Mörka platser


Ni vet de där romanerna som man läser och som sedan fastnar under huden på en? Som skaver, kliar och svider – men som man ändå inte riktigt kan släppa?
Gillian Flynn skriver precis den typen av böcker. Både ”Sharp Objects” (som jag läste tidigare i höstas) och ”Dark Places” hör till kategorin, även om den sistnämnda är om möjligt ännu smutsigare och ännu mer obehaglig på det där sättet som jag ju är så väldigt förtjust i.

Det handlar om Libby Day, en kroniskt deprimerad enstöring och kleptoman.
Som sexåring lyckades hon överleva när hennes familj blev brutalt mördade, ett trippelmord som blev uppmärksammat mycket på grund av dess påstådda kopplingar till ungdomssatanism. Libbys bror Ben, en svartklädd och surmulen tonåring, hamnade i fängelse för morden och sedan dess har Libby försökt låta bli att tänka på massakern. Fram tills det att hennes pengar tar slut och hon blir kontaktad av Kill Club, en förening besatt av berömda seriemördare och uppmärksammade mord. För 500$ ställer Libby upp, utan att ana att många av klubbmedlemmarna tror att Ben är oskyldig och att mördaren fortfarande går fri. När Libby börjar gräva bland sina egna minnen och bland detaljerna kring morden så börjar hon själv tvivla på Bens skuld och blir som besatt av att ta reda på vad som egentligen hände den där vinterdagen.

”Dark Places” är en bok målat helt i dova nyanser. Det USA som Flynn beskriver – både det under 1980-talet och dagens – är solkigt, fattigt och iskallt på fler än ett sätt. Likt en Joyce Carol Oates i högform målar Flynn oresonligt upp samhällets skuggsidor; konkursmässiga bondgårdar, trailer parks, flottiga strippklubbar och nerlagda fabriker.

Karaktären Libby känns mycket nära besläktad med en av mina litterära favoriter; Elizabeth Hands Cass Neary. Hon besitter samma sorts blandning av respektlöshet, ilska och hudlöshet och är ungefär lika svår att tycka om. Fast ändå lyckas Flynn, liksom Hand, med att få sin protagonist att bli sällsamt levande. Jag menar, vem skulle kunna gå igenom allt som Libby Day varit med om och inte bli ett totalt vrak?

Kriminalgåtan i ”Dark Places” är precis som i ”Sharp objects” långt mindre intressant än karaktärerna och miljöerna i sig. Visst är den nödvändig som en katalysator och röd tråd i romanen, men jag kan inte påstå att det är för att få reda på vem mördaren egentligen är som jag ändlöst sträckläste den här boken. Den är bara en bonus, det är först och främst för Flynns nattsvarta skildring och inte minst hennes makalösa språk som får mig fast.

Kort sagt, en roman som börjar med följande ord är det förmodligen fullkomligt omöjligt för mig att inte älska:
”I have a meanness inside me, real as an organ. Slit me at my belly and it might slide out, meaty and dark, drop on the floor so you could stomp on it. It’s the Day blood. Something´s wrong with it.”

Gillian Flynn – Dark Places (Orion Books, 2009)

Annonser

7 comments

  1. Jag läste Sharp Objects på svenska med titeln Vass egg och jag gillade allt UTOM den helt bedrövliga översättningen. Redan där och då bestämde jag mig för att jag skulle läsa Dark Places (och kommande böcker) på engelska. Och det verkar inte som att jag kommer att ångra mig …

    1. Flynns språk är helt lysande i original, sådär så att jag nästan vill stryka under här och där (fast jag egentligen aldrig gör det i mina böcker). Så, ja! Läs ”Dark places” på engelska!

    1. Hehe, precis så gör jag själv när det gäller böcker jag tänkt läsa. :)

      Mjo, men jag bryr mig inte så himla mycket om kriminalspåret så för mig gör det absolut ingenting. Lite samma sak som med Tana French, jag gillar hennes böcker, trots att själva kriminalhistorierna ofta är osannolika eller förutsägbara. Det hänger väl ihop med att jag inte är någon deckarfantast i sig.

      1. Jag stör mig inte så mycket på det heller, om författaren får till karaktärerna. Det är alltid det viktigaste för mig. Och på den punkten lyckas ju Flynn. :)

        Men det är ju alltid fint när man kan få allting – smart intrig + grymma karaktärer! ;)

        1. Jag tycker nog att intrigen var strået vassare i ”Dark Places” än i ”Sharp Objects”, eller så var det bara för att jag inte lyckades lista ut exakt hur allt hängde ihop långt i förväg den här gången. ;)

          Karaktärerna och stämningen i sig är ju viktigast, men håller med om att en smart intrig alltid är et tplus.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s