Månad: april 2011

Fantasy med extra allt


China Miéville och jag har ett lite komplicerat förhållande. Eller snarare är det så att jag har ett lite komplicerat förhållande till Miévilles böcker och hans överlastade sätt att skriva. När jag läser en av hans böcker så växlar jag oftast mellan att tycka att den är fantastisk till att tycka att den är otroligt irriterande – ofta inom ett och samma kapitel. Hans böcker är både ojämna och oförutsägbara, vilket ofta gör att jag alltid blir lite besviken när jag läser en Miéville-bok. Det är som att det finns så mycket potential där men att den aldrig riktigt blir infriad. Det blir spretigt snarare än eklektiskt.

”The Scar” utspelar sig i Bas-Lag, samma värld som ”Perdido Street Station” och är en fristående uppföljare till denna. Men där ”Perdido Street station” utspelade sig helt i den myllrande staden New Crobuzon så beger sig ”The Scar” ut på Bas-Lags oändliga hav. Vilket enligt mig utgör en mycket imer intressant miljö.
Lingvisten Bellis Coldwine är på flykt från New Crobuzon och på väg till en avlägsen koloni när skeppet hon reser med kapas av pirater. Passagerarna förs till den mytomspunna piratstaden Armada, en flytande stad bestående av alla möjliga typer av fartyg, flottar och skepp sammanbundna till ett. Här trängs varelser, språk, kulturyttringar och sedvänjor från hela världen i en stad som inte liknar någon annan.
Berllis har dock svårt att vänja sig vid sitt nya hem. Hon lider av svår hemlängtan samtidigt som inte kan låta bli att misstänka att Armadas ledare har en hemlig agenda.

Armada är en enastående plats. Jag blev aldrig särskilt förtjust i staden New Crobuzon – som jag tyckte verkligen representerade Miévilles tendens att bre på med för mycket av det goda – men det här märkliga flytande gyttret till stad blev jag omedelbart förälskad i. Det är något väldigt suggestivt med tanken på en portabel stad, som flyter omkring på världshaven, inte sant?

Jag tycker att Bellis Coldwine är en mycket intressant protagonist. Hon ser sig själv som en ganska cynisk och hårdhjärtad person, något som visar sig vara långt ifrån sanningen när det väl kommer till kritan. Intressant är också hur mycket hon ogillar Armada, eftersom de flesta andra karaktärer är oerhört lojala gentemot sin älskade piratstad. Bellis blir en motvikt mot dessa stolta Armada-invånare, en skeptisk röst i en hord fanatiker.

Jag önskar dock att Miéville själv hade några fler skeptiska röster i sitt eget liv. Som kunde sätta ner foten när saker började spåra ur eller som bara kunde introducera herr Miéville för begreppet ”kill your darlings”.
För det är överlastat det här. Det är pirater och kaktusvarelser och gigantiska luftskepp och vampyrer och mordiska fiskmän och mytiska jätteodjur och ångdrivna magimaskiner. Det är magier och vetenskap och resor mellan olika dimensioner. Plus – vilket verkligen blev droppen för mig – något slags jättemyggor vars kvinnor är blodsugande monster medan männen är fredliga filosofer med anusmunnar. Behöver jag säga mer än så?
Att Miéville ändå lyckas få ihop alla de här bisarra inslagen till en vettig historia är rätt fantastiskt i sig. Men jag kan inte komma ifrån tanken att det hade varit så mycket bättre om han hade släppt ungefär hälften av sina vilda idéer. Samt de där femtio favoritorden som han använder alldeles för ofta.

”The Scar” blir som allra mest intressant när Miéville rör sig mot science fiction. Precis som i ”Perdido Street Station” så finns det här några vetenskaplig-filosofiska inslag som jag tycker är helt fantastiska, även om jag inte ska spoila genom att berätta allt för mycket om dem. Jag kan bara önska att de inslagen fick lite större utrymme och att de mest urflippade fantasyelementen lite mindre, för då skulle China Miéville ssom författare få min odelade kärlek.

China Miéville – The Scar (Del Rey books, 2004)

Dagens lyxproblem

Nu när jag har bestämt mig för att läsa om ”A Song of Ice and Fire” så kan min hjärna inte tänka på annat. Den bryr sig inte ett dugg om de andra böckerna som tålmodigt ligger och väntar på sin tur, den vill bara kasta sig iväg huvudstupa till Westeros och stanna där så länge den bara kan.

Enter lyxproblem:
Jag vill läsa på engelska.
Av någon dum anledning (jag tror att den kallas BOKREA) har jag den först boken i serien på svenska, medan de resterande tre är på engelska. Visst, jag har beställt första boken på engelska nu, men det är ju flera DAGAR kvar tills jag får hem boken och jag har ingen aning om vad jag ska göra tills dess.

