Hail to the thief


Jag köpte Scott Lynchs ”Locke Lamoras lögner” för något halvår sen när en av nätbutikerna hade ett sånt där oemotståndligt ”köp 3 pockets för 99 kr”-erbjudande. Titeln lät bekant och jag tänkte att det alltid kunde vara intressant att prova på en ny fantasyserie. Av någon anledning dröjde det ända fram till nu – när jag verkar ha dragit igång något slags enmansfantasyrevival – innan jag öppnade boken.
Vilket jag är glad över att jag slutligen gjorde, för det här var precis vad min ihållande lästorka behövde för att återhämta sig.

Locke Lamora är en gentlemannatjuv i staden Camorr, en stad full av tjuvar av olika slag. Han började brottets bana redan som liten föräldralös pojke och tillhör nu Camorrs allra bästa. Locke och hans vänner stjäl från stadens rikaste och mäktigaste med en elegans som skulle få dagens sol-och-vårare att bli gröna av avund.
När tjuvarnas kung i Camorr, Capa Barsavi, blir utmanad av den mystiske Gråkungen så upptäcker Locke att han på något sätt har hamnat mitt i denna maktkamp. Han riskerar att förlora allt han bryr sig om; sina pengar, sitt gömställe, sina vänner och sin ställning i staden. Om han inte på något sätt lyckas göra det han är allra bäst på, nämligen att stövla rakt in i faran och sedan blåljuga sig därifrån.

Det är närmast omöjligt att inte gilla Locke Lamora. Han är en sådan underdog från första stund vi möter honom i boken, en mager liten unge som tror att han är lite för listig för sitt eget bästa. Just att Locke är streetsmart, men långt ifrån Sherlock Holmes-liknande överintelligent, är något jag gillar. Han blir aldrig överlägsen eller arrogant, trots att han är den uppenbara hjärnan bakom hans lilla grupps framgångar.

Vänskapen mellan Locke och hans vänner, speciellt Jean Tannen, är något som också är väldigt fint gestaltat. Deras obrottsliga lojalitet till varandra är som en ryggrad i historien, speciellt eftersom vi då och då får små glimtar av gängets uppväxt tillsammans.

”Locke Lamoras lögner” är fantasy, men en sparsmakad sådan. Den myllrande staden Camorr hade lika gärna kunnat vara någon sydeuropeisk stad under renässansen (Venedig ligger nära till hands) som en fantasystad i en påhittad värld. Om det inte vore för de märkliga byggnaderna och broarna av självlysande elderglas förstås. Samt förekomsten av mystiska slavmagiker som kan tortera en man till döds utan att ens röra honom.
Camorr är en kontrastrik stad som ändå känns som en enhet. Vi rör oss lätt från den fattigaste slummen till det vackraste elderglastornet, via de otaliga kanalerna och kyrkorna. Staden är inte bara en utmärkt bakgrund för berättelsen, den spelar också sin egna motsättningsfulla roll.

Att följa Locke Lamoras liv är extremt underhållande. Det är en spännande och rolig roman det här som får mig att bli sugen på mer. Det enda skälet till att jag inte redan har kastat mig över nästa del i bokserien, ”Red Seas Under Red Skies” (nästa del kommer läsas på engelska) är att den tredje boken har blivit uppskjuten och jag därför ska försöka vänta så länge jag orkar med att få nästa dos Locke Lamora.

Scott Lynch – Locke Lamoras lögner (Bonnier pocket, 2009)

4 kommentarer

  1. Böckerna om Locke Lamora är underbara. Men väntan på tredje delen har varit lång. Du gör klokt i att vänta med att läsa ”Red seas under red skies”, även om den är fantastisk.

    1. Jag blev kär direkt!
      Det har varit plågsamt nog att vänta på GRRM’s A Dance of Dragons så jag ska verkligen försöka vänta med Red seas. Så länge jag orkar. Eller åtminstone tills den tredje bokens releasedatum slutar skjutas upp hela tiden…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s