Som en knytnäve i solar plexus


Alice Howland är professor i kognitiv psykologi vid Harvard och är mycket framgångsrik inom sitt ämne. Hon är lyckligt gift sedan många år tillbaka och har tre vuxna barn. Visst har hon varit lite glömsk de senaste månaderna, men det är väl sådant som hör klimakteriet till tänker hon. Tills dagen då hon under en joggingtur plötsligt är helt vilse i en stad hon bott i hela sitt vuxna liv. Det visar sig att Alice har tidig Alzheimer, en diagnos som får hela hennes tidigare så trygga liv att falla i bitar.

Jag hade blivit varnad redan innan jag började läsa Lisa Genovas ”Fortfarande Alice” att det skulle bli tuff läsning det här. Men jag var inte riktigt förberedd på hur tuff. Jag fick sån ångest av att läsa att jag inte orkade med mer än några kapitel åt gången innan jag blev tvungen att göra något annat, distrahera mig själv en stund.

Jag skrev för några veckor sen om hur svårt jag har att läsa om djurplågeri, att det är min akilleshäl när det gäller läsning. Men sanningen är att hur mycket jag än avskyr djurplågeri så finns det inget som skrämmer mig mer än att förlora sig själv på det sätt som Alice gör. Att inte kunna lita på sig själv, sitt sinne och sitt minne. Det skrämmer mig på ett helt annat sätt än alla zombier, vampyrer och spöken sammanlagt.
Just därför är ”Fortfarande Alice” en plågsam läsning. Plågsam, men samtidigt totalt gripande. Alice är en kvinna som alltid varit stolt över sina intellektuella förmågor, som briljerat med sin intelligens. Att just hon blir drabbad av denna sjukdom ter sig för henne som ett sjukt skämt, ett straff. Som när hon inser att hon inte längre kan läsa för att hon inte minns vad kapitlet innan handlat om; alla bokälskare lär kunna identifiera sig med den ångest hon känner då hon inser att hon aldrig mer kommer kunna läsa en bok. Att alla de där romanerna hon sparat för att läsa senare kommer förbli olästa i hennes hyllor.

”Fortfarande Alice” är sitt sorgliga ämne till trots en befriande osentimental bok. Alice vill inte bli pjåskad med så hon försöker så länge som möjligt att dölja sina symptom från omgivningen. Vilket hon självklart inte lyckas med. Det är plågsamt att läsa om när hon glömmer bort att hålla föreläsningar, inte minns personer hon just presenterats för, inte hittar badrummet i sitt eget hus och slutligen inte ens känner igen sina egna barn. Det är så rättframt berättat, så enkelt skrivet att jag ibland inte riktigt följer med när Alice tappar bort sig själv. Förrän ett stycke repeteras och jag inser att det inte är för någon effekts skull, utan för att Alice helt enkelt glömt bort det som hänt precis innan. Det är fullkomligt trollbindande läsning.

”Fortfarande Alice” är som en veritabel knytnäve mitt i solar plexus, även för en så van konsument av litterärt mörker som jag. Jag menar det på bästa tänkbara sätt, för det här är så otroligt starkt, obehagligt och drabbande att jag kommer gå runt och tänka på den här boken i månader framöver.

Lisa Genova – Fortfarande Alice (Bonnier pocket, 2011)

11 kommentarer

  1. Just sånt här är bland det mest skrämmande jag vet också, precis som du tycker jag det e tusen gånger värre än spöken!

  2. Bra skrivet, blir sugen på att läsa. Tänker på Pojkens som kallades Det och Blindheten när jag läser din recension. Hur är den jämfört med böcker med liknande tema? Osentimentalitet är nästan ett måste i dom här sammanhangen, annars blir det outhärdligt.

    1. Jag har inte läst så många böcker i stil med ”Pojken som kallades Det”, men jag fullkomligt avskyr dem. Just sentimentaliserandet och det där sättet som det liksom frossas i misärens alla detaljer, jag har väldigt svårt för det. Just därför är det här så bra, det är väldigt välskrivet om ett ämne som det är extremt svårt att skriva om utan att det blir BOATS-smetigt. För jag håller helt med, det är ett måste med osentimentalitet och man ska orka med att läsa något sånt här.
      Jag påmindes en del om Lionel Shrivers ”Vi måste prata om Kevin”. En bok som också behandlar ett svårt ämne utan att bli spekulativ.

  3. Jag tänker fortfarande på den många månader efter. Kanske för att det är min värsta mardröm att drabbas av detta. Hemskare än vilken skräckbok som helst.

    1. Jag blir nästan aldrig riktigt skrämd av skräckböcker och skräckfilm, men det här gör mig livrädd!
      Jag är glad att jag har läst boken och jag vill rekommendera den till alla, men aj vad ont det gjorde att läsa den.

  4. Ja, herregud så stark läsning det är. En av de få gånger jag gråtit på offentlig plats. Tyvärr är inte nya Genova-romanen, Left Neglected, ens i närheten.

    1. Jag skulle inte ens ha övervägt att ta med mig boken på allmän plats. Det kändes som att fulgråten låg nära under hel läsningen (och inte bara nära, den dök upp några gånger också).
      Synd att den nya boken inte är lika bra. Jag har nog bara läst ljumma omdömen, så jag tror att jag lämnar den boken oläst.

  5. Det är en av mina absoluta favoritböcker! Jag rekommenderar den att alla som vill ha boktips. I veckan har filmen premiär. Julianne Moore spelar rollen som Alice. Julianne brukar göra väldigt bra filmer så det låter lovande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s