En icke-recension

Kerstin Ekmans ”Mordets praktik” var inte riktigt vad jag hade förväntat mig.

Att jag håller Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” som en av mina absoluta favoriter är ingen hemlighet, likaså att jag är oerhört förtjust i metalitterära inslag. När jag först hörde talas om Ekmans roman blev jag eld och lågor, för det tycktes vara en bok som skriven för mig.
En roman om en läkare, Doktor Revinge, som träffar författaren Hjalmar Söderberg och som sedan tycker sig vara förebilden för Doktor Glas. Som blir närmast besatt av författaren och av de likheter han tycker sig finna mellan romankaraktärens liv och hans eget, medan hans egen livsituation blir alltmer ohållbar. Visst låter det helt fantastiskt?

Tyvärr så hamnade ”Mordets praktik” i kategorin ”bättre i teorin än i praktiken” ganska omgående. Jag har försökt att komma fram till varför den här boken inte tilltalade mig, men har svårt att hitta något konkret skäl.

Visserligen är Ekmans doktor ytterligt osympatisk, långt mer så än Tyko Glas, men det brukar inte vara något problem för mig i vanliga fall. Jag behöver inte gilla en protagonist för att gilla den bok han eller hon förekommer i.
De detaljerade beskrivningarna av de stackars patienterna var i och för sig inte något jag direkt uppskattade, de är ganska vidriga i sin kliniska närgångenhet. Men med tanke på hur mycket skräck jag läser så brukar jag aldrig rygga för lite blod och äckel, hur explicit beskrivningarna än må vara.
Kan det vara Söderbergs roll i boken som inte fungerar? Nej, där har jag inga problem heller. I samband med min b-uppsats läste jag en hel hög Söderberg-biografier och tycker att Ekman skickligt fångar bilden av den berömde författaren. Och relationen mellan Revinge och författaren, den där långsamt växande besattheten, är det jag gillar mest i hela romanen.

Någonting saknas i ”Mordets praktik”. Kanske är det språket som är problemet? Det språk som ligger nära Söderbergs eget, utan det där poetiska lilla extra som fick mig att så förälska mig i författaren första gången jag läste honom? Som gör att den här boken hamnar lite för nära sitt original på ett sätt, lite för tätt intill? Kanske är det med andra ord min beundran för Söderberg som hindrar mig från att uppskatta den här romanen till fullo, som skymmer min läshorisont?

Jag har funderat på den här saken i flera månader nu utan att komma fram till någonting vettigt. Det enda jag kan säga med säkerhet är; jag trodde att jag skulle älska ”Mordets praktik”, men istället förblev mina känslor ljumma. Om det beror på boken i sig eller på mig som läsare låter jag vara osagt.


Kerstin Ekman – Mordets praktik (Bonnier pocket, 2010)

Annonser

8 comments

  1. Tänk att ”Doktor glas” har inspirerat så många andra författare att ta sig an samma berättelse men ur ett annat perspektiv. ”Doktor glas” är även en favorit till mig. Gillade även ”Gregorius” mycket. För inte allt för länge sedan hittade jag på bibblan boken som tog upp allt sammans igen men ur fruns perspektiv. Den lämnade jag dock tillbaka oläst. Kan det vara så att det blir för mycket av det goda? Annars kan ju även jag tycka att ”Mordets praktik” verkar intressant vid första anblicken.

    1. Ja, det är verkligen en bok som har inspirerat! Jag tyckte också väldigt mycket om ”Gregorius”, men det är rätt länge sen jag läste den så vet inte om jag skulle tycka samma sak idag.
      Du kan nog ha rätt i att det kan bli för mycket av det goda. Att ämnet har blivit lite uttjatat, att det inte riktigt finns utrymme att läggs till mer till historien längre.

  2. Gud vilken bra recension! Jag läste Mordets praktik precis när den kom ut och blev imponerad över hur väl hon lyckats med allt: det tidstypiska språket, porträttet av Söderberg, de metalitterära små gesterna. Imponerad, men inte begeistrad så som man blir av ”the real thing” (en Hjalmar Söderberg-roman). Jag fastnade liksom i duktighetsaspekterna av romanen (som är många) vilket gjorde att jag trots att min recension nog var rätt översvallande förblev hyfsat sval. För mig är det mer en uppvisning i hantverk än en riktigt bra roman. Det kanske är där skon klämmer för dig också?

    1. Tack! :)
      Jag tror att jag har försökt att skriva den här recensionen fem gånger eller så (jag har utkast från januari!), men har aldrig lyckats få ihop det förrän nu. Just eftersom jag har så svårt att sätt på fingret på varför jag inte älskar det här.

      Men klart är att det ligger någonting i det du skriver. Att duktighetsaspekten hamnade i vägen för själva läsupplevelsen (även om jag inte lyckades formulera mig just så).

  3. Jag började läsa den boken för ett tag sen men kom aldrig mer än ett femtiotal sidor. Det gick helt enkelt inte för jag tyckte den var galet tråkig och styltig. Jag gillar verkligen att läsa klart böcker jag börjat med men den här gick inte och jag är glad att höra att jag inte missade något nämnvärt. =)

    1. Nej, jag tror inte att du missade något direkt. om du inte gillar språket så är det ju ingen idé att läsa, det fortsätter ju på samma sätt genom hela boken. :)

    1. Så kan jag känna med ganska många böcker. Att jag gillar dem när jag läser dem, men att jag knappt minns dem några månader senare. Böcker som jag avskyr däremot, de brukar tyvärr stanna i minnet hur länge som helst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s