Månad: juni 2011

Smärtgränsen

Igår läste jag – äntligen! – klart ”A Storm of Swords”, den tredje delen i mitt mastodontiska sommarläsningsprojekt. Den tredje och den allra längsta boken. En bok som faktiskt fick mig, tegelstenskramare av stora mått som jag är, att baxna en smula.

”A Storm of Swords” passerade med sina dryga 1200 sidor (1177 paginerade, och så ett extra kapitel från boken efter) min smärtgräns när det gäller tegelstenar. En smärtgräns som ändå ligger ganska många hundra sidor över de flesta läsares, av vad jag har förstått.
Efter att ha funderat på saken så har jag kommit fram till att gränsen för mig går vid 1000 sidor. Så tjock kan en bok vara utan att jag ser några större problem med dess format. I alla fall inte så länge jag läser i pocketformat, för när det gäller inbundna böcker är risken för förslitningar i handlederna stor redan vid sjuhundranågonting sidor.

En pocket på 1000 sidor kan fortfarande tas med i väskan och läsas på tunnelbanan. Men när det sidantalet passeras börjar även en pocket med de mest bibeltunna blad kännas tung som en sten. De första och sista hundra sidorna blir svåra att läsa då bokens tyngd hotar att tippa boken åt sidan precis hela tiden. Med andra ord är det vid 1000 sidor som sängläge börjar bli nödvändigt för att alls kunna läsa boken, och där drar jag definitivt min smärtgräns!

Vilken tur att ”A Song of Ice and Fire” är såpass bra att det är värt att kämpa med en tegelsten av det här formatet. Och än mer tur att de andra delarna i bokserien hamnar på rätt sida av den för mig så magiska tusensidorsgränsen…

Var drar ni er gräns? Hur många sidor är för många sidor för er?

Annonser

Den vilda världens hunger


I början av Caroline L Jensens roman ”Vargsläkte”, alldeles efter prologen, finns ett utdrag ur Imperiets låt ”Var e vargen?”. Citatet får min inre Thåströmälskande fjortonåring att dansa en spontan lyckodans, men det förnöjer även mitt vuxna jag. Detta citat sätter nämligen tonen för hela boken, det visar hur Jensen har tagit sig an varulvstemat och de övernaturliga inslagen i sig. Hennes vargar, liksom vargen i Imperiet-låten, kämpar med att balansera sin människonatur och sin inre varg. Att vara varg handlar om hunger, även om det inte nödvändigtvis bara är hunger efter mat som det hela handlar om.

Vera Duse har återvänt till sin barndomssort Jämnviken för sommaren. Hon ska hjälpa sin mormor med att rusta upp det fallfärdiga strandhotell som är i familjens ägo. Men återkomsten till barndomshemmet drar upp en massa gamla minnen som Vera trodde var begravda sedan länge och snart står det tydligt att det stora huset ruvar på en mängd hemligheter. Mest hemlighetsfull är mormodern Ylva Duse själv, som verkar ha förmågor utöver det vanliga. Förmågor som går i arv, till andra inom samma vargsläkte…

Om det inte lät så fånigt så skulle jag ha kallat ”Vargsläkte” för mysrysare. Eller feelgood-skräck, kanske. För att kalla ”Vargsläkte” för en renodlad skräckroman är lite missvisande. Inte för att den inte har sina läskiga partier, men för att det här dessutom är en väldigt underhållande bok. Inte bara spännande, vilket de flesta bra skräckromaner är, utan rolig och trots sitt ibland mörka innehåll väldigt mysig.

Mycket beror det på karaktärerna. Mormor Ylva är en formidabel kvinna, något som även kan sägas om hennes vänner Agnes och Cordelia. Att tillbringa sin tid i sällskap med dessa damer är mycket underhållande, speciellt när man även får vistas i det nedgångna gamla hotell som mormodern äger.
Även sidokaraktärerna imponerar. Den otursförföljda rektor Wijnbladh till exempel, vars paranoia och besatthet till en början framstår som komisk men som efterhand får en alltmer allvarlig och obehaglig ton. Hennes roll är över huvud taget intressant, då den komplicerar läsarens sympatier för flera av de andra karaktärerna.