Är jag ensam om det här problemet? Att bli så besatt av att läsa en specifik bok att ingenting annat duger, ens i väntan på att boken ska dyka upp? Är det någon som vet hur man kan bli av med det eller åtminstone vad man kan göra medan man väntar?

Fången i narrativet

Det är väl inte direkt någon överraskning att jag, som hängiven bokälskare, är en sucker för storydrivna spel och i synnerhet rpg. Jag älskar välskrivna spel där dialogerna inte bara är där för att leda till nästa actionmoment, utan i sin egen rätt. För att fördjupa en karaktär eller berätta en historia eller bara för att gör spelupplevelsen lite roligare för oss som spelar.

Något av det jag gillar mest med att spela rpg är hur narrativet är en så stor del av spelupplevelsen. Ett narrativ, eller en berättarstruktur, är naturligtvis viktig när det handlar om romaner eller filmer också, men har en extra stor roll i den här typen av spel. Din spelkaraktärs handlingar och val påverkar hur historien spelas upp, vad som händer och hur det slutar. Eller snarare; du får känslan av att dina handlingar och val betyder något.
Att spela rpg är nämligen att befinna sig i en välkonstruerad illusion om att du kan påverkade den historia som berättas. Eller snarare; en mer eller mindre välkonstruerad illusion. Vilket kan bli ett problem för någon som mig.

Jag hyser en mycket stark hatkärlek inför BioWares senaste rpg-titel, Dragon Age 2. Det finns flera skäl till min ambivalenta inställning, men ett av de viktigaste handlar om berättarstrukturen.

Att BioWare har valt att strukturera upp spelet så att det återberättas i en ramhistoria, där ens vän (eller fiende) Varric återberättar vad som har hänt, tycker jag är ett genidrag. Det är ett vanligt berättargrepp, speciellt inom litteratur, för att återberätta en historia som sträcker sig över en längre tidsperiod. Att berättaren ifråga dessutom är en typisk opålitlig sådan är en extra bonus, det ger ytterligare tolkningsutrymme till mig som spelare att avgöra vad som egentligen hänt och vad som enbart är Varrics version av vad som har hänt.
Det är historien inuti historien som jag har problem med. Inte för att den är illa skriven i sig (inte de första två tredjedelarna åtminstone, den sista tredjedelen däremot… är en helt annan sak), utan för att det får mig att känna mig fången i narrativet. Många givna situationer har bara ett resultat, oavsett vad min spelarkaraktär säger eller gör. Många konflikter går bara att lösa på ett visst sätt. Det är som att du som spelare blivit bakbunden medan BioWare railroadar dig genom ett oändligt landskap fyllt av återanvända miljöer, buggiga dialoger och icke-val. Eller som att din spelarkaraktär spelar en redan färdigskriven roll i ett färdigskrivet drama.

Jag vet att många som tyckt till om Dragon Age 2 menar att det inte alls lever upp till samma standard som Dragon Age: Origins, det första spelet i DragonAge-franschisen. Jag tycker att det finns flera aspekter där DA2 är minst lika bra – eller bättre – än DA:O, men när det handlar om just narrativ är jag böjd att hålla med.
DA:O förmedlade nämligen illusionen om valfrihet på ett perfekt sätt. Trots att många de val som görs i spelet egentligen inte påverkar storyn i stort och trots att du alltid spelar mot ett bestämt mål och en bestämd slutstrid, så fick jag som spelare ändå känslan av att mina val betydde någonting. En given konflikt i DA:O hade alltid flera olika lösningar som kanske inte betydde någonting i det stora hela men som ändå gav mig illusionen om att jag som spelare kan påverka narrativet. Att min spelarkaraktär kan välja att rädda ett visst liv (eller att murderknifa det, för den delen) påverkar inte hur slutstriden ser ut, men det gör att jag som spelare engagerar mig. Det gör att jag blir sugen på att spela om, att göra nya val, att prova andra alternativ och därigenom bygga upp ett annat narrativ.

Dragon Age 2 ger inte mig den känslan. Jag har spelat igenom spelet två gånger med två helt olika karaktärer, och det kändes som att de båda var delar av i princip samma narrativ. Oavsett vilken sida jag valde fick jag göra samma icke-val, genomgå samma dialoger och strida samma strider. Vilket för mig gör att själva poängen med att spela rpg, att få känna sig som att jag är med och skapar en berättelse, helt uteblev.
Och utan den känslan kan jag ju lika gärna sätta mig med en bok, där jag visserligen inte alls kan påverka hur historien utvecklas, men där jag samtidigt inte heller förväntat mig att få vara en del av narrativet.

