Drömmar om elektriska får


Att läsa Philip K. Dicks ”Do Androids Dream of Electric Sheep?” var en ganska märklig upplevelse för mig. Jag har nämligen inte läst boken förut, av någon outgrundlig anledning, trots att jag har sett filmen ”Blade Runner” otaliga gånger. Nu är filmen ganska löst baserad på boken, något jag upptäckte rätt snabbt under läsningen. Inte för att det hindrade mig från att ständigt jämföra bok och film och fundera över skillnader och likheter. Det är nästan omöjligt att inte göra det.

Rick Deckard jobbar som prisjägare och det är hans uppgift att spåra upp och oskadliggöra förrymda androider (eller replikanter, som de kallas i filmen). Den senaste androidmodellen är oerhört lik människor till både utseende och uppförande, vilket gör Deckards jobb både svårt och farligt. För hans liv förändras när han får i uppgift att leta efter en liten grupp farliga androider som inte bara har rymt från sin hemkoloni utan också mördat människor för att kunna göra det.
Grundhistorien är likadan i både bok och film: Deckard jagar androider. Men själva karaktären Deckard skiljer sig i filmversionen mycket från sitt original, såpass att han knappast skulle känna igen sig själv om han sett filmen.
Bokens Deckard är en anti-hjälte. Han trivs inte med sitt jobb, som han inte heller är särskilt bra på, och han har en fru som han inte kommer särskilt bra överens med. Det enda viktiga i Deckards liv är att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett husdjur, ett riktigt djur, kanske en get eller en häst. Så att han slipper oroa sig för att någon ska upptäcka att det får som han och hans fru äger inte är ett äkta, utan en elektrisk kopia.
Filmens Deckard är ingen anti-hjälte, även om han är en ytterst motvillig hjälte. Han är en utbränd prisjägare, som enbart ställer upp på att spåra upp dessa fem replikanter för att han är en av de få som kan göra jobbet. Visst är hans en ensam man, men långt ifrån lika osäker och misslyckad som bokens Deckard.

Ett tema som är väldigt viktigt i boken, men som inte alls finns med i filmen, handlar om djur, empati och religiös tro. I den postapokalyptiska värld som boken utspelar sig i är det inte bara hög status att äga ett levande djur, det anses vara ett bevis på en människas empatiska förmåga. I spillrorna efter World War Terminus har en ny religion, mercerism, växt fram. De centrala delarna av denna nya tro handlar om empati, att bokstavligt talat känna med Mercer när han attackeras av sina motståndare (via en empatilåda).
Att empatin fått så hög status beror på att det är vad som en gång för alla skiljer människorna för androiderna. Även till synes perfekta kopior kan aldrig känna empati, även om de i vissa fall kan fejka såpass bra att de flesta människor aldrig märker något. Vilket är skälet till att det såväl i filmen som i boken förekommer empatitest för att kunna bevisa om någon är en människa eller ej.
Men frågan är vad som händer när människorna börjar känna empati inför androiderna? Är det en svaghet eller bara en naturlig utveckling av den mänskliga empatiförmågan? Detta är något som Deckard funderar en hel del kring, när han märker att han själv börjar bry sig om de kvinnliga androider han jagar. Är det för att han känner empati med dem, eller är det för att han – som en annan prisjägare påstår – enbart vill ligga med dem?

”Do Androids Dream of Electric Sheep?” gavs ut 1968, ett år som i efterhand är förknippat med starka politiska omvälvningar och studentdemonstrationer. Att skriva en roman där ägandet av djur, och förhållandet till dem, är tecken på högsta status i ett samhälle är kanske inte så märkligt under just denna tidsperiod. Empati var ett viktigt begrepp 1968, kanske viktigare då än vad det är idag.
”Blade Runner” hade premiär 1982 (för övrigt samma år som Philip K. Dick avled), under en helt annan tidsperiod med helt andra värderingar. Att så mycket av romanens idéinnehåll arbetats om, och ibland vänts helt upp och ner, är med ndra ord inte det minsta konstigt.
Som det här med djuren. I boken ser Deckard en uggla hos androidtillverkarna Rosen Corporation, men blir ytterst besviken när han inser att det bara är en elektrisk kopia. I filmen däremot, blir han djupt imponerad av detta syntetiska djur, eftersom det råder totalförbud att äga djur (då i princip alla är utrotningshotade). Den hemliga skam som bokens Deckard känner då han låtsas att hans elektriska får är ett riktigt, har omvandlats till en längtan att själv få äga en elektrisk uggla i filmen. Det har gått fjorton år och plötsligt är det inte längre bara androider som drömmer om elektriska får.

Jag kan inte låta bli att fundera över vad som skulle ha hänt om ”Do Androids Dream of Electric Sheep?” hade filmatiserats idag. Hade empatitesten fortfarande funnits med, eller hade det funnits något annat som skiljt mänskligheten från dess syntetiska kopior? Hade Deckard fått vara en anti-hjälte även i filmen, som drömt om att någon dag få äga sin egen get? Och androiderna, hade de fortfarande drömt om elektriska får eller hade de istället börjat drömma om sin egna digitala får-app?

Philip K. Dick – Do Androids Dream of Electric Sheep? (Orion books, 2007)

Ridley Scotts ”Blade Runner” (1982)

Annonser

5 comments

  1. Jättebra recension! Publiceringsåret hade jag knappt ens tänkt på.

    Bokens Deckard är enligt mig en mer trovärdig karaktär, till skillnad från filmens Han Solo.

    Jag gillar början jättemycket, dialogen mellan frun och Deckard: ”men om du inte vill ställa in känslomaskinen på något, ställ in den på inställningen ‘jag vill ställa in känslomaskinen'”. Asroligt, och tänkvärt.

    1. Tack! :)

      Det är mycket lättare att sympatisera med bokens Deckard också. Han vantrivs så mycket med sitt liv och tänker mest på den där geten som kommer göra allting fantastiskt igen. Han är ganska sorglig, men håller med om att han är mer trovärdig.

      Jag önskar att frun fått vara med lite mer i boken. Just det att hon inte bara inte vill använda känslomaskinen, utan att hon använder den för att få ångest (för att hon inte tror att man kan vara lycklig utan att må dåligt ibland), jag tror helt på det. Kanske borde de inte bara testa androidernas empatiska förmågor utan också deras förmåga att känna ångest…?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s