Månad: maj 2011

Varje sommar är vampyrsommar


Om man tittar lite närmare på min senaste bokbeställning så skulle man lätt kunna tro att varje sommar är vampyrsommar i Bokstävlarnas värld. För helt omedvetet så råkade varje bok i beställningen handla om vampyrer. Visserligen är det tre ganska olika böcker som behandlar vampyrtemat på vitt skilda sätt, men ändå. Det finns faktiskt en väldig massa böcker i min önskelista hos nätbokhandeln som inte handlar det minsta om vampyrer, även om det kan vara svårt att tro, så oddsen för en all vampire-beställning är inte särskilt höga.

Katten på bilden är inte den vanliga bloggkatten, den som brukar hjälpa mig att välja bok,för övrigt. Han är inte lika sugen på att vara med på bild som hon brukar vara, men han tycker att det är ganska mysigt att sova med böckerna ändå.

Annonser

En långrandig röd skymning


Utgångspunkten för Fredrik Lindbloms ”Röd skymning” är ganska typisk i fantasysammanhang. Det är krig och under striderna bränns en by ner och skövlas. Den enda överlevande är ett litet barn som växer upp med drömmar om hämnd och upprättelse. Att barnet ifråga råkar vara en flicka, Theresa, hör dock inte till vanligheterna.
Theresa växer upp hos en av landets främsta generaler och bestämmer sig från ung ålder för att bli soldat. Men soldatlivet blir inte riktigt som hon tänkt sig, och när flickans naiva drömmar ersätts av en ung kvinnas arrogans så börjar det gå riktigt illa.

”Röd skymning” är en ganska märklig bok. Det börjar som en tämligen standardmässig fantasyroman (där själva fantasyinslagen är ganska lågmälda) med en irriterande huvudkaraktär. Theresa är verkligen irriterande självrättfärdig och naiv i bokens första halva. Men hon är också en rätt så ointressant karaktär, vilket gjorde att jag hade problem att hålla intresset uppe för hennes vedermödor. Jag hade också svårt för att engagera mig i berättelsen, som ofta beskrev snarare än gestaltade olika skeenden, ett grepp som fick boken att kännas ganska långrandig.
Under den sista tredjedelen av historien ändrar boken helt karaktär. Från att ha varit en ganska stel och något pompös historia om krig och hjältemod så förvrids det hela till något betydligt mer intressant. Den tråkiga Theresa blir alltmer aggressiv och nästan besatt, vilket gör att hon också förvandlas till en betydligt mer intressant karaktär. Boken lämnar helt den trygga standardfantasyfåran och börjar gå sin egen långt mer spännande väg.
Det är en mycket snygg bok det här. Illustrationerna den innehåller är väldigt fina och stämningsfulla (och långt mycket snyggare än framsidan, som inte alls gör dem rätta). Den är utgiven på det lilla förlaget Ascentoria, som har gjort ett väldigt fint jobb med att göra en snygg bok.
Tyvärr når inte språket upp till samma höga nivå. Det vimlar nämligen av anglicismer i den här boken, på ett sätt som gav mig huvudvärk. Inte bara mer oförargliga sådana, som att ”spendera tid” istället för att ”tillbringa den”, utan också en mängd prepositioner som inte stämmer med svenska grammatikregler. Karaktärerna ”äntrar” också hela tiden byggnader istället för att helt enkelt kliva in genom dörren. Äntra gör man en båt, förslagsvis med en änterhake. Det är inte en synonym till engelskans ”enter”.
Språket är genomgående ganska högtravande, något som gör det svårforcerat. Jag tycker att språket fungerar bättre under bokens sista del, när historien i sig mer och mer börjar likna en ond saga. Men jag hade önskat att det varit lite mer arkaiskt, att berättelsen än mer fått närma sig sagoformatet. Mycket för att det oresonliga slutet påminner mig om de isländska sagornas obeveklighet.

Jag måste erkänna att jag några gånger var nära att ge upp läsningen av ”Röd skymning”. Jag är glad att jag inte gjorde det, för det var värt det att läsa fram till den där sista tredjedelen. Dock hoppas jag att Fredrik Lindblom, om han fortsätter att skriva om sin fantasyvärld Ascentoria, skippar den trista fantasystilen och går direkt på den grymma sagans format.

