Is och fantasy, fantasy och is


Efter att ha läst ”Isöhäxan”, del två i Henrik Larssons fantasyserie om ”Blodsarvet” så måste jag erkänna att jag är lite besviken. Jag gillade den första delen i serien, ”Krigarhjärta”, som jag tyckte var en spännande och gedigen fantasybok. Inte helt igenom fantastisk, men intressant och i avsaknad av de värsta fantasyklichéerna.
Denna andra bok känns lite mer splittrad och lite mindre nyanserad. Plus att den innehåller några av de där klichéerna som första boken lyckades undvika.

När ”Isöhäxan” tar sin början har Erik Krigarhjärta begett sig ut till de karga isöarna för att försöka få med sig dess folk i kampen mot kungen Svartnacke. Med sig dit har han sin skuggväktare Tolke och eldmakerskan Silda, två följeslagare som bestämt sig för att göra allt för att hjälpa Erik till tronen, oavsett vad Erik själv tycker om saken.
Isvargarna, befolkningen på Isöarna, visar sig vara något slags vikingar. De är långa, ljushåriga och krigiska och är inte främmande för att gå bärsärkagång med hjälp av lite giftätande. Men de är inte särskilt sugna på att lämna sina öar och segla mot fastlandet om inte Erik bevisar sitt värde genom att möta upp den frukstanvärde kannibalistiske Isöhäxan, en bärsärke som gått för långt in i dimman och blivit ett monster.

Min första – och största – problem med ”Isöhäxan” är romanens själva grundförutsätting. Det hände så otroligt mycket i ”Krigarhjärta” att ”Isöhäxan” blir något av ett antiklimax i jämförelse. Det är helt enkelt inte lika spännande eller engagerande att läsa om Erik nu när han har en hel armé med sig som det var att läsa om honom som slavpojke, eller som ensam kämpe.
Isöarna är en inte helt oäven miljö, och flera av dess invånare visar sig vara intressanta nya bekantskaper (även om en del av dem känns rätt endimensionella). Men Erik tillbringar såpass lång tid där ute att jag efter ett tag tröttnade helt på snöstormar och glaciärer och önskade att han bara kunde bli färdig där ute någon gång. Vilket han förvisso blev, men efter säkert ett hundratal sidor för många.

Kvar på fastlandet finns Eriks trolovade, Vanja. Som verkar ha genomgått något slags förlossningspsykos efter att ha fött parets son, för maken till gnällig karaktär får man leta efter. I första delen var Vanja fortfarande sköldmö, ilsken och modig, medan hon i denna andra del mest verkar ha blivit något slags fantasyversion av en tjurig lattemamma. Synd, för det gör att kapitlen som handlar om hennes situation blir rätt sega att ta sig igenom.
Tyvärr har min favoritkaraktär Loke en försvinnande liten roll i ”Isöhäxan”. Vilket visserligen har sina förklaringar, men jag kan ändå sakna hans oförutsägbarhet och charm.

Mot slutet tar sig ”Isöhäxan” ordentligt.
När jag hade läst första delen så klagade jag på att slutet var lite för lyckligt, men här låter Larsson berättelsen ta en riktigt mörk vändning. Flera av karaktärerna råkar ut för livsförändrande saker, vilket bådar gott inför den tredje och avslutande delen (som Larsson verkar vara mitt uppe i skrivandet av)

Henrik Larsson – Isöhäxan (Månpocket, 2010)

Annonser

6 comments

  1. Har inte läst boken, men vill bara säga: snygg Majgull Axelsson-passning i titeln till inlägget! (Hon släpper förresten en ny roman i vår på nytt förlag, Brombergs. Sjukt förväntansfull!).

    Eh, ja, det var bara det. Vi ses imorgon!

    1. Tack! :)

      Jag är också sjukt förväntansfull på hennes nya. Och tycker att det är rätt kul att hon gått över till Brombergs eftersom jag har en vän som jobbar där och därför gillar just det förlaget lite extra. :)

  2. Har precis läst ut Krigarhjärta som jag gillade, trots sina britser. Var sugnen på att läsa Isöhäxan relativt snart, men verkar som att den kan vänta på sig. Är nämligen rädd att det du skriver kommer stämma allt för väl med mina egna åsikter.

    Råkade snubbla in på din blogg via mailnthewriter. Kul blogg, jag gillart ;)

    1. Jag önskar lite att jag hade läst båda böckerna i ett svep, för jag hann glömma bort en hel del och var tvungen att bläddra en del i Krigarhjärta under läsningen.
      Isöhäxan var ju ändå okej, även om det inte var lika bra som krigarhjärta, men jag har förhoppningar om att den sista boken i trilogin kommer att lyfta hela bokserien. Håller tummarna.

      Tack, vad glad jag blir! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s