Månad: januari 2011

Segt

Jag brukar vanligtvis inte ha några som helst problem med att läsa i sängen innan jag ska sova. Kanske hänger det ihop med mina återkommande sömnproblem, men det händer ytterst sällan att jag somnar under läsningen. Eller snarare, det brukade hända ytterst sällan att jag somnade under läsningen. För just nu håller jag på med en bok som jag omöjligt kan hålla mig vaken när jag läser, hur mycket jag än försöker.

Bokens namn? ”Till den skrivande kvinnans försvar” av Jenny Diski. En bok som i teorin borde vara som skräddarsydd för min litterära smak, men som i teorin fungerar bättre än vilken insomningstablett som helst för att få mig att däcka om kvällarna. Vilket visserligen är ganska skönt, eftersom jag vanligtvis ligger vaken i timmar innan jag lyckas somna, men det blir ju onekligen svårt att kunna läsa ut boken i vettig tid när jag bara somnar av den.
Hitills har jag varvat med andra böcker för att få något läst alls, men jag inser att jag måste försöka läsa den här boken under dagtid i fortsättningen och helst med en rejäl dos koffein i blodomloppet därtill.

Har ni stött på någon bok som fungerat som ett sömnpiller? Som får ögonlocken att falla ihop innan ni ens har hunnit ett kapitel?

Annonser

Spretiga skräckpärlor


”Låt de gamla drömmarna dö” är en brokig samling texter signerade Sveriges i särklass mest populäre skräckförfattare John Ajvide Lindqvist. Den består av ett flertal noveller, ett nedskrivet sommarprat, några manus och andra texter och så den text som gett samlingen dess namn; en epilog till ”Låt den rätte komma in”.

Att en samling som det här, som innehåller såpass många olika typer av texter, är ojämn är inget märkligt. Det blir ju en hel del tvära kast mellan de seriösa novellerna och de ibland lite mindre seriösa andra typerna av texter. Ibland fungerar kasten väl, ibland lite mindre väl, men jag måste säga att jag uppskattar spretigheten i den här boken. Det är som att ”Låt de gamla drömmarna dö” målar upp en bro som knyter samman Ajvide Lindqvists tidigare böcker, som placerar den alla på samma (förvridna och skumma) karta.

Novellen Tindalos har varit en av mina stora favoriter bland Ajvide Lindqvists texter sedan den gick som följetong i DN för några år sen. Det är en nervig Lovecraft-doftande liten skräckpärla, otäck och samtidigt rätt sorglig. På flera sätt påminner den mig om novellen Gräns från novellsamlingen ”Pappersväggar”, en berättelse som också hör till Ajvide Lindqvists allra starkaste. Inte minst finns det ett slags släktskap mellan dess båda kvinnliga protagonister, ensamma och järnhårda som bär sitt utanförskap som en rustning mot världen.

Även novellen Fulet har jag läst förut, den version som publicerades i ”Galago”. Tyvärr finns inte illustrationerna med i denna samling, vilka är väldigt bra och kusliga, så om ni har möjlighet så skulle jag rekommendera er att läsa Galago-versionen också.

Ansiktsburk av Erik Petterson är en samtidigt djupt obehaglig och riktigt rolig metatext som handlar om den djupt störde författaren John Ajvide Lindqvists och hans oförmåga att skriva en text till Göteborgs filmfestival. Inte nog med att hans hotellrum är alldeles för vitt, han känner sig dessutom förföljd av festivalens ordförande Roy Andersson och blir alltmer paranoid under den mardrömslika festivalveckan.
I denna bisarra text visar Ajvide Lindqvist återigen upp hur skicklig han är på att skildra den där hinnan som skiljer vår vardag från den okända avgrunden. Det är klaustrofobiskt och skruvat på ett fullkomligt logiskt sätt.