En icke-recension

Kerstin Ekmans ”Mordets praktik” var inte riktigt vad jag hade förväntat mig.

Att jag håller Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” som en av mina absoluta favoriter är ingen hemlighet, likaså att jag är oerhört förtjust i metalitterära inslag. När jag först hörde talas om Ekmans roman blev jag eld och lågor, för det tycktes vara en bok som skriven för mig.
En roman om en läkare, Doktor Revinge, som träffar författaren Hjalmar Söderberg och som sedan tycker sig vara förebilden för Doktor Glas. Som blir närmast besatt av författaren och av de likheter han tycker sig finna mellan romankaraktärens liv och hans eget, medan hans egen livsituation blir alltmer ohållbar. Visst låter det helt fantastiskt?

Tyvärr så hamnade ”Mordets praktik” i kategorin ”bättre i teorin än i praktiken” ganska omgående. Jag har försökt att komma fram till varför den här boken inte tilltalade mig, men har svårt att hitta något konkret skäl.

Visserligen är Ekmans doktor ytterligt osympatisk, långt mer så än Tyko Glas, men det brukar inte vara något problem för mig i vanliga fall. Jag behöver inte gilla en protagonist för att gilla den bok han eller hon förekommer i.
De detaljerade beskrivningarna av de stackars patienterna var i och för sig inte något jag direkt uppskattade, de är ganska vidriga i sin kliniska närgångenhet. Men med tanke på hur mycket skräck jag läser så brukar jag aldrig rygga för lite blod och äckel, hur explicit beskrivningarna än må vara.
Kan det vara Söderbergs roll i boken som inte fungerar? Nej, där har jag inga problem heller. I samband med min b-uppsats läste jag en hel hög Söderberg-biografier och tycker att Ekman skickligt fångar bilden av den berömde författaren. Och relationen mellan Revinge och författaren, den där långsamt växande besattheten, är det jag gillar mest i hela romanen.

Någonting saknas i ”Mordets praktik”. Kanske är det språket som är problemet? Det språk som ligger nära Söderbergs eget, utan det där poetiska lilla extra som fick mig att så förälska mig i författaren första gången jag läste honom? Som gör att den här boken hamnar lite för nära sitt original på ett sätt, lite för tätt intill? Kanske är det med andra ord min beundran för Söderberg som hindrar mig från att uppskatta den här romanen till fullo, som skymmer min läshorisont?

Jag har funderat på den här saken i flera månader nu utan att komma fram till någonting vettigt. Det enda jag kan säga med säkerhet är; jag trodde att jag skulle älska ”Mordets praktik”, men istället förblev mina känslor ljumma. Om det beror på boken i sig eller på mig som läsare låter jag vara osagt.


Kerstin Ekman – Mordets praktik (Bonnier pocket, 2010)

Ännu mer Game of Thrones-snack

Ni vet att jag skrev härom dagen att jag försökte få min man att läsa George R.R Martins ”A Game of Thrones”? Till skillnad från mig så gillar han ljudböcker och har därför börjat lyssna på boken. Han började för några dagar sen har hunnit ungefär så långt som det första avsnittet av tv-serien räckte.
Nyfiken som jag är så kunde jag inte låta bli att ställa några frågor till honom om läsningen.

Vad tycker du om boken hittills?

Bra! Det är kargt och brutalt, men just därför känns det också mänskligt.

Det är väldigt många karaktärer som introduceras i de första kapitlen. Är det svårt att följa med i hur alla hänger ihop?

Definitivt. Eftersom många av karaktärerna presenteras med både titlar och förnamn kan det vara svårt, beroende på vem som berättar. Tyrion använder ju till exempel inte drottningens titel eftersom hon är hans syster, utan hennes namn; Cersei.

Vilka karaktärer gillar du mest?

Eddard Stark, Jon Snow, Arya och Tyrion.

Jag har själv tänkt göra en omläsning av hela ”A Song of Ice and Fire” sedan jag fick veta att den femte boken kommer ut i sommar och nu när tv-serien har börjat gå har jag blivit ännu mera sugen. Nu har visserligen maken ett litet försprång, men om vi lyckas läsa och lyssna på åtminstone hela första boken parallellt så lär det dyka upp fler inlägg här där vi båda tycker till om boken.

Apropå tv-serien så tycker jag verkligen att ni ska läsa Hanna Fahls reportage i gårdagens DN om inspelningen. Fantastiskt bra,roligt och framför allt nördigt. Tyvärr inte finnas tillgängligt på nätet ännu, men så fort det gör det slänger jag upp en länk.