Fredrik Lindblom – Röd skymning (Ascentoria, 2010)

Om läsplaner (eller bristen därpå)

Den här veckan handlar Lyrans tematrio om läsplaner – detta fenomen som är både en välsignelse och en förbannelse för många bokbloggare.
Själv hör jag till den senare kategorin. Så snart jag gör en plan, där jag ska läsa en viss bok under en viss tidsperiod, så är det nästan garanterat att just denna bok inte kommer att bli läst. Jag vet inte varför jag är så dålig på att följa planer som jag själv gör upp. Kanske är det för att de påminner mig för mycket om en litteraturlista och att allt den roliga läsning jag sett fram emot plötsligt förvandlas till tråkig måsteläsning. Kanske är jag alltför mycket av en obstinat tonåring fortfarande för att vilja planera och schemalägga min fritid i så hög grad.

Trots mitt motstånd mot läsplaner har jag ändå några planer inför sommaren. Om jag kommer fullfölja dem vete katten, men när det gäller en första planen är jag ju åtminstone på god väg:

1. Att läsa hela ”A Song of Ice and Fire”. Jag ska som sagt försöka hinna med att läsa de fyra första böckerna innan den femte delen kommer ut i juli, vilket innebär ca 3000 sidor fantasy på drygt en och en halv månad. Bring it!

2. Jag ska äntligen ta tag i att läsa Stephen Kings mastodontroman ”Under the Dome” som jag köpte i vintras men ännu inte börjat läsa. Jag tänker mig: balkong, sol, ett glas iste eller två, en katt slumrande vid fötterna.

3. En omläsning av Maria Gripes ”Skuggan över stenbänken” borde jag också kunna klämma in. Jag hittade ett exemplar av boken härom veckan, så det finns egentligen inga ursäkter att jag inte skulle göra det.

Har ni några särskilda sommarläsplaner? Eller är ni som jag, som helst undviker att planera läsningen alltför noggrant?

Winter is coming

Egentligen hade jag tänkt parallelläsa George R. R. Martins ”A Game of Thrones” tillsammans med min man. Eller snarare så skulle jag läsa medan han lyssnade på ljudboken. Men problemet med en ljudbok, speciellt när det är en åttahundrasidors tegelsten som har lästs in, är ju att det tar väldigt lång tid att lyssna på den. Vilket innebär att min man knappt har hunnit igenom halva sin bok medan jag redan har gått vidare till nästa del i serien. Jag har ju liksom en deadline att hålla.
För att sprida ut mitt GRRM-bloggande lite mer jämnt över veckorna så kommer här alltså en ganska ordinär recension stället för den där fantastiska dubbelrecensionen jag hade hoppats få ihop.

Det har varit sommar i de sju kungadömena i Westeros i nästan tio år. Men ingen sommar kan vara för alltid, vilket familjen Stark i Winterfell är mycket medvetna om (deras motto lyder ”Winter is coming”). Samtidigt som oroligheter bryter ut i vildmarken bortom Muren så utnämns Eddard Stark till att vara kungens närmaste man, hans nya hand. Eddard accepterar för vänskaps skull, men anar inte att han och hans familj därigenom dras in i ett mycket farligt och komplicerat spel om tronen och makten över kungariket.

Det är svårt att beskriva handlingen i ”A Game of Thrones” utan att beskriva för mycket – eller för lite. Speciellt eftersomt det inte finns en ensam protagonist som allt kretsar kring, som är Hjälten med stort H. Istället har Martin valt att byta berättarperspektiv för varje kapitel, ett grepp som fungerar otroligt väl. Det ger en nyanserad bild av handlingen som är ganska ovanlig i fantasysammanhang, där många författare har en tendens att dela in sina världar i gått och ont, svart och vitt. I Martins värld däremot existerar enbart gråskalor, och det kan ofta vara svårt att skilja nyanserna från varandra.