Det jag uppskattar minst i samlingen är nog de texter som inte är skönlitterära, som sommarpratet och tidningsartiklarna. Inte så att de är illa skrivna, men de når helt enkelt inte upp till samma klass som fiktionen. Med undantag för texten om ”Varulvarnas natt” som är en mycket underhållande sågning – och hyllning – av en fantastisk bok i en helt förfärlig översättning.

Epilogen Låt de gamla drömmarna dö då? Jo, den är riktigt bra. Vacker, men samtidigt grym. Och precis lagom avslöjande för att ge en fingervisning om vad som hänt Oskar och Eli efter slutet av ”Låt den rätte komma in” utan att avslöja allt för mycket.

”Låt de gamla drömmarna dö” är en samling som innehåller en hel del guldkorn. Inte bara för Ajvide Lindqvist-älskaren, skulle jag vilja påstå, även om det torde finnas en hel del av det slaget bland läsarna till denna blogg.

John Ajvide Lindqvist – Låt de gamla drömmarna dö (Ordfront, 2011)

Oresonligt och fängslande


Jag känner lite som att jag är definitivt sist på bollen när det kommer till Sofi Oksanen. Jag blev lite less på all hypen kring ”Utrensning” precis när boken kom ut och verkligen alla tokhyllade den till månen och tillbaka, så jag bestämde mig för att vänta med att läsa boken tills hyllningskören tystnat en smula för att inte förstöra min egen läsupplevelse. Men när det gäller ”Utrensning” verkar ju hyllningskören aldrig tröttna, inte minst efter att pjäsen baserad på boken börjat gå på Stockholms stadsteater. Ingen idé att vänta längre på att läsa boken med andra ord, särskilt när det är en bok som jag hunnit bli mycket nyfiken på.

”Utrensning” utspelar sig till största delen i västa Estland, där den gamla kvinnan Aliide bor på sin familjegård i början av 1990-talet. Hon lever ett stillsamt liv, pysslar med sitt trädgårdsland och sina naturmediciner. Så en dag hittar hon en ung avsvimmad kvinna ute på gården som uppenbarligen är i stort behov av hjälp. Zara, som den unga kvinnan heter, visar sig bära på en hel del mörka hemligheter och snart är det uppenbart att det inte är en slump att hon dykt upp hos just Aliide.

Parallellt med historien som rullas upp mellan Aliide och Zara så berättas det också en hel del om Aliides liv under 1930- och 40-talen (främst). Under andra världskriget invaderas landet av både ryska och tyska trupper, och Aliide och hennes familj märks hårt av kriget.
Det är tungt att läsa om Aliide under kriget. Inte bara på grund av allt det hon utsätts för utan även det som hon utsätter andra för. För kärleks skull eller bara för att kunna överleva, det kan diskuteras, men oavsett så är det en läsning som är både fascinerande och frukstansvärd samtidigt.

Till en början hade jag lite svårt att komma in i boken, mycket på grund av Oksanens språk. Hon kan växla mellan att vara avskalat och närmast kyligt konstaterande till att bli språkligt lekfull på ett sätt jag hade svårt att hänga med i till en början.
Hela den första delen var för mig okej, men inte lysande. Det var först när jag kom till den andra delen och Aliides hela bakgrundshistoria kom fram i ljuset som jag blev riktigt bländad av bokens briljans. Just att Aliide får vara en så dubbelbottnad person, så komplicerad och krånglig och egensinnig, är något jag verkligen uppskattade. Zara som karaktär blir mest en tunn skugga i jämförelse med Aliide, tyvärr.

”Utrensning” är en oresonlig roman, som det är omöjligt att värja sig emot. Varken särskilt lättläst eller lättsmält, men otvivelaktigt fängslande.

Sofi Oksanen – Utrensning (Bonnier pocket, 2010)

Ettordsenkäten

Den här lånade jag av Bokbiten, som i sin tur har hittat hos bl.a Onekligen.
Ett ord per fråga är vad som gäller, som ni nog anar.