”Vargsläkte” fick mig att tänka på både Roald Dahls ”Häxorna” och Charlaine Harris Sookie Stackhouse-böcker. Det är just den där blandningen av skräck och övernaturligheter i kontrast mot en mysig liten ort med en mängd kufiga och sympatiska invånare. Underhållande och sträckläsningsframkallande, men med en ganska mörk klangbotten.

Det är nästan så att jag sörjer att jag redan har läst ut ”Vargsläkte”. För det här är verkligen perfekt semesterläsning för den som vill ha något spännande och inte alltför tungt, men som inte räds lite blodiga skräckinslag mitt i sommaridyllen.

Caroline L Jensen – Vargsläkte (Ord Text Mening, 2011)

Färgglad serieresa


En gång i tiden, för säkert tio år sen, gick jag i samma komvuxklass som Daniela Wilks. Jag minns inte längre vilket ämne det var vi läste ihop, men jag minns att hon redan på den tiden ritade självbiografiska serier, något jag självklart blev väldigt imponerad av. Tidigare i år kom hennes serieroman ”Banglatown” ut på Kartago förlag, något jag hoppas leder till att fler upptäcker hennes fina serier.

”Banglatown” handlar om en ung kvinna som flyttar till London, den del som kallas Banglatown, för att plugga psykologi. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig när lägenheten visar sig vara ett råtthål, hemlängtan är stor och förhållandet knakar. Det är lätt att känna sig ”ensammast och ledsnast i världen” (som kapitel 5 heter) när man är i ett land som visar sig vara mer främmande och skrämmande än man hade kunnat ana.

Det ges ut ganska många självbiografiska serier i Sverige, men Wilks hör till de allra bästa bland självbiografiska serietecknare. Hennes serier är ofta väldigt självutlämnande, utan någon ironisk distans. Just den där uppriktigheten om ångestfyllda ämnen och komplex är något som jag verkligen uppskattar med ”Banglatown”. Det är ofta roligt, men det finns alltid en mörkare klangbotten, ett allvar i botten som gör det hela mer komplext.

Wilks tecknarstil är enkel och ibland nästan lite naiv. Jag får en skön fanzinekänsla av en del av av de väldigt färgglada illustrationerna, där varje litet tuschstreck syns. Det är en tecknarstil som inte är helt ovanlig bland amerikanska serietecknare, men som tyvärr används alltför sällan bland svenska serieskapare. Flera av de större bilderna, som titelsidorna för de olika kapitlen, är dessutom oerhört snygga och detaljerade.

”Banglatown” är en serieroman för alla som gillar att läsa en blandning av humor och allvar, ångest och glädje. En färgglad resa till Londons förorter och tillbaka tillsammans med en seriekaraktär som aldrig hymlar med att visa sina känslor, hur obekväma de än kan tänkas vara.

Läs mer om Daniela Wilks serier i hennes gamla blogg Lucky Leotard, eller den nya Kära dagbok.

Daniela Wilks – Banglatown (Kartago, 2011)

Bokstävlarna på FB

Jag skulle vilja skylla på grupptrycket hos bokbloggarmaffian, som är ganska så skoningslöst. Eventuellt kan det också handla lite om att jag vill locka fler läsare, eller kanske snarare spamma de läsare jag har med ännu fler uppdateringar.
Vad det handlar om? Att jag, likt så många andra bloggare före mig, har gjort en fansida för Bokstävlarna på Facebook.

Ni som läser den här bloggen och gillar den får hemskt gärna gå in och gilla sidan, för i skrivande stund är det tragiskt nog bara jag själv som gillar min egen sida. För att gilla kan ni klicka på FB-widgeten i menyn till höger eller följa den här länken.

Vi ses på facebook!

Orimlig gangsterhistoria


När David åker tillbaka till sin barndomsort Dalen för att stanna över sommaren har han inga särskilda planer. Han börjar hänga lite planlöst med sin barndomsbästis Lukas och dennes vänner vid ett övergivet hus som ligger vid en sjö mitt ute i skogen. Där hänger de tillsammans, grillar, badar och dricker. Samt gömmer det stöldgods de fått ihop genom att göra inbrott runtom i Dalen. Men när ett inbrott går snett så finner kompisgänget både att de tagit sig vatten över huvudet och att märkliga saker börjar hända vid det övergivna huset.