Det är knappast någon feelgoodbok det här. Livet i Westeros är hårt, smutsigt och våldsamt – speciellt för den som råkar vara född kvinna. Men det betyder inte att Martins kvinnliga karaktärer inte kämpar mot sina öden eller går sin egen väg. Tvärtom får dessa karaktärer stort utrymme att vara både starka och svaga, manipulerande osympatiska och naivt godtrogna. Den ena systern Stark, Arya, är en ilsken pojkflicka som helst vill lära sig fäktas som sina bröder medan den andra systern, Sansa, är en ung dam ut i minsta fingerspets. Jag gillar att Martin vågar problematisera kvinnorollen i den fantasyvärld han har målat upp, utan att för den delen beskriva alla kvinnor som envisa argbiggor som stampar med foten så snart någon säger emot dem.

Trots att jag läst ”A Game of Thrones” förut så kunde jag inte låta bli att sträckläsa den andra halvan av boken. Det är otroligt spännande, men också ganska frustrerande för den som vet hur det kommer sluta, att följa historien obevekligt rullas upp. Det är fascinerande hur Martin lyckas få politiska intriger att bli så intressanta att man gladeligen offrar sin nattsömn för dem. Men så är det ju också på liv eller död, eller som drottningen själv uttrycker det:
”When you play the game of thrones, you win or you die. There is no middle ground.”

Något jag lade märke till under min omläsning var hur många detaljer Martin planterar som ger vinkar om vad som kommer att hända i framtida böcker. Många händelser, dialoger och beslut ses i ett helt annat ljus när jag har sett vad konsekvenserna kan bli längre fram i serien.
Det är en oerhört skickligt skriven bok det här. Så otroligt många karaktärer, bihandlingar och motiv som målas upp – men ändå känns inte en enda av dem överflödig. Eller jo, ibland önskar jag att någon kunde dyka upp och slakta ungefär hälften av alla riddare i Westeros så att jag slapp hålla reda på alla Ser Blabla hit och Ser Bleble dit.

Alla ni som har börjat titta på tv-serien och som gillar den – läs boken! Den är ännu mörkare och ännu mer komplex än tv-serien (och innehåller dessutom i princip inga nakna kvinnobröst eller akward sexscener).

George R. R. Martin – A Game of Thrones (Bantam Books, 2011)

I’m coming for you Dexter…


Gårdagens roligaste tv-relaterade nyhet var att Edward James Olmos kommer ha en roll i nästa säsong av ”Dexter”. För mig som är ett stort ”Battlestar Galactica”-fan är det alltid roligt att se någon från den serien i ett annat sammanhang, men i synnerhet när det gäller Olmos. Han en skådespelare som jag tror kommer passa mycket väl in i Showtimes prisade tv-serie om allas vår favoritseriemördare.

”Dexter” har som serie varit ganska svajig under åren.
Mycket på grund av manus, men även skådespelarinsatser. Huvudrollsinnehavaren Michael C. Hall är en mästare på att spela med små medel, och han gör sin roll perfekt. Hans Dexter är komplex, en sympatisk psykopat som lever i ständig kamp med sina inre demoner. Att Hall är en såpass bra och nedtonad skådespelare gör dock att det krävs en hel del av hans motspelare. Många av dem, exempelvis Jennifer Carpenter som systern Debra, Julia Stiles som Lumen och framför allt John Lithgow som Trinity, är strålande.
Men de skådespelare som tar i lite för mycket, spelar med för stora gester, faller platt och tar ofta med sig en hel säsong i fallet. Både den andra och tredje säsongen lider av detta problem. Den utstuderat sexiga Lila (Jaime Murray) och den irriterande självrättfärdige Miguel (Jimmy Smits) sänker sina respektive säsonger till en medioker nivå, vilket är synd på en så bra serie.

Det är därför jag blir så glad över nyheten om Olmos. Han är liksom Hall en subtil skådespelare, som förhoppningsvis kommer göra nästa säsong av ”Dexter” både välspelad och intressant.

(Blogginläggets rubrik har jag snott helt fräckt från Edward James Olmos Twitter-konto där han skrev just detta för att avslöja att han ska vara med i seriens kommande säsong)

Happy Towel Day!