1. Var är din mobiltelefon? Bordet
2. Var är din andra hälft? Hemväg
3. Ditt hår? Nyfärgat
4. Din mamma? Organiserad
5. Din pappa? Pratkvarn
6. Det bästa du vet? Kärlek
7. Din dröm i natt? Bilstöld
8. Din dröm/ditt mål? Lycklig
9. Rummet du är i? Arbetsrum
10. Din hobby? Böcker
11. Din skräck? Oändligheten
12. Var vill du vara om sex år? Framme
13. Var var du igår kväll? Xboxflickan
14. Vad är du inte? Avslappnad
15. En sak du önskar dig? Drömjobb
16. Var växte du upp? Förorten
17. Det senaste du gjorde? Tvätt
18. Dina kläder? Svarta
19. Din tv? Platt
20. Ditt/dina husdjur? Tjockiskatter
21. Din dator? Flera
22. Ditt humör? Okej
23. Saknar någon? Ibland
24. Din bil? Inte
25. Något du inte har på dig? Skor
26. Favoritaffär? Adlibris?
27. Din sommar? Oplanerad
28. Älskar någon? Maken
29. Favoritfärg? Svart
30. När skrattade du senast? Nyss
31. När grät du senast? Begravning

Busy as a bee

Det är terminsstart och jag är följaktligen upptagen som det proverbiala biet. Idag har jag exempelvis flängt runt på tre olika bibliotek för att försöka få tag på kurslitteratur och gårdagen tillbringades med att försöka få koll på alla papper och kommande inlämningsuppgifter.
Till min stora sorg gick inte alla kursböcker att få tag på via biblioteken utan jag har också varit tvungen att punga ut hela 421 kr för en endaste bokusling. 421 kr! Inser ni hur många pocketböcker jag hade kunnat köpa för den summan?!

Nåja, trots att jag har mycket att göra ska jag försöka ta mig tid till att blogga mycket den kommande tiden. Om inte annat så för att minska min gigantiska (och stressande) hög av utlästa, men ännu inte recenserade, böcker.

Elitistmörkerbokcirkeln: We Have Always Lived in the Castle


”I dislike washing myself, and dogs, and noise. I like my sister Constance, and Richard Plantagenet and Amanita phalloides, the death-cup mushroom. Everyone else in my family is dead.”

Jag missade tyvärr elitistmörkerbokcirkelns andra träff, men jag tänkte att jag ändå vill skriva lite om boken vi hade valt.
Shirley Jacksons ”We Have Always Lived in the Castle” från 1961 kändes som ett mycket bra val av första bokcirkelbok. Inte bara för att boken var väldigt bra, utan också för att den gav upphov till en mängd olika frågor och tolkningsmöjligheter (vilka av vad jag förstår avhandlades på träffen). Så, för att kunna diskutera boken lite mer ingående, så är det lika bra att jag börjar med en liten spoilervarning för er som inte har läst boken ännu (även om jag ska försöka hålla mig från att berätta alltför mycket).

Mary Katherine Blackwood, kallad Merricat, lever ett isolerat liv tillsammans med sin äldre syster Constance och senile uncle Julian. Den enda som lämnar familjens stora hus är Merricat, som endast motvilligt beger sig till byn för att handla mat två gånger i veckan. Byborna verkar aldrig ha varit särskilt förtjusta i familjen Blackwood, men efter att resten av familjen dött i arsenikförgiftning, så har deras motvilja vänts till öppet fiendskap.
En dag dyker kusinen Charles upp i huset och vänder upp och ner på tillvaron. Han börjar ifrågasätta systrarnas tidiga så noga inrutade liv och startar därmed några i längden ödesdigra konflikter.

Berättaren Merricat är en rätt oemotståndlig karaktär. Hon är, sina arton år till trots, ett vilt, egensinnigt och fantasifullt barn. Hennes sätt att berätta historien, på samma gång lakoniskt konstaterande och barnsligt indigerad, är trollbindande men samtidigt rätt så obehagligt (speciellt mot slutet av boken).
Hon är en opålitlig berättare, inte på grund av att hon försöker manipulera sina läsare, utan för att hon lever sitt liv till stor del i sin egen fantasivärld. En värld där talismaner och magiska ord används som skydd mot omvärlden och där varje störning av hemmets balans ses som ett livsfarligt hot.

