Blodfattigt läge


Per Mörner har nyligen ärvt en liten stuga på Öland och planerar att fira påsk där med sin son och svårt sjuka dotter. Men planerna grusas när han får ett märkligt telefonsamtal från sin far Jerry, som han aldrig har kommit överens med, men ändå åker iväg för att hjälpa. När Per kommer fram finner han inte bara sin förvirrade far, utan också ett hus som står i brand.

Utgångspunkten för Johan Theorins ”Blodläge” är en del blodig kriminalhistoria, full av illa dolda hemligheter och lögner, och en del familjedrama. Precis som i Theorins andra böcker finns också ett övernaturligt inslag, denna gång i form av älvor och troll.

Tyvärr måste jag säga att jag varken blir särskilt intresserad av kriminalgåtan, familjehistorien eller älvorna. De tre beståndsdelarna känns ganska illa hopfogade, som att Theorin till varje pris velat följa sitt tidigare framgångsrecept till punkt och pricka utan att få det att fungera ihop.
För det första känns kriminalhistorien ganska ointressant rakt igenom. Jag menar, en porrhistoria? Igen? Hur många svenska romaner har det inte skrivits där det har förekommit porrfotografer, utnyttjade unga flickor och sunkiga strippklubbar? Det är ett trött ämne från början och det enda nya Theorin tillför är att förlägga detta ämne några årtioenden tillbaka i tiden.
Familjedramat är inte heller särskilt engagerande. Per är en sympatisk karaktär, men hans båda barn har personligheter som pappdockor ungefär. Då är Jerry en betydligt mer intressant karaktär, som man tyvärr aldrig får veta särskilt mycket om.
Älvorna då? Det inslaget känns faktiskt helt överflödigt. Pers granne Vendela får bidra med en förutsägbar och oerhört melodramatisk bakgrundshistoria som pressar in detta tema i berättelsen, men det känns minst sagt långsökt. Älvor är ju inte de mest spännande övernaturliga varelserna i sig, men här känns de synnerligen oinspirerande.

Att jag ens läste klart den här boken beror mycket på Johan Theorins språk. Han är en skicklig författare, som kan konsten att få de mest vardagliga skeenden att kännas oerhört spännande. Synd bara att själva historien inte är lika bra som Theorins språk är.
Jag kan tycka att det är synd att de övernaturliga inslagen i ”Blodläge” får så prosaiska förklaringar. Det förtar mystiken när alla trådar knyts ihop utan minsta undantag, som ett prydligt litet paket. Ingen tvetydighet, inget utrymme för tolkningar.
Men kanske är det bara jag, som skräckälskare, som känner såhär. De flesta av Theorins läsare torde vara deckarläsare och jag har en känsla av att de nog uppskattar den här kriminalromanen med sin bristfälligt målade skräckfernissa bra mycket mer än vad jag gjorde.

Johan Theorin – Blodläge (Månpocket, 2011)

Annonser

20 comments

  1. Fast jag inte är världens skräckälskare håller jag absolut med dig om att Theorin borde ha lämnat älvspåret lite vagare, kanske antytt en eventuell logisk förklaring men inte gjort den så där tydlig. Även jag var besviken på den här boken, han kan ju så mycket bättre!

    1. Älvspåret kändes ju väldigt bortslösad och trollen i ännu högre utrsträckning. Jag hade förväntat mig smutsig trollskräck men fick… ingenting. :/
      Jag tyckte att ”Nattfåk” var helt okej (förutom slutet, som jag ogillade starkt), men jag misstänker att Theorin är för mycket av en krimininalförfattare för min smak.

  2. Intressant! Den här boken ligger på mitt natduksbord och väntar på mig just nu! Jag gillade vekligen Nattfåk men var lite mer reserverad till Nattfåk. Ska bli intressant om skräckdelen i mig också stör mig på de fina, raka trådarna.

