Tusen gånger argare


Få böcker har gjort mig så rättmätigt förbannad när jag läst dem som Christina Herrströms ”Tusen gånger starkare”. Ändå är inte det här någon extrem ungdomsroman på något sätt, det är tvärtom en bok som skildrar en ganska vanlig klass i en ganska vanlig högstadieskola. Vilket är orsaken till min stora ilska, antar jag.

Signe går i nian, i en klass som är ganska bråkig men inte särskilt exceptionell. Där killarna pratar och tjejerna är tysta och snälla. Fram tills det att Saga börjar i klassen och börjar ifrågasätta den rådande ordningen. Saga, som har bott utomlands och är både stark och karismatisk, är inte rädd för att ta plats.
Till en början uppmuntras Saga av lärarna. De håller fram henne som en förebild, någon som ska få de andra tjejerna att börja ta för sig. Men när tjejerna gör just det istället för att hela tiden serva de bråkiga killarna så blir det kaos, och snart börjar både elever och lärare att vända sig mot Saga.

”Tusen gånger starkare” är en bok som jag önskar att alla högstadie elever – och deras lärare – borde läsa. Herrström är oerhört skicklig på att måla upp de hierarkier, invecklade sociala regler och osynliga lagar som härskar i skolan. Hon visar tydligt att den orättvisa situationen inte beror på en enda individ (vilket är den vanliga förklaringen, där allt löser sig som en mobbande elev eller lärare försvinner), utan på systematiska hierarkiska problem.

Just det där med att tjejerna i klassen används som något slags stötdämpare för att få killarna lugnare, det är något som mina grundskolelärare använde sig av hela tiden i min pratiga klass för att själva slippa hålla ordning. Ett tag i mellanstadiet besträmde vår lärare att vi skulle sitta varannan kille, varannan tjej i bänkarna för att minska killarnas pratande – trots att vi tjejer protesterade högljutt. Då anklagades vi för att vara osolidariska och förstöra för klassen.
Mycket av det som gör mig argast när jag läser ”Tusen gånger starkare” är sådant som jag känner igen från min egen skolgång. Som den mysiga bildläraren som tar för givet att någon tyst tjej ska stanna kvar efter lektionen för att hjälpa henne att städa upp efter alla andra, eller historeläraren som inte kan hantera att någon ifrågasätter honom.

Tyvärr tycker jag att själva utförandet inte är lika bra som innehållet. Boken känns lite tunn, jag hade önskat mig lite mer kött på benen i vissa delar och framför allt hade jag önskat att jag fått veta lite mer om protagonisten Signe. Visst är hon en bra berättare, en av de duktiga tjejerna som får nog och som vill göra som Saga utan att riktigt våga, men man får inte lära känna henne på djupet. Hon förblir en tunn skugga i jämförelse med den strålande Saga, något som känns lite tråkigt.

”Tusen gånger starkare” är en viktig bok. En arg och oresonlig sådan, som varken bjuder på enkla lösningar eller unkna moralkakor. En måste-läsning för alla som har något som helst feministiskt intresse!

Christina Herrström – Tusen gånger starkare (Månpocket, 2010)

Annonser

10 comments

  1. Jag såg filmen ganska nyligen. En extremt ojämn historia. Vissa scener var helt klockrena, medan andra var så där ”svensk-ungdomsfilms-skämmiga” att jag var tvungen att gömma mig i halsduken. Men när den var som bäst tyckte jag att den tog upp hierarkierna du nämner på ett strålande vis.

    Det som blir så tydligt när alla börjar ta lika mycket plats, skrika lika mycket, låta bli att hjälpa till lika mycket, är att det faktiskt inte finns hur mycket plats som helst – och att vi behöver varandra. Det är först i ett jämställt samhälle som vi på allvar kan mötas som människor och börja samarbeta på lika villkor – när en grupp hela tiden inte premieras eller diskrimineras p.g.a. kön så blir det så himla tydligt att det bara finns ett visst begränsat utrymme, att vi faktiskt måste dela på det, och hjälpas varandra.

    En scen som illustrerar det i filmen (nån annan har tagit upp det här också, men jag minns tyvärr inte vem) är när en tjej sparkar omkull en papperskorg ”lite rebelliskt”, kameran dröjer sig kvar efter att tjejgänget har gått och sedan kommer en städare … Visst, det är härligt att se att hon ”tar för sig” som killarna, men det måste funka åt andra hållet också – fler (både killar och tjejer) måste bli snälla tjejer som plockar upp efter sig.

    00-talet har handlat så mycket om att ta för sig, höras, synas, etc. Men det finns bara ett visst begränsat utrymme och det är alltid nån som får städa upp efter din skit. Hoppas att 10-talet handlar mer om hur vi ska kunna dela på det utrymmet … Hänsyn, solidaritet och sånt där gammalmodigt …

    1. Jag lär säkert se filmen också, trots skämskuddevarningen. Är väldigt förtjust i mycket av det som Herrström/Schildt gjort (Ebba och Didrik! Glappet!), även om det här inte verkar vara på samma nivå.

      Det värsta med de här strukturerna i skolan är ju att så många bara accepterar det, tror att det ska vara så. Och att det sen skrivs en massa upprörda debattartiklar i tidningarna om hur pojkars skolresultat blir allt sämre i jämförelse med flickors… Tacka fan för det när de bara springer runt och skriker.

      Håller helt med om att 00-talet har handlat mycket om att ta plats, skrika högst, synas mest. Jag hoppas också på att hänsyn och solidaritet ska börja ses som något positivt igen och inte som ett tecken på svaghet. Eller något som hörde sovjetkommunismen till.

      1. Som sagt – vissa scener är väldigt bra gjorda. Och skådisarna är på det hela taget duktiga. Men i några scener blir det alldeles för skriva på näsan och … äh, se den i stället så kan vi prata igen. :)

        Ja, alla förlorar ju på det!

          1. Men, hm, är inte det ganska vanligt när det gäller svenska ungdomsfilmer? Att de lätt kan bli lite för övertydliga sådär.
            Jag får se till att se filmen snarast helt enkelt, så kan vi fortsätta diskutera sen. :)

  2. Har du läst Speak? Den läste jag på Högstadiet/Gymnasiet. Otroligt bra bok som man bör läsa under skoltiden också. (Fast på engelska, boken gör sig inte riktigt rättvisa på svenska tycker jag. Tyvärr!)
    Den finns även som film och även om boken är bättre så är filmen inte jätte långt ifrån. I huvudrollen finner du den kära Bella från Twilight serien.

    Vi hade också varannan kille, varannan tjej. Det är så mer eller mindre alla skolor dagis och ibland till och med dagmammor gör. Jag var på en föreläsning om just sådant en gång i västerås. Jätte intressant. Synd att jag inte minns vad hon som höll i den hette, hon hade skrivit en bok om just könsroller och hur vi betraktar dem utan att kanske ibland ens tänka på det. Igen, jätte intressant :)

    1. Det är verkligen vanligt, tyvärr, redan på dagis. Att småflickor anbvänds som något slags buffert för att få småpojkarna att bli lugnare är ju extrem orättvist mot både pojkar och flickor.
      Det finns en jättebra bok som handlar om just genuspedagogik i förskolan som heter ”Flickor, pojkar och pedagoger” – kanske kan det vara den du menar? :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s