Doppelgangland


Härom dagen skrev jag om Tana Frenchs debutroman ”In the Woods”, som jag läste mycket för att jag var så himla sugen på hennes andra roman, ”Okänt offer” (som är en synnerligen oinspirerad titelöversättning, medan originalets ”The Likeness” är strålande). Det fanns flera skäl till varför just den här boken verkade så lockande, men för att vara ärligt så var det de utlovade ”Den hemliga historien”-vibbarna som övertygade mig.
Eller för att uttrycka mig på ett annat, lite mer populärkulturellt, sätt; you had me at akaporr.

I ”Okänt offer” är det Cassie Maddox, som var Rob Ryans partner i den första boken, som står i centrum. Hon har en bakgrund som undercoverpolis, och när en död kvinna påträffas som inte bara är hennes absoluta dubbelgångare utan också visar sig ha tagit en av hennes gamla undercoveridentiteter, så får Cassie en unik chans. Hon får chansen att spela den döda kvinnan Lexie, att ta sig in i hennes liv och försöka ta reda på dels vem hon egentligen är och dels vem som har mördat henne.

Grundpremisserna är ganska långsökta, det måste jag erkänna. Det blir lite svårt att ta historien seriöst när trovärdigheten är helt åt skogen. Jag menar; en identisk dubbelgångare? Som Cassie liknar såpass mycket att hon lyckas infiltrera kvinnans liv utan att någon av hennes bästa vänner märker skillnaden? Det är en ganska fånig intrig.
Men Tana French lyckas faktiskt få den att fungera. Hon är såpass bra på att skriva (vilket märks även i översättningen, även om hon är bättre i originalspråk) att jag lyckas bortse från den långsökta historien och tillsammans med Cassie andlöst kasta mig in i Lexies mystiska liv.

DHH-vibbarna då? Jotack, de är mer än bara vibbar. De är snarare en så stor del av historien att jag inte riktigt vet om jag ska klappa händerna i ren förtjusning eller förfäras å Donna Tartts vägnar för den fräcka stölden.
De vänner och kollegor som Lexie delar hus med är mer än lovligt lika den exklusiva lilla grupp som Richard i DHH lär känna. Som beskrivningen av Daniel, husets ägare:
”Daniel var storväxt, en bra bit över en och åttio med passande kroppsbyggnad, glänsande mörkt hår och kraftigt hakparti. /…/ På närbilden såg man att hans ögon var grå och kalla som sten bakom de stålbågade glasögonen.” (s.48)
Jämför med beskrivningen av Henry Winter i DHH:
”Två av pojkarna hade glasögon, konstigt nog av samma slag: små, gammaldags, med runda stålbågar. Den längre av de två – och han var ganska lång, en bra bit över en och åttio – var mörkhårig, hade kraftigt käkparti och grov, blek hy. Han skulle ha varit snygg om hans ansikte inte varit så stelt, eller ögonen bakom linserna mindre uttryckslösa och stela” (s. 28)
Det låter som att det finns fler än en dubbelgångare i huset, inte sant?

”Okänt offer” är ändå en spännande bok. Visst kan jag irritera mig ibland på att Cassie agerar så oprofessionellt och dumdristigt, men samtidigt är det fullkomligt klart varför hon lockas så av Lexies liv i huset. De båda kvinnorna visar sig ha mer än bara utseendet gemensamt, de söker ständigt efter en tillvaro där de äntligen kan höra hemma.

Precis som i ”In the Woods” så känns kriminalhistorien ganska oviktig, mer som ett bindemedel än själva syftet med romanen. För mig kom inte upplösningen som någon överraskning alls (och det lär den inte ha gjort för någon annan DHH-fantast för även där finns klara samband), men det gör faktiskt ingenting. Tana French är en såpass intressant författare att det känns som att hon skulle kunna ta en hur osannolik historia som helst och göra den spännande. Trtos bristerna finns det något i hennes romaner som är fullkomligt fängslande.
Hon har ju fått en deckarskeptiker som mig på kroken och bara det säger något om hur spännande hennes böcker faktiskt är.

Tana French – Okänt offer (Bonnier pocket, 2010)

Annonser

11 comments

  1. Det är ju så fullkomligt trovärdigt med zombieapokalyps i jämförelse? ;)

    Ibland får man helt enkelt köpa att något osannolikt har hänt. Även i verkligheten, men särskilt i litteraturen. Osannolikt betyder inte omöjligt. Och är det inte omöjligt så är det ju möjligt. Hepp!

    Jag håller med om att French är fängslande. Allt annat blir oviktigt. Man kan peta och påta och fundera på teknikaliteter, men slutligen är The Likeness helt sjukt bra och jag har fortfarande inte tappat drömskimmerkänslan jag fick när jag läste den.

    Hur jäkla fort läser inte du förresten? Du recenserade ju nyss till skogs?!

    1. En zombieapokalyps kan ju vara väldigt trovärdig om den funka rinom sina egna premisser. När det gäller all slags fantastik kan jag aceptera rätt långsökta saker – så länge det finns tydliga regler och gränser för vad som är möjligt – men när det gäller ”realistisk” litteratur är jag inte lika tolerant, tydligen. :)
      Men det fina med French är ju att jag helt köper den här boken, trots att jag egentligen tycker at grundhistorien är helt osannolik!

      Jag läser jäkligt fort. Och jag ligger några veckor wefter, har fyra böcker som väntar på att recenseras just nu.

  2. Min bästa bokleverantör i USA – favoriten ”Cecilia-i-Houston” – har skickat både In the Woods och The Likeness till mig. Jag började på In the Woods men kom inte riktigt längre än till sidan 50. Jag inser att det kanske är dags för dem att få hoppa fram några snäpp i kön igen.

    1. In the Woods börjar ju ganska drömskt och lite lugnt, men jag blev helt fast efter att ha läst några kapitel. Och jag tycker att du gör helt rätt i att flytta fram bökerna några sdnäpp i kön.

    1. Jag tyckte att rätt mycket kändes om inte snott så ändå lånat i den här boken. Vilket jag ändå accepterade, på något vis. Men njae, om jag var du skulle jag nog hoppa den här boken då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s