Tredje tegelstenen: The Historian


Ni har väl inte glömt bort tegelstensutmaningen? Den har hållit på fram till nu, mitten av december, och Ord och inga visor-Jessica som drog igång utmaningen undrar hur det har gått för oss deltagare.

Själv hann jag med nöd och näppe med alla mina inplanerade tegelstenar, även om det var ytterst nära att jag gav upp flera gånger när jag höll på med den tredje och sista tegelstenen; ”The Historian” av Elizabeth Kostova.
Jag har skrivit flera inlägg om de vedermödor jag haft med just denna bok, en bok som nästan lyckades ta kål på min läslust under november månad. Men med en närmst ohälsosam dos envishet och genom att ta lite pauser då och då så kom jag igenom boken till slut.

”The Historian” är en mysterieroman med historiska förtecken. Den leker med tanken att Dracula aldrig dött, utan fortsatt sin odöda existens i största hemlighet. Bakom kulisserna har han verkat genom århundraden, utan att bli upptäckt.
Detta mysterium råkar den kvinnliga protagonistens far bli indragen i då han i sitt arbetsrum på universitetet finner en uråldrig mystisk bok som enbart innehåller en stor bild av en drake. Den drake som gett Vlad Tepes smeknamnet Dracula…

Det är väldigt svårt att beskriva handlingen i ”The Historian”. Inte för att grundhistorien i sig är väldigt komplicerad, men för att romanens struktur är minst sagt krånglig. Boken är skriven i första person, men oerhört ofta är det så att protagonisten återberättar något som hennes far berättat eller skrivit i ett brev, i extrema fall återberättar hon en historia som han i sin tur återberättar.
Jag har vanligtvis inget emot invecklade romanstrukturer, men det här fallet är alltför extremt för mig. Det blir lite lätt förvirrande att försöka hålla reda på berättarröster och kronologi. Dessutom så faller romanens trovärdighet* en smula på detaljer, som att det brev från fadern som berättaren läser på resande fot inte bara visar sig vara mer än 300 sidor långt utan dessutom innehålla exakta dialoger och brev nedskrivna tjugo år efter vissa händelser inträffat.

För att vara en roman som både innehåller den mest kända vampyren någonsin, samt stoltserar med stiliserade blodsdroppar på pocketomslaget, så lider ”The Historian” en förvånande brist på skräckinslag. Kanske är tanken att berättarens jakt på sanningen om Dracula tänkt att vara både spännande och skrämmande, men för mig blir den tyvärr mer långtråkig.
Jag, som ni alla nog har märkt vid det här laget, gillar ju verkligen skräckgenren och vampyrromaner i synnerhet. Originella tolkningar av klassiska skräckteman hör vanligtvis till mina absoluta favoriter, men den här tolkningen fungerar inte alls för mig. Den har skalat bort alldeles för mycket av vampyrmytens attraktion – blodet, våldet, mystiken – och ersatt den med turistbroschyrliknande miljöskildringar av alla de platser som berättaren och hennes far besöker under berättelsens forcerade narrativ.

Jag misstänker att jag kanske skulle ha uppskattat ”The Historian” mer om jag inte läst Dan Simmons ”Children of the Night”, en roman som också vill nytolka Dracula-myten och som enligt mig är en intressantare tolkning (trots det urspårade slutet). Flera av inslagen i ”The Historian” känns bekanta, för att inte säga förutsägbara.

”The Historian” var ett sisyfosarbete att läsa och inget jag skulle rekommendera för den som liksom jag gillar sina vampyrromaner blodiga, obehagliga och smutsiga. En vackert skriven bok, men så omständligt skriven att den kräver en läsare med oceaner av tid och tålamod till sitt förfogande.

Elizabeth Kostova – The Historian (Time Warner Books, 2006)

* Ja, jag är medveten att det kan tyckas märkligt att klaga på trovärdighet i en roman som innehåller vampyrer. Men för mig blir de realistiska detaljerna nästan ännu viktigare i en roman med fantastiska inslag, det måste finnas något att ”förankra” fantastiken i, och om trovärdigheten brister där så brister hela romankonstruktionen.

Annonser

15 comments

  1. Du ska absolut kräva trovärdighet av en vampyrroman, eller dylikt inom skräck. Min väg in till socialrealism och arbetarlitteratur gick delvis genom Stephen King som i sina tidiga romaner gärna berättade om skitiga arbetarklassmänniskor på ett trovärdigt sätt, liksom riktiga människor. Det verkar finnas folk som ba ”höhö, king är ju så jävla häftig med rabiesmittade hundar och mördarclowner” men själv var inte det den största behållningen, även om det kryddade romanerna till nåt alldeles magiskt & speciellt.

    1. Det är ju verkligen det som King är så bra på (när han är som bäst), att skildra en trovärdig och grådaskig vardag där skräckinslagen blir som sprickor i allt det vardagliga.
      Men skäckromaner där karaktärerna inte känns trovärdiga har jag inte mycket till övers för, även om det tyvärr finns ganska många av det slaget.

  2. Tråkigt att du inte gillade den! Jag läste den när den kom ut för fem år sedan så jag har glömt ganska mycket men vad jag minns så tyckte jag jättemycket om den, även om jag också egentligen helst vill ha skitig skräck och onda vampyrtyper. Men å andra sidan tycker jag ju om Twilight också så jag är väl en blandning ;)

    1. Det kan ju också vara så att jag fått mycket högre krav på vampyrböcker efter min vampyrsommar, jag läste så himla mycket bra då att det känns som att det är svårt att överträffa.

      Jag brukar inte ha några problem med att läsa tegelstenar vanligtvis, men det här blev en riktig utmaning för mig.

  3. Jag kommer ihåg att när jag läste denna så hade jag ingen aning om vad den handlade om jag hade inte läst på baksidan eller något. Så jag vet att jag blev positivt överraskad av den. Jag kan se tillbaka på den och tänka ”bra bok”. Där emot vet jag ju inte om det är den bästa av vampyrböcker, men inte heller den sämsta boken jag någonsin läst.

    1. Många böcker blir ju bättre om man inte har några som helst förväntningar. Det är ingen dålig bok i sig, även om den är långsam, men för mig blev den en besvikelse för att jag förväntat mig något helt annat.

    1. Först tänkte jag ”Men, det här har ju inte jag skrivit”; men sedan insåg jag att vi är två som heter Emma Boman som har kommenterat samma inlägg. Vad är oddsen för det?! Dessutom har vi valt samma design på våra bokbloggar! Jag kallar mig i alla fall ”Emma med boktipsen” när jag kommenterar.

  4. Den här boken har jag haft i min bokhylla ett par år och jag har börjat läsa den ett flertal gånger. Men jag lyckas liksom inte uppbåda tillräckligt med intresse för att läsa vidare. Ändå tycker jag inte att den är per definition dålig, det är bara något i den som gör att jag inte kommer vidare. Kanske jag försöker en sista gång. Kanske inte.

    1. Jag skulle nog ha gett upp själv om inte boken varit en del av en utmaning. För det är ju precis som du skriver, att den inte är direkt dålig men att det är otroligt svårt att uppbåda intresse nog att fortsätta läsa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s