Oresonligt och fängslande


Jag känner lite som att jag är definitivt sist på bollen när det kommer till Sofi Oksanen. Jag blev lite less på all hypen kring ”Utrensning” precis när boken kom ut och verkligen alla tokhyllade den till månen och tillbaka, så jag bestämde mig för att vänta med att läsa boken tills hyllningskören tystnat en smula för att inte förstöra min egen läsupplevelse. Men när det gäller ”Utrensning” verkar ju hyllningskören aldrig tröttna, inte minst efter att pjäsen baserad på boken börjat gå på Stockholms stadsteater. Ingen idé att vänta längre på att läsa boken med andra ord, särskilt när det är en bok som jag hunnit bli mycket nyfiken på.

”Utrensning” utspelar sig till största delen i västa Estland, där den gamla kvinnan Aliide bor på sin familjegård i början av 1990-talet. Hon lever ett stillsamt liv, pysslar med sitt trädgårdsland och sina naturmediciner. Så en dag hittar hon en ung avsvimmad kvinna ute på gården som uppenbarligen är i stort behov av hjälp. Zara, som den unga kvinnan heter, visar sig bära på en hel del mörka hemligheter och snart är det uppenbart att det inte är en slump att hon dykt upp hos just Aliide.

Parallellt med historien som rullas upp mellan Aliide och Zara så berättas det också en hel del om Aliides liv under 1930- och 40-talen (främst). Under andra världskriget invaderas landet av både ryska och tyska trupper, och Aliide och hennes familj märks hårt av kriget.
Det är tungt att läsa om Aliide under kriget. Inte bara på grund av allt det hon utsätts för utan även det som hon utsätter andra för. För kärleks skull eller bara för att kunna överleva, det kan diskuteras, men oavsett så är det en läsning som är både fascinerande och frukstansvärd samtidigt.

Till en början hade jag lite svårt att komma in i boken, mycket på grund av Oksanens språk. Hon kan växla mellan att vara avskalat och närmast kyligt konstaterande till att bli språkligt lekfull på ett sätt jag hade svårt att hänga med i till en början.
Hela den första delen var för mig okej, men inte lysande. Det var först när jag kom till den andra delen och Aliides hela bakgrundshistoria kom fram i ljuset som jag blev riktigt bländad av bokens briljans. Just att Aliide får vara en så dubbelbottnad person, så komplicerad och krånglig och egensinnig, är något jag verkligen uppskattade. Zara som karaktär blir mest en tunn skugga i jämförelse med Aliide, tyvärr.

”Utrensning” är en oresonlig roman, som det är omöjligt att värja sig emot. Varken särskilt lättläst eller lättsmält, men otvivelaktigt fängslande.

Sofi Oksanen – Utrensning (Bonnier pocket, 2010)

Annonser

3 comments

  1. Jag resonerade ungefär som du om när jag skulle läsa boken, jag läste den också i veckan faktiskt.. Och jag håller med dig om att den var svår att komma in i, jag tyckte också bäst om andra halvan.

    1. Ja, visst blev man lite trött på att höra om den precis när den kom ut?
      I början när jag läste tänkte jag lite ”Varför älskar alla den här boken, SÅ bra är den ju inte?!” men när jag kommit till andra delen så fattade jag precis…

  2. Jag kom aldrig till andra delen, det kanske var därför jag aldrig fattade men jag tyckte den var så seg i början. Inget jag fastnade för överhuvudtaget. Jag är nog den enda som inte läste ut den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s