Idag är det alltså, för den som inte visste, den tionde årliga handduksdagen som firas som en hyllning till författaren Douglas Adams och hans kultbokserie ”Liftarens guide till galaxen”.
Varför just en handduk? För att det är det viktigaste för en liftare att ha med sig: ”En man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med.”

(bild lånad från cheezburger.com)

Gammalt fan av böckerna som jag är, så kommer jag givetvis att fira dagen genom att dricka allgalaktiska gurgelbrännare så det står härliga till. Eller åtminstone bläddra lite i någon av Douglas Adams alla böcker (bl.a två ex av Guiden) som står här hemma i bokhyllan.
För den som är sugen att fira ordentligt så rekommenderar jag att ta med sig handduken till Sf-bokhandeln som erbjuder 10% rabatt på allt utom DVD till alla handduksdagsfirare.

Kompetent, men lite tråkigt


Ingeborg och Fabian har varit gifta i många år och har en vuxen dotter tillsammans. Fabian är fortfarande verksam som författare, medan Ingeborg gått i pension efter många år som advokat och hon har svårt att finna sig till rätta i sin nya situation. Så faller Ingeborg illa en dag och skadar sig och istället för att låta Fabian sköta henne anställer hon den asylsökande Soraya. Fabian reser iväg i vredesmod och när han återkommer verkar förhållandet med Ingeborg ha förändrats.

Inger Alfvéns roman ”När förnuftet sover” handlar om ett äktenskap. Eller kanske snarare om en kärlek mellan två personer som levt tillsammans väldigt länge och som gått igenom motgångar och medgångar. Det är en ganska resignerad historia det här, full av slocknade drömmar och trötthet.

Den första delen, som handlar om Fabian, tyckte jag var ganska seg. Han är en sån typ, den där Fabian, att man har svårt att inte irritera sig. Ni vet; en självcentrerad, gnällig och krävande konstnärspersonlighet som tycker att det är självklart att just han ska vara i centrum av sitt äktenskap. I den första delen irrar han omkring på Playa del Inglés och ska skriva Roman, men beter sig mest som en Per Hagman-karaktär i pensionsåldern. Tröttsamt, var ordet.
När Ingeborg får komma till tals däremot, då gnistrar det till. Hon är en oerhört intressant kvinna, så stark och så osäker samtidigt. Hennes del av boken är både motsättningsfull och motsträvig, en intelligent kvinnas kamp med sitt åldrande och sin bakgrund.
Soraya får mest fungera som en katalysator i det äldre parets relation. Hon förblir en ganska vag karaktär, inte särskilt intressant i sig men ändå föremålet för en mängd projicerade drömmar och begär.

Alfvén är en ytterst kompetent författare, så även om ”När förnuftet sover” inte hör till hennes starkaste romaner så är den ändå välskriven och välkomponerad. Möjligtvis är den en smula tråkig till och från, men på ett ganska tryggt och behagligt sätt.
För den som är nyfiken på Inger Alfvén skulle jag istället rekommendera att läsa ”Dotter till en dotter”, ”Ur kackerlackors levnad” eller min personliga favorit ”Judiths teater”.Tre starka romaner av en mycket begåvad författare.

Inger Alfvén – När förnuftet sover (Bonnier pocket, 2010)

Prequel-funderingar

Jag har ju, som jag har skrivit förut, börjat läsa om George R. R. Martins ”A Song of Ice and Fire” och har precis börjat med bok två i serien; ”A Clash of Kings”. Jag har alltså tre böcker på närmare 3000 sidor att hinna läsa innan den 12 juli, vilket är ett ganska vansinnigt men inte helt omöjligt projekt.
Vad som är mer än bara ganska vansinnigt är att jag dessutom har blivit väldigt sugen på att läsa de prequels som kommit ut i form av långnoveller. Det finns hittills tre långnoveller i serien ”The Tales of Dunk and Egg”, som utspelar sig ungefär nittio år före händelserna i bokserien. De två första delarna, ”The Hedge Knight” och ”The Sworn Sword” finns även som graphic novels, vilket självklart får mitt seriehjärta att klappa lite hårdare.