Systrarnas liv är uppbyggt kring deras ritualer, där allting är som det har varit och alltid ska vara, på ett sätt som är samtidigt beklämmande och djupt oroande. Allting har sin bestämda plats och sin bestämda tid och till och med konversationen mellan de två systrarna är märkligt ritualiserad och följer vissa bestämda mönster (där Merricat visserligen kan kläcka ur sig de mest märkliga saker, men alltid bemöts med samma typ av svar från sin äldre syster). Eller som det beskrivs i inledningen:
”Blackwoods had always lived in our house, and kept their things in order; as soon as a new Blackwood wife moved in, a place was found for her belongings, and so our house was built up with layers of Blackwood property weighting it, and keeping it steady against the world.”

”We Have always Lived in the Castle” är en komplex roman. I grunden är det ett slags gotisk skräckroman, kretsande kring familjehemmet, där familjen Blackwoods öde är oundvikligt tragiskt. Den annalkande katastrofen kan skönjas redan i de första sidorna i romanen, för att bara bli mer och mer tydlig allt efter som historien utvecklar sig, som blåsvarta åskmoln vid horisonten. Jackson bygger upp en stämning så förtätad att det på ett sätt är något av en lättnad när allting slutligen brister, och de arga byborna bildar en mobb som besinningslöst ger sig på det älskade hemmet.

Den övriga familjen Blackwoods mystiska död är ett tema som ligger som en underström boken igenom. Det är uppenbart ganska tidigt hur deras död egentligen gick till, och historien igenom får vi fler och fler pusselbitar till varför, även om många av ledtrådarna är öppna för tolkning. Uncle Julian, som blivit besatt av att ta reda på alla detaljer kring dödsfallen, bidrar själv med ett flertal teorier och en hel del antydningar som gör utrymme för helt nya tolkningar. En av hans kommentarer till den ytterst osympatiske kusinen Charles fick mig att exempelvis läsa om stora delar av boken i ett helt annat ljus.

”We Have Always Lived in the Castle” är en både fascinerande och oerhört välskriven roman. Dess komplexitet och dunkla drag gör den till en alldeles ypperlig bokcirkelbok, men även för den utan bokcirkel skulle jag vilja påstå att det här är ett riktigt läsmåste.

Shirley Jackson – We Have Always Lived in the Castle (Penguin books, 2006)

Dö, resa, återvända.


Zeina Abiracheds självbiografiska serieroman ”Svalornas lek” har undertiteln ”Dö, resa, återvända”. Det är en passande undertitel till denna bok, som till stor del handlar om just valet mellan att resa och stanna kvar och döden som ett resultat av detta val.

Det är 1984 i Beirut. Den unga Zeina bor tillsammans med sin familj i ett hus precis vid demarkationslinjen, där krypskyttar ständigt hotar. Det enda rummet i huset som är säkert när bomberna börjar falla är hallen, där familjen tränger ihop sig tillsammans med grannar och vänner.
”Svalornas lek” handlar om att försöka leva sitt liv trots att kriget rasar runt omkring en. Att hitta ett sätt att överleva, ett hopp inför framtiden och en gemenskap som får en att orka ännu en dag.

Abiracheds tecknarstil är slående avskalad och grafisk. Hon utnyttjar effektivt upprepningar och heluppslag och har ett gott öga för kontraster. Den avskalade tecknarstilen gör att det trots allt blir uthärdligt att läsa historien om krigets meningslösa våld, något jag inte tror hade varit möjligt om hon haft en mer realistisk tecknarstil. Det hade nog blivit för verkligt, för nära.