Jag läser inte särskilt många deckare eller kriminalromaner. Jag är helt enkelt inte intresserad. Efter att ha läst Christoffer Carlssons ”Den enögda kaninen” så började jag fundera över om det är därför jag inte alls förstår mig på den här boken eller om det är något annat jag har missat.
Hela historien är ju så otroligt orimlig!
Till att börja med är det ju det här med inbrotten. David tjatar hela tiden om hur alla känner alla i Dalen, att det knappt går att gå längs en gata utan att alla vet vad man heter, och att det är därför han flyttade därifrån. Men samtidigt verkar han och de andra tycka att det är helt rimligt att göra inbrott, helt omaskerade och med sin egen bil som flyktfordon, i just samma ort. Ingen grannort, där de är okända, utan samma plats där deras egna familjer bor. Att de inte åkte fast efter femtio sidor i boken är inte bara orimligt, det är rent ut sagt fånigt.
Vidare angående det där med att bo i en ort där alla känner till en; David har ett hemligt förhållande med Lukas syster Alex. Hur undrar jag? Hur kan han ha ett hemligt förhållande på en plats där skvallret rör sig snabbare än ljusets hastighet? Hur kan det komma sig att knappt ingen märker detta förhållande, trots att David alltså sover över hos Alex? Återigen; orimligt. Och dessutom synd att Carlsson inte valde att bygga upp en större konflikt kring triangeln David-Alex-Lukas.
För den delen fattar jag aldrig varför gänget håller på med inbrotten från första början. Lukas behöver pengar, visst, men att hans kompisar hänger på bara for teh lulz – är inte det väldigt märkligt? Inbrott är ändå ett ganska grovt brott, jag har svårt att tänka mig att någon skulle göra det bara för att ens kompis frågar en. Om de inte är väldigt dumma i huvudet förstås, vilket tyvärr verkar vara fallet i den här boken.

Det fanns vissa delar i boken som jag faktiskt tyckte var bra. Jag gillade antydningarna om att huset i sig påverkar de som visas i det, att det ändrar färg och att det hörs viskningar. Tillsammans med Davids ökande paranoia är det ett intressant inslag.
Den bisarre lilla grannpojken med sin synske kanin, som känns väldigt Lynch-aktig, är en karaktär jag också fastnade för. Hans roll är tyvärr ganska liten, men hans närvaro tillför både lite absurditet och obehag.

Carlsson skriver bra rent språkligt, trots att hans story inte håller. Han har ett driv i språket som fungerar, som får texten att bli spännande utan att bli platt. Vilket gjorde att jag ändå tyckte att den första halvan av boken var rätt okej, trots bristen på trovärdighet i storyn.
Fram tills dess att gangstern Jack gör entré, det vill säga. Ungefär här blir ”Den enögda kaninen” något slags glesbygdsversion av ”Snabba Cash” (jag gissar vilt här, skulle inte läsa den boken om jag inte fick väldigt bra betalt för det), med gangsterbossar och pistolviftande och machosnack. Vilket helt sänkte boken för min del. Det går liksom inte att ta på allvar, jag väntade mig att Persbrandts Gunvald Larsson skulle komma indrumlande när som helst och skrika ”Passa er jäääävligt noga!”. Vilket inte hade gjort historien särskilt mycket sämre faktiskt, eller mer orimlig för den delen.

Nej, ”Den enögda kaninen” är inget för mig. Jag fick inga som helst DHH-vibbar av det puckade och okarismatiska kompisgänget, jag kan inte romantisera svennegrillande med färdigköpt potatissallad och öl och jag brydde mig inte det minsta om den fåniga gangsterhistorien. Inte ens ett hundratal Hefner-citat kunde ha räddat den här historien, åtminstone inte för mig.

Christoffer Carlsson – Den enögda kaninen (Piratförlaget, 2011)

Den Stora Bokhylleomsorteringen

Jag har i flera månader haft ett bokhyllerelaterat problem. Just min favorit bland Billy-nyanser, den mellanbruna som matchar så bra med våra teakmöbler, har gått ur sortimentet hos det gigantiska möbelvaruhuset. Att skaffa fler extra hyllplan är alltså inte ett alternativ längre, till min stora sorg. Att köpa fler hyllor i sig är inte heller ett alternativ längre, åtminstone om man vänder sig till möbelvaruhuset.
Behöver jag tillägga att det varit trångt bland böckerna på sistone?

