Det ska böjas i tid…

Jag fick besök av mina föräldrar tidigare ikväll. Med sig hade de en massa kartonger med mina gamla prylar (de håller på att förbereder sig för flytt från villa till lägenhet och måste därför rensa) samt en kasse med gamla teckningar och skolarbeten.
Därför kan jag nu med stor stolthet presentera: Bokstävlarnas allra första bokrecension!

”Dårfinkar & Dönickar” är en roman av Ulf Stark som kom ut 1984, två år innan denna recension författades av en liten ettagluttare.

Som bonus kommer här en egenhändigt illustrerad recension (kanske något jag borde börja med igen? En outforskad bloggnisch!):

Gunilla Bergströms ”Alfons och odjuret” kom ut 1978

En förklaring för de som undrar varför jag bloggar så mycket om serier (att bli serietecknare var min högsta dröm som sexåring):

Drömmen om en framtida bloggkatt fanns redan då:

Jag måste säga att katten på bilden är fasligt lik min kära bloggkatt, i allt från de runda ögonen till den ständiga matbesattheten. Hm, betyder det att jag var ett synskt litet barn? Eller att jag, helt omedvetet, gått och skaffat mig just den katt jag drömt om hela livet?

Imorgon ska jag gräva mig igenom en kartong med ungdomsböcker. Det lär bli ett spännande blogginlägg.

27 kommentarer

    1. Det var väldigt roligt att bläddra igenom högen och fint att mina föräldrar sparat så himla mycket. Jag får se om jag kommer behålla alla tusen identiska prinsessteckningar jag gjort, men bokrecensionerna kommer definitivt sparas!

  1. Åh, vad fint!!! Så roligt att läsa så längt efteråt. Vet att min mamma sparat en del också men tror hon börjat göra sig av med en del.. kanske ska rädda snarast.=) Jättefina illustrationer du gjorde också!

    1. Det är lite märkligt att läsa för att det är så himla längesen, men jag minns fortfarande att jag verkligen tokälskade Dårfinkar & Dönickar när jag läste den första gången. Bokkärlek redan då! :)

    1. Jag var visst en jäkel på att rita när jag var liten. ;) Ja, det är väldigt fint att de sparat så mycket och att allt dessutom är i väldigt gott skick. Jag hoppas att teckningarna kommer överleva minst lika länge här hemma hos mig…

  2. Vad duktig du var/är på att rita! Själv fastnade jag i sexårsstadiet och var aldrig ens i närheten av att producera så välliknande Alfonsteckningar. :)

    Min första bok, för övrigt, hette ”Spökslottets hemlighet” och var en gotisk, lätt förvirrad historia på tre sidor. Slutade, om jag minns rätt, med att en fågel flög in i fönstret och dog. Måste leta upp den!

    1. Jag ritar inte längre, men som barn ritade jag precis heeela tiden. Allt var inte lika fint som Alfons-bilden dock, vilket ”serien” visar rätt tydligt… :)

      Åh, jag hittade en jättefin skräckberättelse från första klass också. Även den illustrerad, självklart, och med en redig cliffhanger mellan sida ett och två. Det verkar som att intresset för skräck och gotik börjar långt ner i åldrarna

  3. Jag avundas ditt tålamod och kreativitet med att skriva recensionen med varannan bokstav blå och varannan röd. Vilket projekt!

    Min första ”riktiga” bok jag läste och skrev en recension om, i början av första klass, var ”Bröderna Lejonhjärta”. Både min lärare och min mamma försökte hindra mig från att läsa den och övertala mig att välja en annan bok, men jag stod fast vid att jag skulle läsa dåtidens 300-sidorstegelsten och tji fick de, för jag klarade av att läsa den just fine!

    (Sedan gillar jag den lila figuren som jag nu har bredvid mitt namn, istället för den där orangea, sura krumeluren :D)

    1. Jag hade visst någon period där jag skrev med varannan bokstav i olika färger. Hittade en text om frukt med gröna och gula bokstäver också… Det lär inte ha gått fort att skriva så, men snyggt blev det onekligen! ;)

      Åh, Bröderna Lejonhjärta! Vilket oerhört bra val av dig måste jag säga. Och fint att du inte gav dig och läste den trots övertalningsförsök om någon tunnare bok.

      (Jag bytte ut de sura gubbarna mot små monster! :) Jag visste inte ens att det alternativet fanns, då det var en väldigt positiv överraskning.)

  4. Haha, Iove it! Någonstans borde det också finnas kvar mina romaner, bland annat hade jag en hjälte som hette Kalle Jonsson. Och små illustrationer gjorde jag också, trots att jag då och fortfarande ritar som en fyraåring

  5. Det är så kul med gamla skolarbeten! I alla fall när det gäller kreativt skrivande. Jag kommer ihåg att jag tog livet av en av mina klasskompisar i novellsamlingen vi skrev i fyran. Jag hade dock frågat om lov först :) Känns dock lite brådmoget att som knappa 10 fantisera ihop en seriemördare som ger sig på små barn. :) Jag är förvånad över att jag inte blev inkallad på nån sorts terapisamtal.

    1. De gamla matteuppgifterna är ju inte alls lika roliga att läsa nu… Eller välskrivningsövningarna, jag får ångest bara av att se papprena (det var mitt i särklass tråkigaste ämne när jag gick i lågstadiet).
      Haha, tur att du frågade först i alla fall! Fast jag skrev rätt morbida historier själv i den åldern, så lärarna är nog rätt luttrade. ;)

  6. Ahh, fantastiskt ju! LIksom någon här ovanför förundras jag av varannanbokstav-varannanfärg-grejen, Barn tänker på ett helt annat sätt och hur mycket älskar man det? Jag var tvungen att rota fram en gammal skrivbok ur mina gömmor jag med efter att ha läst detta – hur skoj som helst i efterhand att se hur man har odlat sitt intresse genom åren liksom.

    1. Jag undrar vad jag egentligen hade fått det där med varannan bokstav ifrån? Jag använde det ganska ofta i den åldern när jag skulle skriva något lite extra snyggt.

      Jag var en riktig liten bokmal även på den tiden, det är fint att vissa saker aldrig förändras. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s