There and back again

Min fäbless för fantasy och mitt intresse för att spela tokepiska rpg kan båda spåras tillbaka till när min lågstadielärare valde att läsaJRR Tolkiens ”Bilbo” högt för oss i trean. Vilket ledde till att jag direkt efteråt, nio år gammal, resolut satta tänderna i ”Sagan om ringen”-trilogin med en frenesi som förvånade till och med mig själv.
Efter det var världen aldrig riktigt densamma igen.

Något liknande verkade ha hänt den ryske fantasyförfattaren Nick Perumov när han var ung. Den stora skillnaden var att Ringen-trilogin fanns hemma i min bokhylla – och på vilket svenskt bibliotek som helst – medan böckerna var förbjudna i Sovjetunionen. Vilket inte hindrade Perumov från att dels göra en egen rysk översättning av verket och dels skriva en egen fortsättning på det. En fortsättning, eller alternativ version, som nu alltså kommit ut på svenska ungefär tjugo år efter den första boken blev färdig.

”Alvklingan” utspelar sig trehundra år efter händelserna i Ringen-trilogin. Människorna har återigen byggt upp och återbefolkat stora delar av Midgård efter att Sauron besegrades. Men allt är inte frid och fröjd; banditgäng drar runt på landsvägarna, missnöje bubblar i norr och stora horder av orcher har synts stryka omkring i utkanten av människornas territorier.
Fast Fylke är sig likt förstås. Här bor den unge hobbiten Folco Brännbock som drömmer om äventyr i stil med de hans förfäder upplevde – inte minst Merry, som även han var en Brännbock. Han är trött på det stillsamma och idylliska livet i Fylke och längtar efter att få se alla de platser han bara läst om i Röda boken.
När Folco träffar dvärgen Thorin så får han inte bara en chans att ge sig av, utan också en första föraning om att ett stort hot dykt upp vid horisonten. Mörkret hotar Midgård återigen, men den här gången är det inte lika lätt att skilja vänner från fiender.

Jag gillar verkligen Midgård i Perumovs tappning. Det märks att det har gått hundratals år sedan ringkriget avslutades, att samhället har utvecklats och gått vidare, samtidigt som det kryllar av detaljer och hänvisningar till Tolkiens böcker. Stora delar av handlingen i boken löper parallellt med den i ”Sagan om ringen” – inte minst resan till Moria, men utan att vara alltför bunden till Tolkiens böcker.

Perumov har tagit många delar från Tolkiens verk och vidareutvecklat dem eller bara helt enkelt omtolkat dem. Den skarpa gränsen mellan det onda och det goda har suddats ut, eller åtminstone blivit väldigt otydlig. I Perumovs värld är det inte bara så att människor kan stå för den djupaste ondskan, utan också så att orcher kan uppvisa intelligens och till och med medkänsla.
Jag är lite extra glad över att Perumov har inkluderat Angmars folk i sin trilogi, för Häxmästaren av Angmar var alltid min absoluta favorit bland Tolkiens mest ondskefulla karaktärer. Långt mer komplex och intressant än den abstrakte Sauron i mina ögon.

Tempot är inte det högsta i ”Alvklingan”. Det är inte ens bok som flänger fram med andan i halsen – men det gjorde ju knappast Tolkiens böcker heller. Trots att handlingen flyter på i sakta mak så stannade jag upp alldeles för sent på natten och sträckläste, hypnotiserad av den värld som Perumov målat upp. Den elliptiska storyn är kanske inte lika omedelbar som den i ”Bilbo”, men minst lika fängslande.

”Alvklingan” är den första delen i trilogin ”Mörkrets ring”. I höst kommer nästa del ut på svenska på Ersatz förlag; ”Den svarta lansen”. Rekommenderas till alla fantasyfans i allmänhet och till Tolkien-fantaster i synnerhet!

(Edit: Varnar för spoilers i kommentarerna! Se upp!)

Nick Perumov – Alvklingan; Mörkrets ring 1 (Ersatz, 2010)

Good Friday


Det är långfredag och stora delar av bokbloggosfären verkar ha tagit påsklov. Med undantag för yours truly, som varken äter påskgodis, grillar eller målar ägg tillsammans med tjocka släkten. Istället vegeterar jag på balkongen i det fina vårvädret tillsammans med mina två senaste nytillskott (som synes på bilden).

Vad gör ni i påsk?
Och vad läser ni i påsk?

