Och så levde de lyckliga i alla sina dagar

Jag nämnde ju ganska många saker som jag inte gillade med bokcirkelboken ”Döden på en blek häst” men av någon anledning så glömde jag att skriva om det jag tyckte var sämst i hela boken, nämligen slutet. Fast när jag började fundera på saken så insåg jag att det nog fanns ett helt inlägg att skriva om just det här slutet och om denna typ av slut i allmänhet.

Såhär är det: Jag avskyr lyckliga slut.
När jag läser en bok (eller ser en film eller spelar ett spel) som slutar med att protagonisten lyckligt vandrar iväg mot solnedgången tillsammans med sin själs älskade/trogna hund/sidekick/whatever så blir jag alltid besviken. Utan undantag.
Ett av skälen är att jag inte tror på lyckliga slut. En värld av regnbågar och solsken och enhörningar skulle driva mig till vansinne, men mest för att jag inte tror på en värld av regnbågar och solsken och enhörningar. Jag tror på en värld av gråskalor. Där någon kan uppleva lycka, självklart, men där lycka aldrig kan vara ett permanent tillstånd.

Min vurm för mörkare litteratur är ingen hemlighet direkt och förmodligen hänger min aversion mot lyckliga slut ihop med den. Jag kan bara inte komma ifrån hur mycket jag avskyr att få ett lyckligt slut påklistrat på en annars ganska ångestfylld och våldsam historia. Att det kämpande kärleksparet, som haft så många problem och hinder i sin väg, helt plötsligt finner något slags tomtebolycka tillsammans? Att den ofrivilliga hjälten inte bara lyckas rädda hela världen utan också sin egen själ? Att ett krig eller en konflikt löses utan att någon viktig karaktär behöver sätta livet till?
För mig känns den typen av slut bara billiga.

”Döden på en blek häst” slutar på ett särdeles sliskigt sätt, men eftersom jag inte gillade boken värst mycket så var det bara sista spiken i kistan för mig. Värre var det med Harry Potter-böckerna, där jag avskydde den sista boken såpass mycket att jag inte ens kommit mig för att se (den första Deathly Hallows-) filmen ännu. Boken i sig var ganska tråkig, men det var det sliskigt översockrade epilogen som fick mig att se rött. Det kändes så förljuget på något sätt, att vifta världens undergång i våra ansikten i sju böcker för att sluta med… familjeliv i technicolor.

Jag har märkt att jag inte är helt ensam om min inställning till lyckliga slut, men att jag tillhör en minoritet. Det är bara att titta på hur Hollywood ändrar slutet på filmer (”Pianot” är ett bra exempel) för att anpassa sig till en testpublik som tydligen avskyr alla slut som inte är lyckliga.

Egentligen var tanken att det här blogginlägget skulle handla en del om den typen av slut som jag gillar allra bäst, inte bara om mitt hat mot lyckliga slut. Men för att bespara er läsare ett blogginlägg av uppsatslängd så får jag spara det till en annan gång, tror jag.

Gillar ni lyckliga slut?

Annonser

26 comments

  1. Perversa enhörningar som spetsar – penetrerar – alla på sitt horn om de inte är oskulder, regnbågar som illusioner av lycka i skyn, solar med frätande ljus och uttorkande hetta då? :)
    Jag kan gilla lyckliga slut, men det beror på hur genomtänkta de är. Jag tycker Ringtrilogin har ett ganska genomtänkt lyckligt slut. Världen blir befriad från Sauron, hjältarna får upprättelse och blir hyllade, men alverna pallar inte leva kvar och Frodo har gått in i något slags allvarlig depression av sina prövningar t ex.
    Mest tycker jag dock om variation och att författaren tänker lite fritt, varken tvingar fram ett lyckligt eller olyckligt slut utan ett rimligt slut utifrån berättelsens förutsättningar.

    1. Ringen-slutet hör till ett av mina absoluta favoritslut, faktiskt. Det slutar ju väl i det stora hela, men långt ifrån lyckligt för många av karaktärerna (som Frodo, precis som du skrev).
      Jag gillar slutet mycket för att det verkligen känns som ett slut på fler sätt än ett – en era är över i och med att alverna lämnar Midgård. Symboliskt, men samtidigt helt i linje med böckerna.