Frågan är nu om de här prequel-novellerna är något att ha. Jag brukar gilla konceptet, speciellt när det handlar om en komplex fantasyvärld som känns som att den ruvar på många fler historier än de vi redan har fått läsa. Fast det finns ju förstås aldrig några garantier att en prequel ska vara bra bara för att huvudhistorien är det.
Serievarianterna ser väldigt snygga ut åtminstone, och verkar ha gått såpass bra att Marvel tillsammans med det ursprungliga förlaget Dabel Brothers gett ut dem i samlingsalbum.

Är det någon av er andra GRRM-fangirls och fanboys som har läst dessa serier? Eller som kan komma med tips om de verkar läsvärda eller ej?

Drömmar om elektriska får


Att läsa Philip K. Dicks ”Do Androids Dream of Electric Sheep?” var en ganska märklig upplevelse för mig. Jag har nämligen inte läst boken förut, av någon outgrundlig anledning, trots att jag har sett filmen ”Blade Runner” otaliga gånger. Nu är filmen ganska löst baserad på boken, något jag upptäckte rätt snabbt under läsningen. Inte för att det hindrade mig från att ständigt jämföra bok och film och fundera över skillnader och likheter. Det är nästan omöjligt att inte göra det.

Rick Deckard jobbar som prisjägare och det är hans uppgift att spåra upp och oskadliggöra förrymda androider (eller replikanter, som de kallas i filmen). Den senaste androidmodellen är oerhört lik människor till både utseende och uppförande, vilket gör Deckards jobb både svårt och farligt. För hans liv förändras när han får i uppgift att leta efter en liten grupp farliga androider som inte bara har rymt från sin hemkoloni utan också mördat människor för att kunna göra det.
Grundhistorien är likadan i både bok och film: Deckard jagar androider. Men själva karaktären Deckard skiljer sig i filmversionen mycket från sitt original, såpass att han knappast skulle känna igen sig själv om han sett filmen.
Bokens Deckard är en anti-hjälte. Han trivs inte med sitt jobb, som han inte heller är särskilt bra på, och han har en fru som han inte kommer särskilt bra överens med. Det enda viktiga i Deckards liv är att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett husdjur, ett riktigt djur, kanske en get eller en häst. Så att han slipper oroa sig för att någon ska upptäcka att det får som han och hans fru äger inte är ett äkta, utan en elektrisk kopia.
Filmens Deckard är ingen anti-hjälte, även om han är en ytterst motvillig hjälte. Han är en utbränd prisjägare, som enbart ställer upp på att spåra upp dessa fem replikanter för att han är en av de få som kan göra jobbet. Visst är hans en ensam man, men långt ifrån lika osäker och misslyckad som bokens Deckard.

Ett tema som är väldigt viktigt i boken, men som inte alls finns med i filmen, handlar om djur, empati och religiös tro. I den postapokalyptiska värld som boken utspelar sig i är det inte bara hög status att äga ett levande djur, det anses vara ett bevis på en människas empatiska förmåga. I spillrorna efter World War Terminus har en ny religion, mercerism, växt fram. De centrala delarna av denna nya tro handlar om empati, att bokstavligt talat känna med Mercer när han attackeras av sina motståndare (via en empatilåda).
Att empatin fått så hög status beror på att det är vad som en gång för alla skiljer människorna för androiderna. Även till synes perfekta kopior kan aldrig känna empati, även om de i vissa fall kan fejka såpass bra att de flesta människor aldrig märker något. Vilket är skälet till att det såväl i filmen som i boken förekommer empatitest för att kunna bevisa om någon är en människa eller ej.
Men frågan är vad som händer när människorna börjar känna empati inför androiderna? Är det en svaghet eller bara en naturlig utveckling av den mänskliga empatiförmågan? Detta är något som Deckard funderar en hel del kring, när han märker att han själv börjar bry sig om de kvinnliga androider han jagar. Är det för att han känner empati med dem, eller är det för att han – som en annan prisjägare påstår – enbart vill ligga med dem?

