Månad: december 2010

Inför 2011

Jag skrev ju igår om förra årets litterära nyårslöften och hur väl jag lyckats uppfylla dem. Nu har jag tänkt och klurat så mycket min förkylningssnurriga hjärna klarat av och kommit på tre litterära löften inför 2011:

1. Läsa mer SF
Jag läste rätt mycket Science Fiction när jag gick i högstadiet. Förmodligen för att jag var synthare och SF är något av en religion för de flesta synthare (ungefär som skräcken är för gother). De senaste åren har SF mer eller mindre försvunnit från min läsning – förutom dystopier som fått något av en renässans och som jag läst rätt mycket av. Tyvärr.
Jag tänkte börja med att läsa lite mer av Neal Stephenson, som jag tokgillade när jag läste för något år sen, samt en J.G Ballard och en Philip K. Dick jag har haft liggande hemma ett tag. Fler tips mottages gärna!

2. Läsa fler äldre böcker
Sen jag började bokblogga så har jag börjat läsa väldigt mycket fler nyutkomna böcker, tack vare de förlag som är vänliga nog att skicka recensionsexemplar. Det är såklart väldigt roligt, men det gör också att jag prioriterar bort att läsa äldre böcker.
Mitt andra löfte blir således att läsa fler böcker som är utgivna före 1980. Det behöver inte vara klassiker eller nobelpristagare det handlar om, men jag känner att jag behöver läsa lite fler böcker som inte skrivits de senaste tio åren.

3. Lämna trygghetszonen
Jag har ganska bestämda åsikter om vilken typ av böcker jag gillar. På gott och ont. Å ena sidan slipper jag ju läsa en massa totala bottennapp, men å andra sidan så upptäcker jag ju inget helt nytt och revolutionerande.
2011 ska jag medvetet försöka läsa utanför min trygghetszon. En bok i månaden ska vara något som ligger utanför trygghetszonen på något sätt, en författare eller genre eller ett format som inte alls är i min stil.

Jag hoppas att 2011 kommer att bli ett spännande läsår och att de här löftena inte kommer kännas alltför betungande under året. Det sista löftet tänkte jag ska bli en utmaning som alla som vill kan vara med på (även om man då inte behöver hålla på hela året såklart).

Har ni några litterära nyårslöften inför 2011?

Annonser

Tusen gånger argare


Få böcker har gjort mig så rättmätigt förbannad när jag läst dem som Christina Herrströms ”Tusen gånger starkare”. Ändå är inte det här någon extrem ungdomsroman på något sätt, det är tvärtom en bok som skildrar en ganska vanlig klass i en ganska vanlig högstadieskola. Vilket är orsaken till min stora ilska, antar jag.

Signe går i nian, i en klass som är ganska bråkig men inte särskilt exceptionell. Där killarna pratar och tjejerna är tysta och snälla. Fram tills det att Saga börjar i klassen och börjar ifrågasätta den rådande ordningen. Saga, som har bott utomlands och är både stark och karismatisk, är inte rädd för att ta plats.
Till en början uppmuntras Saga av lärarna. De håller fram henne som en förebild, någon som ska få de andra tjejerna att börja ta för sig. Men när tjejerna gör just det istället för att hela tiden serva de bråkiga killarna så blir det kaos, och snart börjar både elever och lärare att vända sig mot Saga.

”Tusen gånger starkare” är en bok som jag önskar att alla högstadie elever – och deras lärare – borde läsa. Herrström är oerhört skicklig på att måla upp de hierarkier, invecklade sociala regler och osynliga lagar som härskar i skolan. Hon visar tydligt att den orättvisa situationen inte beror på en enda individ (vilket är den vanliga förklaringen, där allt löser sig som en mobbande elev eller lärare försvinner), utan på systematiska hierarkiska problem.

Just det där med att tjejerna i klassen används som något slags stötdämpare för att få killarna lugnare, det är något som mina grundskolelärare använde sig av hela tiden i min pratiga klass för att själva slippa hålla ordning. Ett tag i mellanstadiet besträmde vår lärare att vi skulle sitta varannan kille, varannan tjej i bänkarna för att minska killarnas pratande – trots att vi tjejer protesterade högljutt. Då anklagades vi för att vara osolidariska och förstöra för klassen.
Mycket av det som gör mig argast när jag läser ”Tusen gånger starkare” är sådant som jag känner igen från min egen skolgång. Som den mysiga bildläraren som tar för givet att någon tyst tjej ska stanna kvar efter lektionen för att hjälpa henne att städa upp efter alla andra, eller historeläraren som inte kan hantera att någon ifrågasätter honom.