  2. Jag håller med dig. Lyckliga, krystade slut kan förstöra en hel bok. Det värsta ändrade slutet i en hollywoodfilm jag kan komma på just nu är den filmen som är baserad på Stephen King-novellen ”Dimman”. De har tagit ett öppet slut med lite domedagskänsla och gjort det till något riktigt hemskt men ändå med en lyckotvist (militären räddar trots allt världen). Jag läste färdigt ”The Passage” för ett tag sedan och det är en sådan typisk bok som fastnar på grund av slutet (läs inte vidare om ni inte läst den). Öppet och man hajar till lite. Tänk vad tråkig den boken hade varit om hela världen blev räddad av militären (återigen) och alla levde lyckliga i alla sina dagar.

    1. Jag håller med totalt om ”The Mist” Bokens slut är väldigt bra och intressant, en av mina favoriter bland King-slut, men filmslutet är ju helt värdelöst. Inte minst för att King i novellen ironiserar över slut av typen ”och så dök militären upp och räddade alla”.
      Jag öste en del hat över filmslutet i ett inlägg jag skrev när bloggen var rätt så nystartad: https://bokstavlarna.wordpress.com/2009/05/11/the-mist-bok-film-eller-kanske-spel/

  3. Klart det inte behöver vara fasansfulla slut, men absolut inte HELT OCH HÅLLET lyckliga jävla MyLittlePony-slut.

    Jag är helt och hållet på bokstävlarnas sida.

    Fram för att våga dö i slutet.

    Det blir ju ungefär 100x mer spännande att läsa en bok där folk faktiskt kan dö än när man tänker ”det går nog bra till slut”. Bara en sån sak. Ska jag ens ha en chans att bli rädd och engagerad så lär det till lite hardcoredöd.

    Minns förresten en gammal fantasyserie jag älskade just eftersom folk dog till höger och vänster: Sagan om Cheysuli av Jennifer Roberson.

    1. Ja! Jag blir alltid lite imponerad av författare som vågar ta död på viktiga karaktärer i sina böcker, utan någon som helst hänsyn till sina läsare. Just för att jag aldrig riktigt kan ta en bok på allvar om precis alla karaktärer överlever och mår toppen på slutet. Men många författare blir nog väldigt förtjusta i sina karaktärer och låter dem överleva ändå.

      Men totala katastrofslut i stil med ”alla dog” är ju inte heller särskilt bra, nej. De är ungefär lika dåliga som ”Det var bara en dröm”-sluten.

      1. Ha ha, sista kapitlet i min ”Ars moriendi – konsten att dö” heter ”Alla dör”. Fast det gör de inte. Alla dör inte fysiskt, men de som blir kvar dör inombords.

  4. På tala om slut kan jag inte låta bli att citera bloggen Socialistsimons recension av ”De döda fruktar födelsen”:

    Jag älskar verkligen slutet:
    ”Det var gott att leva, även efter döden.”
    Så säger jag inte mer om det för att undvika spoilers.

    Vem tycker det är gott att leva efter döden. Och varför? Den som läser får se… ;)

    1. Det slutet gillade jag. :)
      Jag har en fullkomligt galen hög med böcker att recensera, men jag ska försöka hinna med ”De döda fruktar födelsen” så snart jag kan!

  5. Kul att du är tillbaka! Nej, jag tycker inte heller om lyckliga slut av samma anledning som du, att de helt enkelt inte känns trovärdiga. Jag kan tycka om att en saga slutar lyckligt för att det hör till sagans arkaiska stil (och det är nästan en ”mall” för sagor) men annars föredrar jag andra typer av slut.

    1. Fast många sagor har ju ganska hemska och olyckliga slut också? Åtminstone originalversionerna. Även om jag håller med om att lyckliga slut passar sagomallen så föredrar jag lite ondare sagor med ondare slut. ;)

  6. Äh, jag tycker nog att ett slut kan vara bra oavsett om det är lyckligt eller olyckligt. Håller med om att det är det oväntade som gör det. Jag vill bli överraskad och sedan fasa ut på ett lagom bra sätt. Med et sagt brukar jag ändå gilla de böcker bäst där huvudpersonen dör. Tragik spelar ju mer på känslorna liksom.

