Marvellous

Jag tänker börja den här recensionen på ett särdeles onyanserat och subjektivt sätt genom att fråga varför i hela friden jag inte har läst Neil Gaimans ”Marvel 1602” förut? Varför har ingen av er andra Gaiman-fangirls och serienördar där ute tagit mig i kragen och sagt att jag måste läsa det här? Varför har ingen förklarat att det här albumet är oumbärligt för en gammal Marvel-älskare som mig, att jag kommer tycka att varje liten serieruta är helt och hållet fantastiskt?
Jag kan inte låta bli att tänka att jag borde ha läst det här albumet för åratal sen, men samtidigt är jag väldigt glad över att jag har gjort det nu. Bättre sent än aldrig och allt det där.

”Marvel 1602” utspelar sig, som titeln antyder, i början av det sextonde århundradet. Sir Nicholas Fury jobbar som spymaster åt drottning Elizabeth under denna tidsperiod full av mörka omen och förebud om att jordens undergång närmar sig. Tillsammans med magikern och läkaren Stephen Strange och den unge Peter Parquagh försöker Fury ta reda på vad det är som egentligen händer. Med hjälp av, och motstånds från, en mängd andra bekanta karaktärer ger sig Fury på jakt efter sanningen.

Det här med alternativa universum/tidslinjer är ingenting nytt för den vane Marvel-läsaren. Framför allt när det gäller X-Men har det rests både i tid och rum, även om det framför allt har handlat om framtiden (eller främmande planeter) i de fallen.
Att ”Marvel 1602” således utspelar sig under den elisabethanska eran är inget märkvärdigt. Alla karaktärer är fullt igenkännbara för den som kan sina seriehjältar, även om de självklart är anpassade till tidsperioden de hör till.
Vissa av karaktärerna verkar faktiskt mer naturliga i den här miljön än i den de vanligtvis förekommer i, som exempelvis den enigmatiske Dr Doom (Fantastiska Fyrans nemesis för den som inte känner till honom). Doom framstår ju vanligtvis som en ganska udda fågel i marvelverse, där han sitter i sitt medeltida slott iförd sin rustning och pysslar med sina alkemiska experiment. Han är en galen vetenskapsman av den gamla skolan, vilket gör att han här passar in som handen i handsken. Även magikern Doctor Strange gör sig oerhört bra i det här sammanhanget.
Mina stora favoriter är dock Gaimans versioner av Matthew Murdoch och Nicholas Fury. Att göra Daredevil-Matt till en irländsk trubadur och swashbuckler är ett genidrag och belyser det faktum att Daredevil är en oerhört intressant karaktär som tyvärr brukar få alldeles för lite cred i seriesammanhang. Visst är han kanske inte lika rolig som Spindelmannen eller tuff som Wolverine, men han är en av de mest psykologiskt intressanta superhjältarna. S.H.I.E.L.D-ledaren Fury gör också en fantastisk roll som drottningens spymaster.


Jag vill inte avslöja alltför mycket om storyn, men jag kan berätta att den är typiskt gaimansk. Ganska mörk och olycksbådande, men tidvis väldigt rolig och proppfull av roliga referenser. ”The Ballad of the Fantastick” är ett litet metalitterärt mästerverk.

Jag kan tänka mig att ”Marvel 1602” inte är fullt lika intressant för den som knappt har hört talas om X-Men eller läst en Spiderman-tidning. Mycket av referenserna och intrigerna bygger på att du som läsare har en kunskap om Marvel-världen och dess invånare. Men är du ett stort Gaiman-fan kan du förmodligen uppskatta det här albumet också, även om du kanske inte kommer ösa ur dig lika många superlativer som jag efteråt.

