Elitistmörkerbokcirkeln: We Have Always Lived in the Castle


”I dislike washing myself, and dogs, and noise. I like my sister Constance, and Richard Plantagenet and Amanita phalloides, the death-cup mushroom. Everyone else in my family is dead.”

Jag missade tyvärr elitistmörkerbokcirkelns andra träff, men jag tänkte att jag ändå vill skriva lite om boken vi hade valt.
Shirley Jacksons ”We Have Always Lived in the Castle” från 1961 kändes som ett mycket bra val av första bokcirkelbok. Inte bara för att boken var väldigt bra, utan också för att den gav upphov till en mängd olika frågor och tolkningsmöjligheter (vilka av vad jag förstår avhandlades på träffen). Så, för att kunna diskutera boken lite mer ingående, så är det lika bra att jag börjar med en liten spoilervarning för er som inte har läst boken ännu (även om jag ska försöka hålla mig från att berätta alltför mycket).

Mary Katherine Blackwood, kallad Merricat, lever ett isolerat liv tillsammans med sin äldre syster Constance och senile uncle Julian. Den enda som lämnar familjens stora hus är Merricat, som endast motvilligt beger sig till byn för att handla mat två gånger i veckan. Byborna verkar aldrig ha varit särskilt förtjusta i familjen Blackwood, men efter att resten av familjen dött i arsenikförgiftning, så har deras motvilja vänts till öppet fiendskap.
En dag dyker kusinen Charles upp i huset och vänder upp och ner på tillvaron. Han börjar ifrågasätta systrarnas tidiga så noga inrutade liv och startar därmed några i längden ödesdigra konflikter.

Berättaren Merricat är en rätt oemotståndlig karaktär. Hon är, sina arton år till trots, ett vilt, egensinnigt och fantasifullt barn. Hennes sätt att berätta historien, på samma gång lakoniskt konstaterande och barnsligt indigerad, är trollbindande men samtidigt rätt så obehagligt (speciellt mot slutet av boken).
Hon är en opålitlig berättare, inte på grund av att hon försöker manipulera sina läsare, utan för att hon lever sitt liv till stor del i sin egen fantasivärld. En värld där talismaner och magiska ord används som skydd mot omvärlden och där varje störning av hemmets balans ses som ett livsfarligt hot.

Systrarnas liv är uppbyggt kring deras ritualer, där allting är som det har varit och alltid ska vara, på ett sätt som är samtidigt beklämmande och djupt oroande. Allting har sin bestämda plats och sin bestämda tid och till och med konversationen mellan de två systrarna är märkligt ritualiserad och följer vissa bestämda mönster (där Merricat visserligen kan kläcka ur sig de mest märkliga saker, men alltid bemöts med samma typ av svar från sin äldre syster). Eller som det beskrivs i inledningen:
”Blackwoods had always lived in our house, and kept their things in order; as soon as a new Blackwood wife moved in, a place was found for her belongings, and so our house was built up with layers of Blackwood property weighting it, and keeping it steady against the world.”

”We Have always Lived in the Castle” är en komplex roman. I grunden är det ett slags gotisk skräckroman, kretsande kring familjehemmet, där familjen Blackwoods öde är oundvikligt tragiskt. Den annalkande katastrofen kan skönjas redan i de första sidorna i romanen, för att bara bli mer och mer tydlig allt efter som historien utvecklar sig, som blåsvarta åskmoln vid horisonten. Jackson bygger upp en stämning så förtätad att det på ett sätt är något av en lättnad när allting slutligen brister, och de arga byborna bildar en mobb som besinningslöst ger sig på det älskade hemmet.

Den övriga familjen Blackwoods mystiska död är ett tema som ligger som en underström boken igenom. Det är uppenbart ganska tidigt hur deras död egentligen gick till, och historien igenom får vi fler och fler pusselbitar till varför, även om många av ledtrådarna är öppna för tolkning. Uncle Julian, som blivit besatt av att ta reda på alla detaljer kring dödsfallen, bidrar själv med ett flertal teorier och en hel del antydningar som gör utrymme för helt nya tolkningar. En av hans kommentarer till den ytterst osympatiske kusinen Charles fick mig att exempelvis läsa om stora delar av boken i ett helt annat ljus.

”We Have Always Lived in the Castle” är en både fascinerande och oerhört välskriven roman. Dess komplexitet och dunkla drag gör den till en alldeles ypperlig bokcirkelbok, men även för den utan bokcirkel skulle jag vilja påstå att det här är ett riktigt läsmåste.

Shirley Jackson – We Have Always Lived in the Castle (Penguin books, 2006)

Annonser

4 comments

  1. Bra recension! Himla synd att vi inte fick träffas IRL och stöta och blöta exakt vad Uncle Julian menade med sin kommentar till Charles… Vi hade flera intressanta teorier på träffen, möjligen var Feuerzeugs den mest solida. Kanske är det rentav så att Jackson slängt ut Julians kommentar för att vilseleda och reta läsaren? En sjuklig, möjligen dement mans ord till en person han är fientligt inställd till… när man sedan betänker att kommentaren är filtrerad genom en synnerlig opålitlig berättare blir det ju ännu mer tvetydigt. Och det är precis sådana här saker som jag älskar med ”We Have Always…”. Vår elitistmörkerklubb hade knappast kunna börja bättre (sett till bokvalet iaf)!

    1. Jag funderade över om inte Julian kan ha slängt ur sig sin kommentar för att vilseleda kusin Charles. Få honom att bli osäker, känna sig obekväm, bli rädd… Julian har ju verkligen inget till övers för Charles, så det skulle inte ha förvånat mig.
      Perfekt bokval, det håller jag helt med om! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s