De grannar som samlas i familjens hall är en färgstark samling. Deras olika personligheter och strategier för att handskas med kriget är både intressanta och gripande. Min favorit är den korrekte Ernest vars tvillingbror dödats av en krypskytt.

”Svalornas lek” är en märkligt odramatisk bok för att utspela sig mitt under brinnande krig. Historien känns både intim och jordnära och stannar kvar i ens tankar långt efter avslutad läsning.

Zeina Abirached – Svalornas lek (Galago, 2010)

Liten torsdagsenkät på en fredag

Finurliga Fiktiviteter har satt ihop en liten enkät som jag missade att fylla i igår. Torsdagsenkäten bidde alltså en fredagsenkät hos mig.

Idag…

… läser jag: Veronika Malmgrens ”Gracie” och kanske någon novell ur samlingen ”Synd”.

… gör jag: Förutom att läsa? Min fredagskväll lär säkert bestå av en del tv-spelande, lite bloggande och eventuellt något glas vin.

…ser jag: Eftersom min bättre halva jobbar kväll så är det tveksamt om jag kommer se något. Kanske ett avsnitt ”Supernatural” eller ”Dexter”, men troligast är att vi istället kommer spela lite ”Borderlands” när han kommer hem.

…längtar jag efter: Det är väl nästan omöjligt att inte längta efter våren såhär mitt i snötunga vintern? Mer specifikt så längtar jag efter våren i Tokyo, dit jag och maken ska åka på försenad bröllopsresa i april.

Melankolisk existensialism


Jag läste Kazuo Ishiguros ”Never Let Me Go” över julhelgen, ett kanske inte helt idealt val av bok. Inte så att den var dålig, långt därifrån, utan så att det är den typ av bok som får en att börja fundera. Och att tillbringa just julen – denna högtid så fixerad vid familj, kärlek och omtanke – med att fundera över människors rätt till sina egna liv är en minst sagt intressant upplevelse.

”Never Let Me Go” betecknas ibland som en dystopi, ibland som en kärlekshistoria, ibland som en existensiell roman. Jag skulle säga att det är en blanding av de tre elementen, en roman med både dystopiska och existensiella teman, samt en kärlekstriangel.

I centrum för romanen befinner sig Kathy, vår berättare. Hon beskriver sitt liv som carer (omhändertagare), ett ensamt liv som hon i grunden verkar vara ganska nöjd med. Men i hennes tankar finns hela tiden Ruth och Tommy, hennes bästa barndomsvänner som hon växte upp tillsammans med på internatskolan Hailsham.
Den historia som Kathy berättar är inte överdrivet dramatisk, den är tvärtom märkvärdigt nedtonad med tanke på Kathys… annorlunda livssituation. Mycket handlar om tiden på Hailsham, men Kathy rör sig obehindrat mellan nutid och dåtid, ibland i ett och samma stycke. Det är ett berättartekniskt grepp som lätt kan bli irriterande, men här fungerar det väl. Mycket, tror jag, för att boken är skriven i första person och för att Ishiguros knivskarpa språk aldrig svajar.

Det är mycket som inte sägs, eller ens tänks, i ”Never Let Me Go”. De tre vännerna är uppfostrade att inte ifrågasätta sina liv, vilket gör att de aldrig ens överväger att kämpa emot sina öden. Men trots detta så känner de ändå något slags hopp, en dröm om att kunna leva ett vanligt liv om så bara för några år.

Det är en bok som är fullkomligt marinerad i melankoli. En sorgsen och närmast resignerad historia, som känns så mycket mer just för att den använder så små medel. Ishuguro är skicklig på att väva en historia precis så undanglidande att den griper tag, utan att för den delen bli övertydlig.
För den science fiction-skeptiske så kan jag avslöja att just det inslaget är så litet, och så i avsaknad av detaljer, att till och med den mest förhärdade SF-fobiker borde kunna älska det här.

Kazuo Ishiguro – Never Let me Go (Faber and Faber, 2005)