Tyvärr tycker jag att själva utförandet inte är lika bra som innehållet. Boken känns lite tunn, jag hade önskat mig lite mer kött på benen i vissa delar och framför allt hade jag önskat att jag fått veta lite mer om protagonisten Signe. Visst är hon en bra berättare, en av de duktiga tjejerna som får nog och som vill göra som Saga utan att riktigt våga, men man får inte lära känna henne på djupet. Hon förblir en tunn skugga i jämförelse med den strålande Saga, något som känns lite tråkigt.

”Tusen gånger starkare” är en viktig bok. En arg och oresonlig sådan, som varken bjuder på enkla lösningar eller unkna moralkakor. En måste-läsning för alla som har något som helst feministiskt intresse!

Christina Herrström – Tusen gånger starkare (Månpocket, 2010)

Tre litterära nyårslöften 2.0

För exakt ett år sen skrev jag om tre bokrelaterade nyårslöften här i bloggen, efter att Lyran haft en tematrio om just nyårslöften. Vad kan väl passa bättre just idag än en liten utvärdering av löftena?

1. Läsa mer poesi
Det här löftet gick ju helt åt pipsvängen. Inte nog med att jag inte läst mer poesi, jag har nog snarare läst ännu mindre poesi under 2010 än jag gjorde under 2009. Helt misslyckat löfte, med andra ord.

2. Läsa fler böcker på engelska
Det här löftet gick däremot hur bra som helst. Om jag inte hade haft huvudet fullt av snor och förkylningshuvudvärk hade jag kunnat räkna ut exakt statistik och klistrat in några snygga cirkeldiagram, men jag vågar ändå lova att det varit bra många fler i år än förra året.
Bara den här månaden har jag läst sex böcker på engelska, och håller på med min sjunde, så för det här löftet borde jag få både en applåd och en guldstjärna i kanten.

3. Läsa fler graphic novels
Här är jag inte lika tvärsäker som när det gäller de engelska böckerna, men jag har nog läst lite fler graphic novels under 2010 än under 2009. Däremot har jag inte alltid bloggat om dem, tråkigt nog.
Det här löftet får ett godkänt, men med utrymme för bättring.

Två av tre löften uppfyllda, alltså. Ett ganska bra resultat, eller vad säger ni?

Nu ska jag försöka klura ut tre litterära löften för 2011 som känns både utmanande och roliga. Jag har ju två dagar på mig, så det borde inte vara några problem…

Urvattnad Buffy


När tv-serien ”Buffy the Vampire Slayer” lades ner efter sju säsonger tillhörde jag en av de sörjande. Jag kan fortfarande idag sakna en serie som lyckas kombinera humor, drama, action och kärlek på samma lyckade sett som i denna Joss Whedons allra bästa skapelse.
Som tur är gillar jag inte bara serier i tv-format, utan även i bokformat, vilket innebär att jag med glädje har följt utgivningen av Buffy säsong 8 som givits ut i just serietidningsformat. Eller glädje och glädje, det är väl snarare så att jag har följt den med en del glädje och en del förfäran. För säsong 8 är rätt ojämn, där vissa nummer varit i samma klass som tv-serien medan andra varit både tråkiga och triviala.

(Här passar jag på att slänga in en SPOILERVARNING för er som inte sett hela serien eller läst säsong 8 alls)
Album nummer 6 i ordningen, ”Retreat” hör tyvärr inte till de bästa i ordningen. Speciellt inte i jämförelse med albumet innan, ”Predators and Prey”, som jag tycker är ett av de allra starkaste (och framför allt roligaste) hittills i säsongen.

I ”Retreat” drar Buffy och hennes slayerarmé till Tibet för att undkomma den mystiske Twilight och hans anhängare. I Tibet bor nämligen en gammal vän, Oz, som flyttade dit en gång i tiden för att lära sig att hantera sin varulvsform. Och att lära sig hantera sin magi är något som Willow och de andra verkligen behöver, när de upptäcker att Twilight hittat något sätt att spåra magianvänding.

Visst är det roligt att träffa på Oz igen, som alltid var en av mina favoriter i tv-serien. Tyvärr tycker jag inte att serieformatet riktigt gör honom rättvisa. Hans stillsamt ironiska kommentarer fungerar inte lika bra i formatet, och den tecknade versionen av honom är rätt slätstruken. Vilket egentligen inte borde vara något problem, men eftersom många av Buffyversats andra karaktärer är extremt välliknande så blir det bara skumt när vissa av karaktärerna ser helt generiska ut. Förutom Oz tycker jag att de misslyckats med att fånga både Andrew och Riley i serieform.
Att dessutom alla de kvinnliga karaktärerna, oavsett tidigare kroppsform, fått D-kupa är inte heller något jag direkt uppskattar. Det är som att alla karaktärerna blivit omstöpta i ett mainstreamserieformat, där de är snygga enligt mainstreamformulär 1A, vilket gör att alla särdrag försvinner. Det borde inte vara möjligt att se fel på Faith och Kennedy till exempel, men jag har gjort det flera gånger i serieversionen.

