There and back again

Min fäbless för fantasy och mitt intresse för att spela tokepiska rpg kan båda spåras tillbaka till när min lågstadielärare valde att läsaJRR Tolkiens ”Bilbo” högt för oss i trean. Vilket ledde till att jag direkt efteråt, nio år gammal, resolut satta tänderna i ”Sagan om ringen”-trilogin med en frenesi som förvånade till och med mig själv.
Efter det var världen aldrig riktigt densamma igen.

Något liknande verkade ha hänt den ryske fantasyförfattaren Nick Perumov när han var ung. Den stora skillnaden var att Ringen-trilogin fanns hemma i min bokhylla – och på vilket svenskt bibliotek som helst – medan böckerna var förbjudna i Sovjetunionen. Vilket inte hindrade Perumov från att dels göra en egen rysk översättning av verket och dels skriva en egen fortsättning på det. En fortsättning, eller alternativ version, som nu alltså kommit ut på svenska ungefär tjugo år efter den första boken blev färdig.

”Alvklingan” utspelar sig trehundra år efter händelserna i Ringen-trilogin. Människorna har återigen byggt upp och återbefolkat stora delar av Midgård efter att Sauron besegrades. Men allt är inte frid och fröjd; banditgäng drar runt på landsvägarna, missnöje bubblar i norr och stora horder av orcher har synts stryka omkring i utkanten av människornas territorier.
Fast Fylke är sig likt förstås. Här bor den unge hobbiten Folco Brännbock som drömmer om äventyr i stil med de hans förfäder upplevde – inte minst Merry, som även han var en Brännbock. Han är trött på det stillsamma och idylliska livet i Fylke och längtar efter att få se alla de platser han bara läst om i Röda boken.
När Folco träffar dvärgen Thorin så får han inte bara en chans att ge sig av, utan också en första föraning om att ett stort hot dykt upp vid horisonten. Mörkret hotar Midgård återigen, men den här gången är det inte lika lätt att skilja vänner från fiender.

Jag gillar verkligen Midgård i Perumovs tappning. Det märks att det har gått hundratals år sedan ringkriget avslutades, att samhället har utvecklats och gått vidare, samtidigt som det kryllar av detaljer och hänvisningar till Tolkiens böcker. Stora delar av handlingen i boken löper parallellt med den i ”Sagan om ringen” – inte minst resan till Moria, men utan att vara alltför bunden till Tolkiens böcker.

Perumov har tagit många delar från Tolkiens verk och vidareutvecklat dem eller bara helt enkelt omtolkat dem. Den skarpa gränsen mellan det onda och det goda har suddats ut, eller åtminstone blivit väldigt otydlig. I Perumovs värld är det inte bara så att människor kan stå för den djupaste ondskan, utan också så att orcher kan uppvisa intelligens och till och med medkänsla.
Jag är lite extra glad över att Perumov har inkluderat Angmars folk i sin trilogi, för Häxmästaren av Angmar var alltid min absoluta favorit bland Tolkiens mest ondskefulla karaktärer. Långt mer komplex och intressant än den abstrakte Sauron i mina ögon.

Tempot är inte det högsta i ”Alvklingan”. Det är inte ens bok som flänger fram med andan i halsen – men det gjorde ju knappast Tolkiens böcker heller. Trots att handlingen flyter på i sakta mak så stannade jag upp alldeles för sent på natten och sträckläste, hypnotiserad av den värld som Perumov målat upp. Den elliptiska storyn är kanske inte lika omedelbar som den i ”Bilbo”, men minst lika fängslande.

”Alvklingan” är den första delen i trilogin ”Mörkrets ring”. I höst kommer nästa del ut på svenska på Ersatz förlag; ”Den svarta lansen”. Rekommenderas till alla fantasyfans i allmänhet och till Tolkien-fantaster i synnerhet!

(Edit: Varnar för spoilers i kommentarerna! Se upp!)

Nick Perumov – Alvklingan; Mörkrets ring 1 (Ersatz, 2010)

Annonser

24 comments

  1. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till Perumovs bokserie. Å ena sidan så verkar den riktigt bra, men å andra sidan så känns det så fel för mig att spinna vidare på en annan författares verk, som att det endast är en publicerad fan fiction som ger författaren uppmärksamhet.

    Dock så verkar de klart läsvärda! :)

      1. Jag förstår din invändning helt och hållet!
        Jag var själv rätt skeptisk innan jag började läsa, hade förväntat mig fan fiction-kvalitet (dvs ingen vidare kvalitet alls). Men jag tycker att Perumov har lyckats göra ett självständigt verk ändå, där han influeras av Tolkien men ändå tillför sitt eget. Vilket inte lär vara det lättaste.

  2. Jag tycker att Perumovs språk är så överlastat och irriterande. Ändå gillar jag hans böcker. Han är bra på att berätta.

    1. Jag är inte så förtjust i Perumovs språk heller, även om jag störde mig mycket mer på det när jag läste Nekromantikern-böckerna (de delar jag har läst). I Alvklingan så funkade språket bättre, kanske har det blivit mer överlastat med tiden? Eller så passar den typen av språk helt enkelt bättre i Midgård?

  3. Hmm… Jag har varit väldigt skeptisk till Alvklingan men den kanske är värd att ge sig på trots allt? Det tål helt klart att tänkas på!

  4. Är det en Belle and Sebastian-referens i titeln till inlägget? Snyggt! Har tyvärr under många år lidit av en möjligen missriktad fobi mot fantasy, men efter Hanna Fahls mästerliga Game of thrones-reportage i DN inser jag att jag varit dum. Vi får prata om the error of my ways på nästa bokcirkelmöte!