För drygt en vecka sen köpte jag och maken dock tre delar Billy via annons från en säljare bara några kvarter bort. Ett lågt skåp, en hörnhylla och så det allra bästa; en åttiocentimeters fullstor Billy med plats för flera hyllmeter böcker.

Dags för en Stor Bokhylleomsortering med andra ord!
Frågan är bara hur jag ska sortera om böckerna. Just nu kör jag på färgsorterat och i viss mån uppdelat efter storlek (se bilden för exempel). Undantag för vissa särskilda genrer som serier och några bokserier som är synnerligen svårsorterade färgmässigt (Harry Potter-böckerna). Facklitteraturen har en helt egen bokhylla, sorterad efter ämne.

Nog för att färgsortering är snyggt, men det är inte helt praktiskt. Jag har ganska bra bildminne, men när jag sorterar in nya böcker så får jag ganska svårt att minnas var alla böcker står någonstans. Plus att jag stör mig på att bokserier inte står på samma ställe.

Jag funderar på om jag ska fortsätta köra på färgsorteringen men införa fler undantag? Ställa alla bokserier ihop exempelvis, i den nya hyllan tillsammans med alla serier. Eller om jag ska satsa på ett helt annat system. Efter genre kanske? Eller bokstavsordning? Jag måste, av praktiska skäl, fortsätta att ha pocket och inbundna på separata hyllplan så en stenhård bokstavsordning skulle ändå aldrig gå att genomföra.

Konstruktiva förslag mottages tacksamt!
(Eftersom jag har märkt när jag bloggat om det tidigare att bokhyllesortering är ett ganska känsligt ämne, så tänkte jag passa på att nämna att kommentarer i stil med ”Färgsortering är jättefult! Allting SKA stå huller om buller” inte är särskilt konstruktiva.)

Blood and flame and civil war


Andra delen i George R. R. Martins fantasybokserie ”A Song of Ice and Fire” heter ”A Clash of Kings”. Eftersom det är omöjligt att skriva om en bokserie utan alls nämna vad som hänt i första delen så utfärdar jag härmed en stor SPOILERVARNING! Jag ska göra mitt bästa att inte avslöja alltför mycket detaljer, men känsliga läsare bör nog undvika hela den här recensionen.

Inbördeskrig rasar i Seven Kingdoms. Efter kung Roberts död har riket splittrats i ett flertal olika fraktioner som strider om makten. På tronen sitter den unge prins Joffrey och väntar på att bli attackerad av någon av kungens båda bröder Renly och Stannis, som båda ser sig som kronans rättmätige arvtagare. Samtidigt har unge Robb Stark utropat sig till kung i norr och marscherat söderut, ovetandes om svek bland hans allra närmaste vänner. På andra sidan havet skaffar Daenerys Targaryen nya inflytelserika vänner som hon hoppas ska kunna hjälpa henne korsa havet och återta sin förlorade tron. Samtidigt visar sig hotet från norr vara större än någon kunde ha anat…

Att vintern är på väg är det ingen fråga om i ”A Clash of Kings”. Både bokstavligt talat och rent symboliskt. Det är svåra tider för många av invånarna i Westeros, inte minst den civilbefolkning som hamnar i kläm mellan de stridande fraktionerna. Martin skräder inte orden när han beskriver krigets urskillningslösa våld; här finns gott om skrupellösa soldater som inte drar sig för att våldta kvinnor, mörda barn eller bränna ner byar.
Den som får se mest av krigets fasor är Arya, som flytt huvudstaden och de Lannisters hon hatar så innerligt. Hennes vedermödor är i den här boken ibland otroligt tunga att läsa om, med alla dess blodiga detaljer och meningslösa våldsyttringar. Men Arya är också en överlevare, som anpassar sig till alla tänkbara förhållanden, hur vidriga de än kan tänkas vara.