Mitt största problem med hela säsong 8 av ”Buffy” är just att det är en mainstreamserie, tecknad på mainstreamsätt och uppbyggd enligt mainstreamseriemönster. Kanske är det för att jag inte läser särskilt mycket mainstreamserier längre, men jag tror att den här serien skulle varit mycket bättre och mer intressant om den tagit mer inspiration från undergroundserieskapare.

”Retreat” är inte ett uselt album, men det är det första album i säsong 8 som känns onödigt. Och som får mig att tänka att jag nog hellre lägger mina pengar och min lästid någon annanstans, hellre än att se mina favoritkaraktärer förvandlas till mer och mer urvattnade versioner av sig själva.

Espenson, Jeanty, Whedon – Buffy the Vampire slayer, Season 8: Retreat (Dark Horse, 2010)

Färdigjulad


Jag hoppas att ni alla har haft (eller har fortfarande kanske?) en fin jul. Själv är jag nu färdigjulad så att det räcker och blir över och ämnar tillbringa de närmsta dagarna med att bli fri från den juleförkylning jag lyckats dragit på mig.

Som väntat kom inte tomten med några bokpaket till mig. Men min förträfflige make gav mig den tjusiga Penguin-mugg som ovan visas tillsammans med julfika och pepparkaksdoftande ljus. Den lär bli flitigt använd av eder koffeinfrälsta bokbloggerska, som för tillfället tyvärr måste hålla sig till enbart te. Men English Breakfast passar ju ändå rätt fint i en Agatha Christie-mugg, eller hur?

Litteraturnörderi på hög nivå


Jag köpte Jasper Ffordes ”Var är Jane Eyre?” på en pocketrea någon gång i somras – efter att ha läst om boken hos Vixxtoria – och hade förmodligen tänkt mig att jag skulle läsa den direkt. Av någon märklig anledning så var inte boken den enda som väntade på att bli läst, så det dröjde ända fram till jul innan jag kom till skott. Vilket jag är glad över, för den här boken var exakt i min smak!

Vår oförvågna hjältinna och protagonist heter i den svenska översättningen Torsdag Nesta (i original Thursday Next) och jobbar som littkrimmare. Japp, i Jasper Ffordes version av Storbritannien pågår inte bara krim-kriget fortfarande och Wales har blivit en egen republik, utan konsten och litteraturen innehar en oerhört stor och konkret roll i samhället. Såpass stor att det när det ringer på dörren inte nödvändigtvis behöver vara ett Jehovas vittne som vill frälsa dig, utan en baconian som vill övertyga dig om att alla Shakespeares dramer egentligen skrevs av sir Francis Bacon.
Littkrimmarna jobbar främst med att spåra bokförfalskare, men när Torsdags farbror Mycroft uppfinner ett sätt att kunna kliva in i litterära verk rent konkret så blir situationen plötsligt mycket mer allvarlig. Sidokaraktärer börjar försvinna ur Dickens verk och när så Jane Eyre kidnappas så förfäras och förargas tiotusentals Brontë-fans världen över.

”Var är Jane Eyre?” är en av de mest definitivt litteraturnördiga böcker jag någonsin har läst. Det dräller av litterära referenser, men även historiska sådana. För den som uppskattar boknörderi är det här ett riktigt litet guldkorn, en välskriven och spännande blandning av deckare och fantastik. Med en generös skopa humor på toppen.

För den som aldrig läst ”Jane Eyre” och som är måttligt intresserad av shakespearianska konspirationsteorier så är den här boken rätt så umbärlig. Men litteraturnördar med angofila böjelser; missa inte ”Var är Jane Eyre?”. Ni kommer sträckläsa, fnissa förtjust och liksom jag genast börja planera hur ni ska kunna lägga vantarna på de andra böckerna om Torsdag Nesta så snart som möjligt.

Jasper Fforde – Var är Jane Eyre? (Anderson pocket, 2007)

Happy eks-mas everybody!