”Do Androids Dream of Electric Sheep?” gavs ut 1968, ett år som i efterhand är förknippat med starka politiska omvälvningar och studentdemonstrationer. Att skriva en roman där ägandet av djur, och förhållandet till dem, är tecken på högsta status i ett samhälle är kanske inte så märkligt under just denna tidsperiod. Empati var ett viktigt begrepp 1968, kanske viktigare då än vad det är idag.
”Blade Runner” hade premiär 1982 (för övrigt samma år som Philip K. Dick avled), under en helt annan tidsperiod med helt andra värderingar. Att så mycket av romanens idéinnehåll arbetats om, och ibland vänts helt upp och ner, är med ndra ord inte det minsta konstigt.
Som det här med djuren. I boken ser Deckard en uggla hos androidtillverkarna Rosen Corporation, men blir ytterst besviken när han inser att det bara är en elektrisk kopia. I filmen däremot, blir han djupt imponerad av detta syntetiska djur, eftersom det råder totalförbud att äga djur (då i princip alla är utrotningshotade). Den hemliga skam som bokens Deckard känner då han låtsas att hans elektriska får är ett riktigt, har omvandlats till en längtan att själv få äga en elektrisk uggla i filmen. Det har gått fjorton år och plötsligt är det inte längre bara androider som drömmer om elektriska får.

Jag kan inte låta bli att fundera över vad som skulle ha hänt om ”Do Androids Dream of Electric Sheep?” hade filmatiserats idag. Hade empatitesten fortfarande funnits med, eller hade det funnits något annat som skiljt mänskligheten från dess syntetiska kopior? Hade Deckard fått vara en anti-hjälte även i filmen, som drömt om att någon dag få äga sin egen get? Och androiderna, hade de fortfarande drömt om elektriska får eller hade de istället börjat drömma om sin egna digitala får-app?

Philip K. Dick – Do Androids Dream of Electric Sheep? (Orion books, 2007)

Ridley Scotts ”Blade Runner” (1982)

En mörk sagovärld


Föräldralösa Ethel trivs inte riktigt på klostret där hon bor tillsammans med de andra barnen. Det finns så många regler, som att man inte får gå utomhus de nätter då månen lyser röd för då öppnas portarna till helvetet och farliga barnätande monster styrker omkring i mörkret. Men Ethel misstänker att det inte är hela sanningen. Hon försöker ta reda på sitt ursprung och den jakten leder henne ut från klostret en natt, iväg till det magiska landet Umbra.

”Umbra” är Elin Fahlstedts första serieroman. Det är en väldigt säker debut det här, både vältecknad och välskriven. ”Umbra” är en mörk saga, lite som ”Alice i Underlandet” eller ”Den oändliga historien”. Eller som ”Narnia”-böckerna (minus det kristna frälsningstemat).
Umbra är på flera sätt en skuggversion av vår egen värld, en vriden spegelbild där faror lurar bakom varje hörn men där även nya vänner kan hittas.

Ethel är en fantastisk huvudkaraktär. Driven och modig, men samtidigt också ganska skör och ensam. Det är omöjligt att inte tycka om henne, att inte dras med i äventyren på jakt efter hennes försvunna pappa.
Fahlstedts tecknarstil passar det mörka sagoformatet väldigt väl. Trots att sidorna är fyllda av blyertsskuggor och gråskalor så känns de knappast färglösa. Dels för att är väldigt kontrastrika,men också för att de känns så dynamiska. Mycket av karaktärernas ansiktsuttryck och kroppsspråk är inspirerade av manga, vilket ger blyertsteckningarna en extra knorr.

Min enda egentliga invänding mot ”Umbra” är att jag tycker att slutet kommer lite väl hastigt. Jag hade velat se ett lite längre slut, som knutit ihop historien lite mer. Men kanske är min invändingar mot slutet bara ett tecken på att jag önskar att jag hade fått stanna kvar i den mörka sagovärlden Umbra ett tag till.

Vill du läsa mer om och av Elin Fahlstedt så finns hennes blogg här.

Elin Fahlstedt – Umbra (Kolik förlag, 2011)