Hundra procent awesome


Det är ingen hemlighet att jag tycker att Liv Strömqvist är ungefär så cool som en människa över huvud taget kan bli. Hon skapar serier som lyckas vara arga, roliga, tankeväckande och helt fantastiska – allt på samma gång.
När jag recenserade hennes ”Prins Charles känsla” i höstas så fullkomligt öste jag superlativer ur mig, så ingen lär bli förvånad över att jag nu ämnar göra samma sak med ”Hundra procent fett”.

Det är en brokig samling det här, som rymmer en mängd olika serier Strömqvist gjorde i fanzineformat mellan 2002 och 2005. Samlingen kom ut 2005 och blev Strömqvists stora genombrott.

”Hundra procent fett” är en ganska spretig samling, både när det gäller ämnen och utföranden. Som alltid tycker jag att Strömqvist är som starkast när hon skriver om genus och politik, vilket hon gör ganska ofta. De mer strippliknande serierna långt ifrån tråkiga, men saknar den där extra udden som finns i hennes mer politiska material.

Det är svårt att peka ut favoriter i ett album som innehåller så många guldkorn, men ”Riots not diets!” är pur genialitet från början till slut. En serie som handlar om bantning som en patriarkal strategi att hålla kvinnor nere och som innehåller så många bra poänger. Varje gång jag ser någon av mina Facebook-vänner skriva om sin nya diet skulle jag vilja visa dem den här serien och se hur pigga de blir på GI efteråt.

Läs ”Hundra procent fett” om du är det minsta intresserad av politiska serier – eller om du känner att du kanske borde vara det. Du kommer inte att ångra dig, det kan jag nästan garantera.

Liv Strömqvist – Hundra procent fett (Galago, 2010)

Spelet om tronen

Igår såg jag första avsnittet av årets för mig mest efterlängtade tv-serie, nämligen HBO-satsningen ”Game of Thrones”. Jag har följt inspelningen nästan lite för noga för mitt eget bästa och hann bland annat beklaga mig ett flertal gånger över att jag varken kan rida eller befann mig på Irland när det söktes statister till serien.

Vad jag tyckte om första avsnittet?
Klart lovande.
Oerhört snyggt och välregisserat, vilket i och för sig inte är någon överraskning då det är HBO som ligger bakom det. Serien ligger närmare bokförebilden än jag hade väntat mig, men det är förmodligen ett resultat av att författaren själv varit inblandad i allt från casting till manusförfattande.
Överlag bra skådespelarinsatser, med Daenerys (Emilia Clarke) och Khal Drogo (Jason Momoa) som stora undantag. Den förstnämndas insats bestod mest av att se vän ut iförd genomskinliga kläder, den sistnämnda gjorde att jag mest fnissade åt hans kajal och ganska patetiska försök att se hård ut.

Scenerna med Danaerys kändes ganska svaga överlag, men eftersom jag tycker att hennes kapitel hör till de allra svagaste i böckerna så gör det inte mig så mycket. De andra karaktärerna väger klart upp för hennes närvaro i historien.
Då blev jag mer beklämd av Tyrions (Peter Dinklages) usla accent. Jag gillar Dinklage som skådis, han har gjort många fantastiska roller, men jag hade önskat att han fått lite mer tid med en röstcoach inför den här rollen.

Jag är glad över att HBO valt att behålla både de mest våldsamma inslagen (det är gott om halshuggningar och inälvor som flyger åt alla håll i det första avsnittet) och de kontroversiella sexuella inslagen. Utan dem hade ”Game of Thrones” varit en klart mycket tamare – och mindre intressant – serie.

För er som inte har läst George R R Martins fantasyserie ”A Song of Ice and Fire” ännu – gör det! Jag skulle vilja påstå att det är den allra bästa fantasyserie jag har läst, och en serie som jag tror skulle passa fler än de mest inbitna fantasyfansen. Jag har planer på att försöka få min man att läsa första delen nu när vi har börjat titta på tv-serien, återkommer om jag lyckas med mina planer.

Har ni sett något av ”Game of Thrones”? Vad tycker ni om serien?

Back in black

Hörrni, har ni märkt att jag har börjat blogga på allvar igen? Bara sådär. Jag vet inte riktigt vad som hände, men plötsligt släppte bloggspärren helt och jag har mängder av saker jag vill blogga om.

Lästorkan då? Den verkar också ha gått över (peppar, peppar). Efter att jag bestämde mig för att bara lustläsa ett tag, utan måsten, så upptäckte jag att jag verkligen ville läsa igen. Plus att jag blev sugen på att köpa nya böcker, för första gången på flera månader.

Så om ni blir fullkomligt dränkta i blogginlägg de kommande veckorna så är det bara jag som försöker kompensera för de senaste månadernas totala bloggstiltje.