Fantasy med extra allt


China Miéville och jag har ett lite komplicerat förhållande. Eller snarare är det så att jag har ett lite komplicerat förhållande till Miévilles böcker och hans överlastade sätt att skriva. När jag läser en av hans böcker så växlar jag oftast mellan att tycka att den är fantastisk till att tycka att den är otroligt irriterande – ofta inom ett och samma kapitel. Hans böcker är både ojämna och oförutsägbara, vilket ofta gör att jag alltid blir lite besviken när jag läser en Miéville-bok. Det är som att det finns så mycket potential där men att den aldrig riktigt blir infriad. Det blir spretigt snarare än eklektiskt.

”The Scar” utspelar sig i Bas-Lag, samma värld som ”Perdido Street Station” och är en fristående uppföljare till denna. Men där ”Perdido Street station” utspelade sig helt i den myllrande staden New Crobuzon så beger sig ”The Scar” ut på Bas-Lags oändliga hav. Vilket enligt mig utgör en mycket imer intressant miljö.
Lingvisten Bellis Coldwine är på flykt från New Crobuzon och på väg till en avlägsen koloni när skeppet hon reser med kapas av pirater. Passagerarna förs till den mytomspunna piratstaden Armada, en flytande stad bestående av alla möjliga typer av fartyg, flottar och skepp sammanbundna till ett. Här trängs varelser, språk, kulturyttringar och sedvänjor från hela världen i en stad som inte liknar någon annan.
Berllis har dock svårt att vänja sig vid sitt nya hem. Hon lider av svår hemlängtan samtidigt som inte kan låta bli att misstänka att Armadas ledare har en hemlig agenda.

Armada är en enastående plats. Jag blev aldrig särskilt förtjust i staden New Crobuzon – som jag tyckte verkligen representerade Miévilles tendens att bre på med för mycket av det goda – men det här märkliga flytande gyttret till stad blev jag omedelbart förälskad i. Det är något väldigt suggestivt med tanken på en portabel stad, som flyter omkring på världshaven, inte sant?

Jag tycker att Bellis Coldwine är en mycket intressant protagonist. Hon ser sig själv som en ganska cynisk och hårdhjärtad person, något som visar sig vara långt ifrån sanningen när det väl kommer till kritan. Intressant är också hur mycket hon ogillar Armada, eftersom de flesta andra karaktärer är oerhört lojala gentemot sin älskade piratstad. Bellis blir en motvikt mot dessa stolta Armada-invånare, en skeptisk röst i en hord fanatiker.

Jag önskar dock att Miéville själv hade några fler skeptiska röster i sitt eget liv. Som kunde sätta ner foten när saker började spåra ur eller som bara kunde introducera herr Miéville för begreppet ”kill your darlings”.
För det är överlastat det här. Det är pirater och kaktusvarelser och gigantiska luftskepp och vampyrer och mordiska fiskmän och mytiska jätteodjur och ångdrivna magimaskiner. Det är magier och vetenskap och resor mellan olika dimensioner. Plus – vilket verkligen blev droppen för mig – något slags jättemyggor vars kvinnor är blodsugande monster medan männen är fredliga filosofer med anusmunnar. Behöver jag säga mer än så?
Att Miéville ändå lyckas få ihop alla de här bisarra inslagen till en vettig historia är rätt fantastiskt i sig. Men jag kan inte komma ifrån tanken att det hade varit så mycket bättre om han hade släppt ungefär hälften av sina vilda idéer. Samt de där femtio favoritorden som han använder alldeles för ofta.

”The Scar” blir som allra mest intressant när Miéville rör sig mot science fiction. Precis som i ”Perdido Street Station” så finns det här några vetenskaplig-filosofiska inslag som jag tycker är helt fantastiska, även om jag inte ska spoila genom att berätta allt för mycket om dem. Jag kan bara önska att de inslagen fick lite större utrymme och att de mest urflippade fantasyelementen lite mindre, för då skulle China Miéville ssom författare få min odelade kärlek.

China Miéville – The Scar (Del Rey books, 2004)

Annonser

7 comments

  1. Jag gillar ju det där att han fläskar på med så mycket, dränker läsaren i uppslag och infall. Och det här med att han utan att skämmas kan dra till med kaktusfolk, krabbmänniskor och liknande, som i någon jävla blixt gordon-bok…

    1. Jag gillar det till en viss gräns. sen vill jag mest söka upp honom och skaka honom ett tag tills han lugnar ner sig.
      När det gäller Miéville så är det en så otroligt tunn linje mellan genialitet och vansinne och han trampar över den ganska ofta. Men ändå kan jag inte låta bli att gilla överlag, det går inte att motstå hans berättarkraft.

      1. Jag håller verkligen med dig om gränsen mellan genialitet och vansinne, Anna!

        Var riktigt frusterad på Kraken, som jag läste helt nyligen. Då gillade jag Perdido bättre. (Trots den brutala överanvändningen av ordet ”cul-de-sac”. =)

        1. Ja, alltså vad är grejen med hans fixering vid ordet ”cul-de-sac”? Det, och orden ”orifice” och ”edifice” som dyker upp oproportionellt ofta.

          Jag är fortfarande rätt nyfiken på Kraken, även om jag har hört att den inte är en av hans bästa. Jag lär säkert bli lika frustrerad som du, men min nyfikenhet är alltför stor! :)

  2. Älskade The Scar och hade själv inga problem med hans språk eller urflippade fantasyelement. Däremot kändes det lite som en one-hit-wonder, har inte varit speciellt förtjust i hans andra böcker och i dem verkligen stört mig på hur de är skrivna och deras språk.

    1. Jag tyckte mycket bättre om The Scar än om Perdido och UnLunDun (de andra jag har läst). Det känns som att hans språk kom lite mer till sin rätt här, men jag har fortfarande ett grundläggande problem med att Miéville alltid brer på så himla mycket.
      Har inte läst hans två senaste dock, men har fått känslan att det är samma sak där. Och Iron Council är jag rätt osugen på, känner jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s