Från djupet av mitt grinchiga hjärta till alla er fina bloggläsare: en riktigt god jul!
Hoppas att ni får många hårda paket, oceaner av lästid och eventuellt några minuter över till att läsa bloggar i allt julstök.
Och kom ihåg att undvika att vara utomhus efter mörkrets inbrott om ni vill undvika att bli nedskjutna av Robot Santa. Med hans egna ord: ”I’ll be back when you least expect it: next x-mas!”

Klappat och klart

Jag som inte får några böcker i julklappar längre har sett till att ändå skaffa mig lite julläsning i form av en julklapp till mig själv. Idag kom bokpaketet tillsammans med två tröjor som också får fungera som en egojulklapp.

Böckerna:
China Miéville – The Scar
Charlaine Harris – Dead and Gone
Max Brooks – The Zombie Survival Guide

Nu gäller det bara att få tid till läsning i jul också, vilket lär bli knepigt, men i mellandagarna ska jag försöka sno åt mig en hel del oavbruten lästid åtminstone.
Har ni fått några bra böcker i julklapp? Eller har ni gett bort några?

Mörka platser


Ni vet de där romanerna som man läser och som sedan fastnar under huden på en? Som skaver, kliar och svider – men som man ändå inte riktigt kan släppa?
Gillian Flynn skriver precis den typen av böcker. Både ”Sharp Objects” (som jag läste tidigare i höstas) och ”Dark Places” hör till kategorin, även om den sistnämnda är om möjligt ännu smutsigare och ännu mer obehaglig på det där sättet som jag ju är så väldigt förtjust i.

Det handlar om Libby Day, en kroniskt deprimerad enstöring och kleptoman.
Som sexåring lyckades hon överleva när hennes familj blev brutalt mördade, ett trippelmord som blev uppmärksammat mycket på grund av dess påstådda kopplingar till ungdomssatanism. Libbys bror Ben, en svartklädd och surmulen tonåring, hamnade i fängelse för morden och sedan dess har Libby försökt låta bli att tänka på massakern. Fram tills det att hennes pengar tar slut och hon blir kontaktad av Kill Club, en förening besatt av berömda seriemördare och uppmärksammade mord. För 500$ ställer Libby upp, utan att ana att många av klubbmedlemmarna tror att Ben är oskyldig och att mördaren fortfarande går fri. När Libby börjar gräva bland sina egna minnen och bland detaljerna kring morden så börjar hon själv tvivla på Bens skuld och blir som besatt av att ta reda på vad som egentligen hände den där vinterdagen.

”Dark Places” är en bok målat helt i dova nyanser. Det USA som Flynn beskriver – både det under 1980-talet och dagens – är solkigt, fattigt och iskallt på fler än ett sätt. Likt en Joyce Carol Oates i högform målar Flynn oresonligt upp samhällets skuggsidor; konkursmässiga bondgårdar, trailer parks, flottiga strippklubbar och nerlagda fabriker.

Karaktären Libby känns mycket nära besläktad med en av mina litterära favoriter; Elizabeth Hands Cass Neary. Hon besitter samma sorts blandning av respektlöshet, ilska och hudlöshet och är ungefär lika svår att tycka om. Fast ändå lyckas Flynn, liksom Hand, med att få sin protagonist att bli sällsamt levande. Jag menar, vem skulle kunna gå igenom allt som Libby Day varit med om och inte bli ett totalt vrak?

Kriminalgåtan i ”Dark Places” är precis som i ”Sharp objects” långt mindre intressant än karaktärerna och miljöerna i sig. Visst är den nödvändig som en katalysator och röd tråd i romanen, men jag kan inte påstå att det är för att få reda på vem mördaren egentligen är som jag ändlöst sträckläste den här boken. Den är bara en bonus, det är först och främst för Flynns nattsvarta skildring och inte minst hennes makalösa språk som får mig fast.

Kort sagt, en roman som börjar med följande ord är det förmodligen fullkomligt omöjligt för mig att inte älska:
”I have a meanness inside me, real as an organ. Slit me at my belly and it might slide out, meaty and dark, drop on the floor so you could stomp on it. It’s the Day blood. Something´s wrong with it.”

Gillian Flynn – Dark Places (Orion Books, 2009)

Of cats and boxes


Sådär, nu behöver jag inte tänka på att behöva köpa någon julklapp till katterna då!
Strumpan tackar ödmjukast för att Bonnier pocket skickat ett paket just till henne lagom till jul. Jag lade beslag på innehållet i paketet själv, men ska självklart se till att rådfråga min privata rådgivare i kattformat om vilken av böckerna jag ska satsa på när min nuvarande är utläst.

Nu ska jag knapra några fler värktabletter, ta ett glas julmust och återgå till julstädningen och lyssnandet på Musikhjälpen.
Vad gör gör ni denna dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan?