Månad: mars 2011

Underhållande bagatell


En intressant aspekt av att ta en bloggpaus är att det bäddar för nya upplevelser. Som att försöka skriva en recension av en bok mer än en månad efter att den lästs ut – och inse att den där månaden fått mig att glömma bort i princip hela bokens innehåll.

Jag vet att jag gillade Maja Lundgrens ”Mäktig tussilago” när jag läste den. I första början var jag skeptisk, tyckte att det var lite väl fragmentariskt berättat och på gränsen på till pretentiöst. Men efter några sidor kapitulerade jag helt för Lundgrens bisarra språkvändningar och kom på mig själv med att sitta och fnissa när jag läste igenom resten av boken i rasande fart.

Problemet är alltså att jag nu, när jag ska skriva recension, knappt ens minns vad boken handlade om. Förutom själva ramhistorien alltså; en man som får ett psykiskt sammanbrott på en middagsbjudning för sina olidliga medelklassvänner, där han försöker hålla alla bitarna på plats i sitt sönderfallande äktenskap. Så mycket minns jag. Men utöver det – knappt någonting.
Jag skulle kunna förstå min blackout bättre om det här varit en bok jag tyckt varit tråkig, men jag gillade ju ”Mäktig tussilago”. Då det är ganska få böcker som får mig att skratta, med tanke på att jag föredrar min litteratur med en generös skopa mörker till, så borde jag ju minnas den här? Eller?

Kanske är det helt enkelt så att ”Mäktig tussilago” är en liten bagatell till bok. En skruvad och underhållande bagatell, nota bene, full av språkliga krumelurer och bisarra vändningar. Men ingen bok som slår klorna i ens själ direkt.
Fast å andra sidan, om alla böcker jag läste gjorde det, så skulle jag nog vara något av ett vrak vid det här laget…

Maja Lundgren – Mäktig tussilago (Månpocket, 2010)

På bättringsvägen?

Det verkar som att jag äntligen har blivit av med min ofrivilliga läspaus!
För den som hamnat i samma situation som mig så kan jag rekommendera att satsa på noveller istället för ytterligare någon lång roman som du inte orkar med. Noveller är så mycket lättare att ta till sig ibland, speciellt när ens läslust och koncentrationsförmåga är i nivå med en sockerstinn femårings.

Jag vill inte ropa hej riktigt ännu, men med tanke på att jag redan nu har läst lika mycket den här månaden som jag gjorde under hela februari så verkar det som att den värsta krisen är över.
Nu gäller det bara att ta tag i det här bloggandet också…

Unken zombieapokalyps


Mina känslor efter att jag sett miniserien ”The Walking Dead” i höstas kan sammanfattas med ett ord: besvikelse. Fast ”rättmätig feministisk ilska” hade varit en rätt så passande beskrivning annars, för det var precis vad jag fylldes av efter att ha sett en såpass sönderhypad tv-serie uppvisa könsroller hämtade från mina allra mörkaste mardrömmar. Visst var det en snygg tv-produktion med bra skådespelarinsatser och lagom splattriga speciealeffekter, men jag kunde inte undgå att känna en unken smak i munnen efter att jag sett serien.

Eftersom jag tydligen har något slags fallenhet för självplågeri när det kommer till att ge andra chanser så bestämde jag mig ändå för att ge graphic novel-varianten av ”The Walking Dead” en chans. Jag tror att jag resonerade något i stil med ”Det kan ju inte vara lika illa som i tv-serien!”. Vilket gjorde att jag med andra ord för rätt så oförberedd på att serievarianten skulle vara ännu värre.

Vanligtvis brukar jag älska zombieapokalypsscenariot – oavsett format. Jag har sett otaliga filmer på temat, läst ett antal böcker och inte minst avvärjt en ett avsevärt antal zombiehorder i spelformat. Jag är vid det här laget van vid de skräckfilmstroper som brukar ackompanjera apokalypsen (som the token black guy och the final girl), men det är något med just ”The Walking Dead” som gör mig lite extra förbannad.

För det första kan jag tycka att grundhistorien känns lite trött, både i tv- och serieversionen:
Sheriffen Rick Grimes som vaknar på ett zombiefierat sjukhus efter att ha legat i koma i veckor och ger sig på jakt efter sin fru och son, han är väl inte direkt världens mest spännande protagonist. Men i jämförelse med frun ifråga – och den lilla grupp med människor som hon slagit sig samman med – är han ett under av komplexitet. Hon får inte utrymme att vara något annat än en symbol för hopp, ett mål för Rick att nå. En mor och en hustru, men absolut inte en person.

Inte för att någon av av de andra kvinnorna som haft den tvivelaktiga turen att undvika att bli zombiemellanmål är mer intressanta. De tycks tillbringa sin tid med att tvätta, ta hand om barn och skvallra, medan männen jagar och skjuter närgångna zombies. I serien får de visserligen lära sig att hantera skjutvapen courtesy of Sheriff Grimes, men det hindrar inte fru Grimes från att skrika ”Eeek!” och tappa pistolen när det verkligen gäller. Varpå hennes lille son (japp, han är ju trots allt av manligt kön och därför har han tydligen något slags medfödd förmåga att kunna hantera vapen) tar över och leker actionhjälte.
Den enda kvinna som ifrågasätter könsfördelningen visar sig såklart inte bara vara en ful och fet feminist (så originellt), utan också den mest fördömande och osympatiska av seriens alla karaktärer.

”The Walking Dead” är rätt snyggt, om än något generiskt, illustrerad men det räddar inte serien från att bli en unken och reaktionistisk sörja. Jag menar, om jag efter mindre än halva albumet har börjat heja på zombierna så är det något som inte direkt står rätt till.

Med tanke på att Robert Kirkman i förordet skrivit följande: ”Everything in this book is an attempt at showing the natural progression of events that I think would occur in these situations” så kan jag garantera att jag i framtiden tänker undvika allt som Kirkman ens varit i närheten av. Efter att den mannen lyckats förstöra en fullkomligt god zombieapokalyps med sin mossiga kvinnosyn så tvivlar jag på att det finns någonting han kan göra som inte får mig att unleash the fucking fury.

Robert Kirkman & Tony Moore – The Walking Dead – Volume 1: Days Gone Bye (Image Comics, 2010)

Samtidigt i bokbloggosfären…

Hälften av bokbloggarna fortsätter att traggla igenom bloggföljetongen ”30 days of books” i all oändlighet medan den andra halvan skriver magsura inlägg om hur tråååkigt det är att läsa samma inlägg överallt. Alternativt helt menlösa inlägg om andra bokbloggares menlöshet.

Det kanske är lika bra att min blogg ligger i dvala för tillfället tänker jag…