Tyrion, som hörde till mina favoritkaraktärer redan i den första boken, får verkligen komma till sin rätt i denna andra bok. Avskydd av civilbefolkningen på grund av sitt utseende och sin familjetillhörighet, är han en av de få karaktärer som verkligen tänker först och agerar sen. I alla fall så länge det handlar om krigföring och politik, och inte kärlek…

Det är intressant att läsa om ”A Clash of Kings” och redan veta vilka som kommer att dö och vilka som kommer att klara sig (åtminstone fram till nästa bok). GRRM har en tendens att ta död på de mest oväntade karaktärer vid de mest oväntade tillfällen, samtidigt som han sparar de karaktärer som man är övertygade kommer att dö så snart någon drar ett svärd. Eftersom det inte finns en enskild huvudkaraktär som bär upp hela historien på sina hjältemodiga axlar så går ingen säker i ”A Song of Ice and Fire”.
Trots att jag alltså visste vad som skulle hända i boken så kunde jag inte låta bli att dras med i intrigerna och tvångsmässigt läsa vidare efter vissa cliffhangers. Kudos till herr Martin för att han skrivit en så spännande bok att jag blev trollbunden även denna andra gång jag läste den.

Som vanligt tyckte jag att Daenerys kaptiel hörde till de svagare. Staden Quarth som hon beger sig till är en ganska irriterande plats. Otroligt fantastiskt jättevacker tydligen, och full med magi, men för mig som läsare känns den mest som en ganska platt och exotiserande kuliss. Oändligt mycket mindre intressant än både dothraki-folkets oändliga grässlätter eller murriga Seven Kingdoms.

En detalj som jag verkligen gillar i ”The Clash of Kings” är den röda komet som ses på himlen i början av boken som beskrivs vara ”the color of blood and flame and sunsets”. En komet som tolkas helt olika beroende på vem det är som ser den och vad just den personen råkar ha för agenda. Ett blodigt omen om ond bråd död, en härold för en kommande kung eller ett tecken från Asshais eldfängde Lord of Light som börjat få fäste i Seven Kingdoms? Endast den som läser vidare får veta.

George R. R. Martin – A Clash of Kings (Bantam Spectra, 2005)

Elitistmörkerbokcirkeln bok 3: Googolplex


Den tredje boken som Elitistmörkerbokcirkeln tog sig an var KG Johanssons ”Googolplex”. Vi var en ganska kraftigt decimerad cirkel som träffades och diskuterade boken igår kväll hemma hos mig.

I centrum av historien möter vi Jack. Han har förmågan att kunna manipulera DNA med tanken och reser därför med en grupp kolonister till den avlägsna kolonin Shylock för att bygga upp en ny värld. Men Jack känner sig inte hemma på den främmande planeten och när han får chansen väljer han att återvända hem till Jorden istället, till ännu en skapad kropp som ersätter den han rest iväg med. Väl hemma börjar han gräva i sina egna gamla minnen och inser att han bär på en mängd hemligheter som han har dolt för alla, inklusive sig själv. Vem är Jack egentligen? Och varför har han valt att manipulera sina egna minnen?

”Googolplex” är ganska märklig bok. Av baksidestexten att döma hade jag fått intrycket att den skulle utspela sig på den främmande kolonin, men resan dit är bara en katalysator för Jacks egen inre resa. Det är hans existens och hans märkliga liv som är berättelsens själva kärna.
Det är svårt att skriva om ”Googolplex” utan att avslöja för mycket om handlingen. Jack blir så småningom besatt av att leta upp en viss kvinna han en gång tror sig ha älskat. Denna besatthet är både obehaglig och intressant att följa, när den tar över Jacks liv allt mer. Jag tyckte att denna del var den mest intressanta i hela boken. Att leva för alltid, att ständigt återfödas i nya kroppar, framstår i KG Johanssons tappning som ett öde långt värre än döden. För när evigheten ligger framför ens fötter, vad finns det egentligen som kan ge ens liv en mening?

Jack är en ganska självupptagen person. Han är lätt att irritera sig på, vilket många av bokcirkelmedlemmarna gjorde. Men jag tyckte att hans självgodhet och brist på personlighet passade in på hans karaktär, och störde mig därför inte på det. Att övriga karaktärer i boken är lite platta är däremot synd, för det hade behövts lite mer livlighet för att väga upp den livströtte Jack.

”Googolplex” är en intressant bok. Väldigt lättläst för att vara sf, inte minst för att boken bara är lite mer än 200 sidor lång i pappersversionen. För den som inte räds science fiction är det här en tänkvärd bok som får en att fundera över tillvarons existens.

Feuerzeug har också bloggat om boken och gillade väldigt mycket.

