Dystopiskt

Det är omöjligt att skriva om Jerker Virdborgs ”Kall feber” utan att skriva om Karin Boyes ”Kallocain”. Virdborgs roman går nämligen i direkt dialog med Boyes dystopi och tar de teman hon tar upp där in i 2000-talet.

Huvudkaraktären i ”Kall feber” heter Karin Ryd (vilket är en rätt finurlig liten detalj i sig) och är forskare inom hematologi. Hon är duktig inom sitt fält och när hon får chansen att jobba i den avlägset belägna forskarstaden tvekar hon inte. Men forskarstaden är inte riktigt som Karin hade tänkt sig, de som arbetar där verkar vara mer upptagna med att tänka på status än på sin egen forskning. För att få mer anslag till sitt eget projekt – och dessutom en större lägenhet – börjar Karin själv intrigera mot dina forskarkollegor.
Samtidigt verkar det som en mystiska sjukdom, en kall feber, sprids i forskarstaden.

När jag recenserade ”Kallocain” i våras så skrev jag om hur starkt färgad boken är av sin tid. Det råder ständig krigsberedskap, och Boyes dystopiska framtidstat har lånat drag av såväl kommunismen som nazismen. Virdborgs framtidssecnario är lika färgat av sin tid – det är en ytlig, hutlös värld han målar upp, besatt av status och konsumtion. Forskarstaden består inte enbart av välutrustade labb, utan även om lyxiga gallerior och hedonistiska nattklubbar.

Jag tycker att Virdborg skriver som allra bäst när han har en ganska stram berättelse att hålla sig till. Första halvan av ”Kall feber” är otroligt välskriven. Den klaustrofobiska och lite lätt paranoida stämningen kryper under skinnet på mig, och får mig att otåligt läsa vidare, att tillsammans med Karin Ryd ta reda på vad det egentligen är som är fel med forskarstaden.
Tyvärr tycker jag att romanen faller samman mot slutet. Det blir alltför urspårat för min del, hela den återhållsamma spänningen från den första halvan av romanen smälter bort när Virdborg fläskar på med action i mängder. Dessutom är det en episod mot slutet som påminner mig mycket om när superskurkar i filmer ska förklara sin diaboliska plan i detalj så att även den dummaste amerikanske filmtittaren ska förstå, som jag fullkomligt avskyr.
Jag har för mig att jag tyckte något liknande när jag läste Virdborgs ”Svart krabba”, att den började väldigt bra och spännande, men att luften gick ur boken mot slutet. Tyvärr, måste jag säga, för att Virdborg är en i grunden begåvad författare är det ingen tvekan om.

”Kall feber” är en intressant roman, även om den inte når upp till förväntade höjder. Att läsa ”Kallocain” och ”Kall feber” i samma veva är något som skulle passa väldigt bra i en bokcirkel, för här finns en mängd frågetecken att diskutera och moraliska dilemman att fundera över.

Jerker Virdborg – Kall feber (Bonnier pocket, 2010)

Annonser

4 comments

    1. Kallocain är väldigt bra! Lite torrt skriven, men det passar bra. Och mycket av det som Karin Boye skriver om känns skrämmande aktuellt i en värld där terroristskräcken är så utbredd…

  1. Aha. Inte visste jag att Virdborg skriver till/från/i dialog med Boye. Det ökade ju intresset, trots din dissning av slutet. ;-)

    1. I den Kallocain-utgåva jag läste i våras hade Virdborg skrivit förordet, det var mycket därför jag blev så sugen på att läsa den här boken faktiskt. :)
      Trtos slutet så är det ändå en intressant läsning, speciellt om man nu gråkar uppskatta intertextualitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s