Winter is coming

Egentligen hade jag tänkt parallelläsa George R. R. Martins ”A Game of Thrones” tillsammans med min man. Eller snarare så skulle jag läsa medan han lyssnade på ljudboken. Men problemet med en ljudbok, speciellt när det är en åttahundrasidors tegelsten som har lästs in, är ju att det tar väldigt lång tid att lyssna på den. Vilket innebär att min man knappt har hunnit igenom halva sin bok medan jag redan har gått vidare till nästa del i serien. Jag har ju liksom en deadline att hålla.
För att sprida ut mitt GRRM-bloggande lite mer jämnt över veckorna så kommer här alltså en ganska ordinär recension stället för den där fantastiska dubbelrecensionen jag hade hoppats få ihop.

Det har varit sommar i de sju kungadömena i Westeros i nästan tio år. Men ingen sommar kan vara för alltid, vilket familjen Stark i Winterfell är mycket medvetna om (deras motto lyder ”Winter is coming”). Samtidigt som oroligheter bryter ut i vildmarken bortom Muren så utnämns Eddard Stark till att vara kungens närmaste man, hans nya hand. Eddard accepterar för vänskaps skull, men anar inte att han och hans familj därigenom dras in i ett mycket farligt och komplicerat spel om tronen och makten över kungariket.

Det är svårt att beskriva handlingen i ”A Game of Thrones” utan att beskriva för mycket – eller för lite. Speciellt eftersomt det inte finns en ensam protagonist som allt kretsar kring, som är Hjälten med stort H. Istället har Martin valt att byta berättarperspektiv för varje kapitel, ett grepp som fungerar otroligt väl. Det ger en nyanserad bild av handlingen som är ganska ovanlig i fantasysammanhang, där många författare har en tendens att dela in sina världar i gått och ont, svart och vitt. I Martins värld däremot existerar enbart gråskalor, och det kan ofta vara svårt att skilja nyanserna från varandra.

Det är knappast någon feelgoodbok det här. Livet i Westeros är hårt, smutsigt och våldsamt – speciellt för den som råkar vara född kvinna. Men det betyder inte att Martins kvinnliga karaktärer inte kämpar mot sina öden eller går sin egen väg. Tvärtom får dessa karaktärer stort utrymme att vara både starka och svaga, manipulerande osympatiska och naivt godtrogna. Den ena systern Stark, Arya, är en ilsken pojkflicka som helst vill lära sig fäktas som sina bröder medan den andra systern, Sansa, är en ung dam ut i minsta fingerspets. Jag gillar att Martin vågar problematisera kvinnorollen i den fantasyvärld han har målat upp, utan att för den delen beskriva alla kvinnor som envisa argbiggor som stampar med foten så snart någon säger emot dem.

Trots att jag läst ”A Game of Thrones” förut så kunde jag inte låta bli att sträckläsa den andra halvan av boken. Det är otroligt spännande, men också ganska frustrerande för den som vet hur det kommer sluta, att följa historien obevekligt rullas upp. Det är fascinerande hur Martin lyckas få politiska intriger att bli så intressanta att man gladeligen offrar sin nattsömn för dem. Men så är det ju också på liv eller död, eller som drottningen själv uttrycker det:
”When you play the game of thrones, you win or you die. There is no middle ground.”

Något jag lade märke till under min omläsning var hur många detaljer Martin planterar som ger vinkar om vad som kommer att hända i framtida böcker. Många händelser, dialoger och beslut ses i ett helt annat ljus när jag har sett vad konsekvenserna kan bli längre fram i serien.
Det är en oerhört skickligt skriven bok det här. Så otroligt många karaktärer, bihandlingar och motiv som målas upp – men ändå känns inte en enda av dem överflödig. Eller jo, ibland önskar jag att någon kunde dyka upp och slakta ungefär hälften av alla riddare i Westeros så att jag slapp hålla reda på alla Ser Blabla hit och Ser Bleble dit.

Alla ni som har börjat titta på tv-serien och som gillar den – läs boken! Den är ännu mörkare och ännu mer komplex än tv-serien (och innehåller dessutom i princip inga nakna kvinnobröst eller akward sexscener).

George R. R. Martin – A Game of Thrones (Bantam Books, 2011)

Annonser

9 comments

  1. Eller jo, ibland önskar jag att någon kunde dyka upp och slakta ungefär hälften av alla riddare i Westeros så att jag slapp hålla reda på alla Ser Blabla hit och Ser Bleble dit.

    Martin gör ju ett gott försök själv, i alla fall.

    //JJ

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s