    1. Det är ju aldrig bra med slut som är helt förutsägbara, där man redan på sidan femtio kan ana exakt vad som händer på slutet. Så jag gillar nog också att bli överraskad, för det mesta.
      Men om jag måste välja så tar jag nog hellre ett förutsägbart slut som känns trovärdigt och i linje med berättelsen än ett oväntat slut som inta passar med helheten. :)

  7. Jag gillar lyckliga slut men då jag oftast väljer bort böcker som verkar allt för deprimerande så vet jag ju vad jag får. Däremot förstår jag att ett lyckligt slut inte passar i alla böcker precis som ett olyckligt slut inte passar i en del typer av böcker. Det är ju tur att smaken är olika.

    1. Ja, visst är det tur?
      Jag läser ju mest deprimerande böcker av olika slag, så då är det kanske inte så konstigt att jag också föredrar ganska deprimerande slut. :)

  8. Lyckliga slut gör det inte för mig heller. Jag gillar när det är ett tillfredsställande slut, ett slut på den upplevda historien och inte nödvändigtvis på hela livet efter historien. Det var det jag hade värst med när jag läste HP7, att JKR inte kunde unna mig att fantisera om vad som skulle kunna hända sen, vilka som gör vad efter att just den bokens handling avslutats. Den där epilogen kändes som om hon inte bara ville ge alla tomtebolycka, hon ville dessutom bestämma allt de gjorde resten av tiden för evigt och evigt i alla läsares hjärnor. Det kändes lite småsint liksom.

    1. Precis så! Det känns som att Rowling ville sätta en punkt för alla vidare spekulationer med den där epilogen. kanske var hon trött på all slash fan fiction…? ;)
      Jag håller helt med om att det känns lite småsint att sluta på det sättet och dessutom lite fegt. Jag förstår att hon fäst sig vid Harry efter att ha skrivit så många böcker om honom, och att hon förmodligen skulle fått horder av arga fans efter sig om slutet var alltför olyckligt, men jag hade föredragit ett öppet slut.
      (Eller ett där Harry dör, men det är jag nog ganska ensam om)

      1. Nej, vi är i alla fall två om den drömmen. Den episka hjälten som dör för sin sak eftersom det är den enda lösningen. Det är så vackert och rätt sällsynt nuförtiden. När jag var liten och läste Tolkien för första gången så fick jag känslan av att han byggde upp för just det slutet – så till den milda grad att jag faktiskt skrev om slutet i mitt huvud till att Frodo faller ner med Gollum och Ringen. Eftersom han inte kan skiljas från den och inte kan tänka sig att misslyckas nu när han gått så långt.
        I flera år var jag övertygad om att det var det rätta slutet, och i brist på andra nördar att prata med om det så var det ingen som rättade mig. Jag var lite besviken när jag fick veta att det inte var det riktiga slutet.

        Och JKR påstod ju att hon inte läste någon fanfiction, så hur kunde hon vara trött på den? ;) Det är ju bara canon true fic som slutar av det slutet dessutom. Slash råder det ingen brist på. ;)

        1. När det gäller Sagan om ringen så gillar jag faktiskt slutet – trots att Frodo inte dör den där episka hjältedöden. Men han blir ju ärrad för livet och går in i något slags posttraumatisk stressrelaterad depression, så hans personliga slut blir ju inte så lyckligt(även om jag också hade föredragit att han ramlat ner med Gollum och ringen i lavan). I mitt huvud kommer han aldrig över sin tid med ringen, utan sitter som en liten blek och ledsen skugga i det där magiska alvlandet bortanför havet.

          Problemet med Harry Potter är ju just att JKR lägger fram den där preofetian om hans död så tidigt och så slutar det med… ingenting? Inte ens en lemlästning? Jag skulle ha föredragit om Harry dött, men om han åtminstone kunde ha blivit ordentligt skadad för resten av livet så hade jag nöjt mig med det.

          Ah. Det är ju tur att all fan fiction inte följer kanon. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s