”Marvel 1602” har helt enkelt allt jag vill ha av ett seriealbum; det är snyggt tecknat, actionfyllt, väl skrivet, med en mängd smarta vändningar, finurliga skämt och intressant lore. Det får mig dessutom att bli oerhört sugen på att börja läsa X-Men igen efter många års avhållsamhet…

Neil Gaiman (Andy Kubert & Richard Isanove) – Marvel 1602 (Marvel comics, 2010)

Annonser

16 comments

  1. Den här måste jag läsa. Tack för tipset!
    Nog har Daredevil fått sin beskärda del av god press tycker jag, från Millers magiska förvandling av karaktären till ann nocentis ångestladdade möten med Typhoid Mary samt demoner i ett helvetesdrabbat NY.

    1. Ja, läs!

      Jo, Daredevil har ju fått god press och seriefantasterna brukar gilla. Men jag vet ganska många som ändå läser en del serier som brukar avfärda DD som tråkig i jämförelse med exempelvis X-Men. Vilket är synd.
      Nu fick jag stor lust att bege mig hem till föräldrarna och gräva fram min brors avsevärda Daredevil-samling…

      1. Eh, tråkig i jämförelse med X-men?! Helskumt. Det är ju så olika serier också. X-men är en grupp och mycket mer superkrafter och overkligheter på hög nivå, medan Daredevil är mer realism och sparsmakat. Visserligen gillade jag X-men men herregud, när jag läste de första daredevil av Miller, vilken säregen känsla. Här var något nytt. Inte alls samma känsla med X-men. Och Ann Nocenti som gjorde sin egen grej där DD t o m gav sig av på en roadtrip. Suveränt.

        1. Jamen precis! Jag tror att de är de där mer realistiska avsnitten, som Matts uppväxt, som får folk att prata om ”tråkig”. Helt obegripligt kan jag tycka, men jag har hört det ganska många gånger.

      1. Har ingen koll på fortsättningarna men jag är ju en sucker för alternativa verkligheter så det är nog värt att kolla upp i alla fall. Mitt husorakel Goodreads säger att det finns tre ytterligare delar, FF, Spidey och Captain America… mycket intressant.

  2. Hmm, har nog sett den på bibblan. Ska låna.
    Daredevil var ganska väl ganska uppmärksammad på sin tid tror jag. Främst var det för att Miller förändrade honom, och sedan för Ann Nocentis utmärkta manus (som Sundinen påpekar). Men det är klart, Miller Batman och Alan Moors Watchmen framhålls väl mer som vattendelare vad gäller superhjältegenren.

    1. Oh, bra bibbla!

      Millers Batman är ju mycket mer omtalad än Millers DD, speciellt eftersom The Dark Knight-filmerna gått såpass bra. Batman är ju en mycket större kommersiell succé än DD, så det lär nog vara därför.
      DD-filmatiseringen var så usel att jag blir ledsen bara jag tänker på det. Speciellt eftersom jag alltid har gillat Elektra väldigt mycket och hennes karaktär blev ju helt slaktad i filmen.

      1. Jag har inte vågat se den filmen och jag blir inte ivrigare efter att läsa det här. Varför måste förstöra mina seriefigurer på det där sättet. Det gör fan ont i mig. Jag gillade också Elektra. Det var lite demonlover över henne där Daredevil var något slags ridderlig typ med motstridiga känslor. Alltsammans uppdaterat och globaliserat med ninjas och smutsiga gränder.

        1. Jamenvisst, Miller var unik med djuplodande porträtt av en psykopat som Bullseye, hårdkokt socialrealism samt ninjas och Stick samt Elektra. Han transformerade inte bara DD utan just Bullseye, Kingpin, punisher och hela NY till något helt annat. De karaktärerna var ursprungligen ganska töntiga dussinfigurer, vilket är svårt att tro idag.
          Born Again är fortfarande en serie jag gärna läser om, David Mazzucchelli är magisk.
          Miller hade ju knappast fått uppdraget att transformera Batman -en av DCs största karaktärer- om det inte vore för DD-tiden.
          Filmatiseringen såg jag på bio med ett av systerbarnen. Jag fick hålla god min för att inte spy i gottepåsen. Ben Apfleck som murdock borde ha räckt för att avskräcka mig… men icke!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s