken. Om en deckare, som så ofta är fallet med svenska sådana (typ Camilla Läckberg) saknar de två S:en OCH känns orimliga, ja, då sparkar jag bakut. Precis som du.

    1. Språket är ju bra, det håller jag helt med om. Jag önskar bara att det hade funnits lite mer stämning och mystik och mindre gangsters…. Om Christoffer Carlsson skrev en skräckthriller skulle jag kasta mig över den direkt!

  3. Jag håller med om att det du finner orimligt är just orimligt. Jag hängde dock inte upp mig under läsningen vilket troligen beror på att jag är van vid såna där orimligheter från den lilla ort där jag växt upp – folk som helt utan synlig anledning hänger med på omaskerad stöldturné exempelvis. Men du har helt rätt i att de alltid åker fast efter en mycket kortare tid än David och hans polare gör… Jag är beredd att överse med orimligheter antar jag om boken kan ge mig något annat och i det här fallet fick jag en rejäl dos glesbygdsigenkänning. När det gäller gangsteravslutningen så håller jag dock med helt och fullt, det var rörigt, lite lätt patetiskt och helt och hållet onödigt.

    1. För mig blev det ingen direkt glesbygdsigenkänning heller, uppväxt i storstan som jag är (fast å andra sidan så avskyr jag de allra flesta förortsskildringar, som jag tycker är övertydliga, överdrivna och ofta ganska töntiga).
      Jag hade nog accepterat handlingen i större utsträckning om det inte varit för det där gangsterspåret. Det blev så fånigt att det lite smittade av sig på resten av boken för mig, gjorde även resten en aning fånigt.

  4. Eh, va? Är det en deckare?
    För jag läste inte alls boken som en deckare. I så fall hade jag nog inte gillat den alls. För som ni säger, jag sväljer allt som har med orimligheter att göra så länge som det inte är deckare,
    Jag fokuserade mest på känslan av boken och kände igen själva obehaglighetskänslan som glesbygd kan ibland skapa. Tyckte inte heller att boken utspelade sig i vår värld. Mer inne i huvudkaraktärens lite smått tokiga huvud. Vi fick uppfatta världen ur hans ögon. En värld som inte alls går ihop. För ingenting i boken stämmer överrens med verkligheten egentligen eller gick ihop för mig. Killen med kaninen till exempel. Uppfattade dem mer som några som fanns inne i hans huvud än i verkligheten. Det var därför också som jag tyckte så mycket om boken. Det och språket.

    Håller med om att gangsterslutet var lite trist men i och med att jag läste boken som en helt annan genre så var det ändå ett ok slut.
    Tänk vad lustigt att man kan uppfatta en bok så olika :)

    1. Jag skulle väl inte kalla den för deckare direkt men den säljs ju som en spänningsroman Enligt baksidestext och förlagsinformation i alla fall.

      Det som är bra med boken är ju just Davids paranoia och känslan han får av att inte kunna lite på någon, inte ens sina egna ögon. Den delen gillar jag. Men om jag skulle tänka att hela boken utspelade sig i hans huvud? Nä, då skulle jag nog gilla den ännu mindre tror jag faktiskt… För det finns alldeles för lite fantastik och stämning för att få det greppet att fungera i den här boken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s