KG Johansson – Googolplex (Wela Förlag, 2010)

Två Game of Thrones-relaterade tips

Jag förstår att ni alla brinner av längtan efter att få veta hur det går med min omläsning av bokserien ”A Song of Ice and Fire”. Jo tack, bra! Jag är klar med den andra boken, ”A Clash of Kings” (recension kommer!), och tänkte börja med den tredje ikväll.

För att underhålla er GRRM-fans till dess så tänkte jag bjussa på två relaterade länkar:

Det första är den fantastiskt roliga tumblr-sidan My Mom Watches Game of Thrones. Det är precis vad det låter som, små kommentarer om varje avsnitt av tv-serien som är gjorda av tumblarens fantastiskt roliga mamma. En mamma som bl.a kallar Khal Drogo för ”The Klingon” när hon kommenterar de första avsnittet. Varning för att här finns spoilers galore för den som inte sett alla avsnitt av tv-serien eller läst böckerna.

Det andra tipset är kanske inte lika roligt som det första, men precis lika fantastiskt. Inn at the Crossroads är en blogg som är dedikerad till att tillaga all mat som beskrivs i ”A Song of Ice and Fire”. Jajamen, här finns allt från King’s Landings ökända ”bowl of brown” till fruktiga bakelser och lerinbakad fisk. Inspirerande och underbart nördigt!

The evil in the woods


När jag härom veckan recenserade Johan Theorins ”Blodläge” så klagade jag bland annat på att författaren inte gjorde något av de övernaturliga inslagen i form av älvor och troll. Att det inte fanns någon mystik i denna deckare med skräckfernissa.
Några veckor efter att jag läst ”Blodläge” satte jag istället igång med Frida Edmans ”Förvriden”. Även detta en bok där svenska väsen fått utrymme, men i en helt annan – och långt mycket mer skräcklig – form.

En ung man försvinner spårlöst efter en fest, till sin moders stora sorg. En äldre man hålls inlåst i en källare av sin egen hustru. En ung flicka försvinner på sin egen födelsedag och när hon slutligen återfinns verkar hon ha utvecklat en helt annorlunda personlighet.
Mystiska saker sker i den lilla norrländska orten och allt verkar ha sitt ursprung i den närliggande skogen. En skog som ruvat på sina hemligheter i många år och vars invånare verkligen inte är att leka med.

Att använda skogen som en skräckens hemvist tycker jag fungerar väldigt väl i ”Förvriden”. Precis som Ulf Lundell (garanterat den enda gången ni kommer få läsa den liknelsen i den här bloggen!) trivs jag bäst i öppna landskap och har alltid tyckt att skogen varit en lite lätt hotfull plats. Kvävande på något sätt, och alldeles för lätt att gå vilse i. (Det här kan i och för sig vara en konsekvens av att jag såg Twin Peaks första gången som tolvåring och att jag därför för alltid kommer att associera skog med ond bråd död, andligt mörker och galenskap. Rätt så troligt, faktiskt.)
Fast skogens obehagliga invånare i all ära, läskigast i hela boken tycker jag ändå att den lilla flickan Moa är. Eller snarare, vad det nu är som kommer tillbaka från skogen i den lilla flickans kropp. En vuxen och väldigt obehaglig personlighet i ett litet barns kropp – det är en levande mardröm inte minst för hennes stackars föräldrar.

Det är rätt många olika karaktärer med i ”Förvriden” och de flesta av dem får komma till tals i sina egna kapitel. Jag gillar det berättargreppet i allmänhet (det fungerar exempelvis extremt väl i ”A Song of Ice and Fire”) och tycker att Edman får det att fungera. Det blir ibland en intressant diskrepans mellan vad som sägs och inte sägs beroende på vilken karaktär det är som för ordet. Jag tycker att det möjligtvis är lite för många karaktärer inblandade för en bok på knappt 280 sidor, vilket gör att jag ibland blandar ihop de olika namnen. Men samtidigt tycker jag att historien i sig är såpass väl sammanhållen, trots myriaden av berättarröster, så det är inget jag stör mig på i längden.

”Förvriden” är en intressant skräckroman som kanske inte tillhör det allra mest skrämmande jag har läst, men som lyckas förvalta skräckgenren väl och komma med nya intressanta infallsvinklar.

Frida Edman – Förvriden (Mörkersdottir förlag, 2010)