  3. Jag håller Johan Theorin som en av våra absolut främsta deckarförfattare – inte för att konkurrensen är stenhård sedan Lang och Trenter gick hädan… – men håller med att Blodläge var något av en besvikelse. Nattfåk, däremot, den är jättefin. Och där är också skräckelementen, det jag väljer att kalla blåtonad spökhistoria med deckarinslag, betydligt starkare. Det ska bli spännande att läsa Theorins nya bok, som är fristående och kommer i höst.

    1. Jag gillade ”Nattfåk” bra mycket mer, men kan inte påstå att jag älskade den direkt. Slutet hade jag svårt för där också. Men skräckelementen, eller spökhistorien, var verkligen en viktig del i den boken och väldigt välskrivna. Och det kändes som att Nattfåk var mycket mer enhetlig än Blodläge.
      Jag är glad att Theorin lämnar Öland och skriver något fristående. Jag läser inte så väldigt många spänningsromaner, men ”Sankta Psyko” är jag faktiskt nyfiken på.

      1. Ja precis så menade jag=)
        Ska det vara deckare eller thriller får det vara nåt speciellt att fastna för, typ som i Dark Places jag läste häromsistens. Men att bli snuvad av nån slags låtsasskräck på Öland som i Skumtimmen gillade jag inte alls.

        1. Dark Places är väldigt obehaglig, men jag tyckte att den var hur bra som helst! Smutsig, men ändå ganska jordnära.

          Jag kan tänk mig att Theorin skulle kunna skriva riktigt bra psykologiska thrillers om han släppte övernaturligheterna helt och bara fokuserade på mänsklig ondska. Lite det jag hoppas att han kommer göra i sin kommande bok.

  4. Jag sågade den här när jag läste den, men gillade både Skumtimmen och Nattfåk jättemycket, särskilt den senare. Jag hoppas på att han kommer igen i god form i nästa bok.

    Vad gäller den här boken tyckte jag också att den där parodin på kändiskock som började så bra spårade ur lite. Jag kan köpa mycket, men att en kändiskock inte lagar nån mat alls själv, det tyckte jag inte funkade alls.

    1. Det verkar ju kunna bli ett lite nytt format i nästa bok, så jag har höga förhoppningar.

      Jag såg hela tiden Per Moberg framför mig när jag läste om han som ska ge ut kokboken. Trots att jag tror att utseendet beskrevs helt annorlunda i boken så såg jag ändå bara Per Moberg.

      Fast jag fick för mig att han var något slags psykolog som skriver självhjälpsböcker egentligen. Och att kokboken mer var ett sätt att mjölka pengar ur hans berömmelse, mer än att han faktiskt utgav sig för att vara kock…

  5. Jaj ja, lite bra är han väl. Men inte SÅ bra. Varför tycker många att hans små kusligheter är bra? Jo, för att han inte har någon konkurrens och fyller ett hål som är 20 år djupt. Hans Geoff är jobbigare än kärringen i Hanteringen av Odöda och Sluthanteringen. Han misslyckas ju, ska det vara bara dimma 0ch mysigt? Jag tror många vill ha mer och sen tar vad de får. Jag är också övertygad om att författaren kan mer, av ren princip och analys så gillar jag honom och är på. Men ändå.

    Dessutom, hur hittar jag zombier på din blogg som nån lovade mig?

    Puss & kram

    /Jonny

    1. Det ligger verkligen något i det du skriver, att han fyller ett hål som är 20 år djupt. Eller en nisch där det inte finns någon annan. Och att man därför läser en medioker bok som ”Blodläge” bara för att det riktigt finns något annat inom genren som man skulle kunna läsa istället.
      ”Nattfåk” är ju ändå helt okej, men den skulle inte hamna på någon bästalista för min del.

      Det är ganska få zombier i min blogg insåg jag när du frågade. Förmodligen för att jag läser alldeles för få zombieböcker för mitt eget bästa (även om jag spelar mycket zombiespel och ser zombiefilm). Det finns en text om varför jag inte gillar ”The Walking Dead”, men den har jag fått så mycket skit så jag vet inte om jag vill länka till den. ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s