Underhållande bagatell


En intressant aspekt av att ta en bloggpaus är att det bäddar för nya upplevelser. Som att försöka skriva en recension av en bok mer än en månad efter att den lästs ut – och inse att den där månaden fått mig att glömma bort i princip hela bokens innehåll.

Jag vet att jag gillade Maja Lundgrens ”Mäktig tussilago” när jag läste den. I första början var jag skeptisk, tyckte att det var lite väl fragmentariskt berättat och på gränsen på till pretentiöst. Men efter några sidor kapitulerade jag helt för Lundgrens bisarra språkvändningar och kom på mig själv med att sitta och fnissa när jag läste igenom resten av boken i rasande fart.

Problemet är alltså att jag nu, när jag ska skriva recension, knappt ens minns vad boken handlade om. Förutom själva ramhistorien alltså; en man som får ett psykiskt sammanbrott på en middagsbjudning för sina olidliga medelklassvänner, där han försöker hålla alla bitarna på plats i sitt sönderfallande äktenskap. Så mycket minns jag. Men utöver det – knappt någonting.
Jag skulle kunna förstå min blackout bättre om det här varit en bok jag tyckt varit tråkig, men jag gillade ju ”Mäktig tussilago”. Då det är ganska få böcker som får mig att skratta, med tanke på att jag föredrar min litteratur med en generös skopa mörker till, så borde jag ju minnas den här? Eller?

Kanske är det helt enkelt så att ”Mäktig tussilago” är en liten bagatell till bok. En skruvad och underhållande bagatell, nota bene, full av språkliga krumelurer och bisarra vändningar. Men ingen bok som slår klorna i ens själ direkt.
Fast å andra sidan, om alla böcker jag läste gjorde det, så skulle jag nog vara något av ett vrak vid det här laget…

Maja Lundgren – Mäktig tussilago (Månpocket, 2010)

Annonser

2 comments

  1. Jag skriver (ju) ganska ofta om böcker som jag hunnit läsa ganska långt efter att jag hunnit läsa dem, och det jag märker är å ena sidan att man man glömmer jättemycket även om man tyckt en bok varit bra, och å andra sidan att man skriver på ett annat sätt (oftast lite bättre) om boken när man väntar ett tag. Om jag ska skriva om boken hjälper det dock mycket att bläddra lite i den, så kommer ”tillräckligt” mycket tillbaks för att det ska bli något vettigt skrivet, och för att jag ska kunna uttrycka vad jag tycker var bra med boken.

    Men det är rätt härligt att skriva om något minuterna efter att man slagit igen pärmarna också.

  2. Nä, ibland funkar det verkligen inte att vänta med att skriva om en bok man läst, men ibland passar det utmärkt. Då kan det snarare vara en fördel att texten hunnit sjunka in lite, innan man börjar skriva om den. Jag har aldrig läst Maja Lundgren. Jo, jag började på Pompeiji en gång, men hann inte långt innan jag gav upp… Men hon verkar inte vara så lätt att sammanfatta heller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s