      1. ”There and Back Again” är en undertitel till ”The Hobbit”, som jag tyckte passade väldigt bra som titel till just Alvklingan. :)

        Jag tror att fantasyfobi är ganska vanligt. Alver och svärd kan verka avskräckande, speciellt om man inte blev beroende av dem i ung ålder. Själv har jag och fantasyn periodat ganska hårt sen första mötet med Sagan om Ringen, men jag har aldrig lämnat den helt.

  5. Do it! Jag gillar ju dark och urban fantasy, men när det vankas alver, svärd och drakar drabbas jag av utslag. Ska skriva något om detta, för det börjar kännas som ett problem.

  6. Det var med stor förvåning även jag gillade Alvklingan. Verkligen gillade. När jag väl kommit över ”men man kan ju inte skriva en fortsättning på Sagan om Ringen!” så blev jag mer än förtjust.

    Nästan pinsamt känslosam återvände jag till Stegrande Ponnyn i Bri, än mer tårögd blev jag av det minnesmärke över Vidstige som Perumov placerat i en oansenlig hörna av värdshuset. Vildmarksjägarens mantel ligger slängd över en stol, hans pipa för evigt på bordet. Som om han skulle kunna återvända när som helst.

    1. Åh, jag älskar den scenen på Stegrande Ponnyn! Så himla fint med det lilla minneshörnet över Vidstige där, och det känns ju väldigt trovärdigt dessutom – klart att värdshuset ska dra nytta av sin berömmelse!

      Har du läst fler delar än den första? Jag är väldigt sugen på att läsa nästa del, men ska försöka hålla mig tills de kommer ut på svenska.

      1. Nej, jag har bara läst Alvklingan. Tänkte också vänta in dem på svenska. Om inte annat så för att det blir snyggare i bokhyllan då. :-)

      2. ”Jag är väldigt sugen på att läsa nästa del, men ska försöka hålla mig tills de kommer ut på svenska.”

        Hehe. De här böckerna finns inte på engelska. Kan du ryska? ;)

        1. Jag hade hittat referenser till hela trilogin på engelska, men verkar som att den inte har kommit ut på engelska ännu (så går det när man slarvgooglar!).
          Jag ÖNSKAR att jag kunde ryska! Så otroligt vackert språk, men tyvärr inte.

  7. Okej, förutom att jag nu läst kommentarerna och hittat jävla SPOILERS. Fyyyyy, inte spoila! Hur tänker du, människa?!

    … förutom det alltså, så blev jag jätteglad när jag såg Bokstävlarnas inlägg om att det finns en läsvärd fortsättning på LOTR. Jag skiter i det här med att fortsätta på någon annans verk när det ändå gått så lång tid emellan, både sedan författaren skrev det och i bokens värld.

    Jätteroligt. Den här ska jag skaffa!

    1. FÖRLÅT FÖR SPOILERN! :(
      Den är rätt liten. Scenen händer ganska tidigt i boken. men ska genast författa en varning i inlägget (jag är totalt spoilerallergisk själv).

      Jag älskar själv när författare bygger vidare på litterära verk, oavsett genre. Åtminstone om de gör det bra. Och jag tycker att Perumov klarar det hela fint, även om det kanske är lite tidigt att uttala sig om saken efter att bara ha läst en tredjedel av hans trilogi.

      1. Haha, lugnt så här när det inte var så viktigt och jag försökte faktiskt slita bort ögonen när jag började förstå vad jag läste. ;)

        Men ack det är ju en pina med spoilers. Man vill bli tipsad och istället blir boken i värsta fall förstörd. Varningar är super.

        En tredjedel lyckad är alltid något. Förhoppningsvis gör själva trilogigreppet att storyn är uttänkt i förväg och att det håller hela vägen.

        Ska nog ta en tripp till SF-bokhandeln. Fast jag har ju egentligen redan massor av läsning.

        Har du läst fantasyserien om drakar i napoleonkrigen förresten? Tror det börjar luta åt den. Jag har nog fått fantasysmittan.

        1. Jag försöker undvika spoilers så mycket jag kan i recensioner. Avskyr när jag får slutet avslöjat av någon som inte fattar att man inte måste berätta hela handlingen i en recension, vilket jag kan tycka att folk borde fatta själva.

          Jag har läst första delen bara. Den som heter ”Hans majestäts drake” (har jag för mig)? Jag gillade den skarpt, och nu kom jag på att jag ju har del två hemma – oläst! Yay!

          Fantasysmittan verkar vara minst lika smittsam som ett genomsmittligt zombievirus. Med tanke på att t.o.m Helena blivit smittad, så… ;)

          1. Jag tror jag lutar mer åt vårfantasy än deckare. (tänker inte ta det fula ordet i min mun, men ni vet vad jag syftar på ;)

            Ja, det är den första delen jag har hemma. Den lät ju rolig, så kul om du förgodkänt den.

            Zombier och fantasy är nog ganska bra komplement till varandra. Den ena hittar på, men låtsas vara realistisk, den andra hittar på och står för det och brer på ordentligt. Båda handlar ofta om lite liknande saker egentligen. Gott och ont, krig, samhällsproblem, krishantering, undergång… Eller?

            Helena har en underlig fantasyfobi. Hon förklarade det jättebra i bloggen, men jag tycker ändå den är .. onaturlig. Funderar för fullt på den rätta boken att bota henne med.

            1. Jag lutar alltid mer åt fantasy än åt deckare, så jag säger: kör! :)

              Jag tror också det. Lite som att sf och fantasy kompletterar varandra så bra, de nördar loss inom helt olika områden och på helt olika premisser. Logik vs fantastik typ. Men ändå finns där en mängd gemensamma punkter, precis som du skriver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s