Andra tegelstenen: Sugar

Jag och tegelstensutmaningen är still going strong. För några veckor sen läste jag ut min andra tegelsten, och ska börja med den tredje och sista så snart jag läst lite mer ur den den ständigt växande läshögen.

Min andra tegelsten var Michel Fabers ”Sugar: Kvinnan som steg ut ur mörkret”.
Min första tanke – eller snarare grämelse – är att jag verkligen borde ha läst boken på engelska. Visserligen bytte jag till mig denna svenska pocket gratis, men såhär i efterhand känner jag att jag nog skulle ha fått väldigt mycket mer ut av läsningen om jag hade satsat på originalspråk. Bara det faktum att den snygga och välklingande titeln ”The Crimson Petal and the White” bytts ut mot det klumpiga ”Sugar: Kvinnan som steg ur ur mörkret” borde ha varit en varningsklocka.

Den Sugar som den svenska titeln syftar på har i bokens början rykte om sig att vara en av Londons allra bästa prostituerade. Hon är en kvicktänkt nittonåring vars stora styrka ligger inte i sitt vackra utseende utan i en förmåga att förvandla sig till det varje män söker efter. Det, samt att hon aldrig säger nej.
När William Rackham, en bortskämd och dagdrivande arvtagare till Rackhams parfymerier, möter Sugar så förändras hela hans värld. Han har aldrig mött något han velat ha så mycket som han vill ha Sugar, något som får honom att dels axla ansvaret för parfymeriet och dels att göra planer för att få Sugar helt för sig själv…

Den som älskar viktoriana får verkligen sitt lystmäte i ”Sugar”. Det dräller av vackra kläder, smuts, ekande stora iskalla hus, dubbelmoral och stämningsfulla Londonmiljöer. Plus en hel drös prostituerade och deras inte särskilt sympatiska kunder.
Sugar är en intressant karaktär. Faber har lyckligtvis undgått den-lyckliga-horan-fällan och låter istället Sugar bli en mångfacetterad ung dam som har ett minst sagt komplicerat förhållande både till sin situation och sin olyckliga barndom. Dessutom är hon smartare och mer beläst än de flesta män som frekventerar henne.

Det märks att Faber har koll på sin 1800-talslitteratur. ”Sugar” doftar av såväl Dickens som Brontë, även om den lyckligtvis kommer i en mer modern tappning. För den som gillar metalitterära inslag (och vem gör väl inte det?) går det att finna en hel del godbitar här.

Miss Sugar i all ära, men två av de mest fascinerande karaktärerna i boken är ändå två andra kvinnliga kraktärer.
Den första är Rackhams sjukliga och labila hustru Agnes. Hon är ett slags spegelbild till ”The Madwoman in the Attic” som förekommer i ”Jane Eyre”, en vansinnig första fru som göms undan för omvärlden som en fånge i sitt eget hus. Men där Mrs Rochester beskrivs som en okultiverad och degenererad vilde som kontrast till Janes förfining, så är Agnes ytligt sett den perfekta viktorianska hustrun. Men skönheten och den fina bakgrunden räcker inte långt ner Agnes sjukdom och religiösa fanatism förvärras.
Den andra karaktären som fascinerar mig starkt är Mrs Emmeline Fox. En lungsjuk, kristen och asketisk änka, som tillbringar all sin tid med att försöka ”rädda” prostituerade och finna nya jobb till dem. Mellan henne och William Rackhams äldre bror växer en kärlek fram som ingen av dem riktigt kan erkänna inför sig själv – och än mindre göra något åt. Mrs Fox är en karaktär fylld av motsägelse, men som är befriande egensinnig och uppriktig.

Min största invändning mot ”Sugar” har med översättningen att göra. I alla fall misstänker jag att det är översättningen som gör att de många sexscenerna beskrivs på ett klumpigt och ofta mycket anakronistiskt språk (jag tror att jag utelämnar något exempel på dessa dels för att bespara er läsare plågan att läsa dem och dels för att bespara mig suspekta googlingar). Flera av skildringarna var nästan skämskuddeframkallande, och då har jag ändå ganska hög tolerans för tramsiga sexskildringar.

Som helhet är ”Sugar” en gripande, intressant och mustig roman.
Men ni presumtiva läsare som funderar på att skaffa boken, se till att skaffa den engelska utgåvan! Den här usla översättningen borde nämligen undvikas som om den vore Jack the Ripper och ni läsare vore en viktoriansk prostituerad i East End.

Michel Faber – Sugar: Kvinnan som steg ut ur mörkret (Månpocket, 2004)

Annonser

15 comments

  1. Attans och fy på mig som helst läser på svenska..;-) Jag har Sugar liggande hemma, i just denna Jack the ripper-pocketupplaga…men då har jag iaf med mig vetskapen om den krassa översättningen. För läsa den ska jag absolut, den har trillat omkring framför mig i ett par år nu. Så närhelst suktan efter ngt saftigt viktorianskt uppstår framöver (och ingen oläst Sarah Waters finns att tillgå)-
    är det Faber som står i kö!

    1. Genomgående är översättningen riktigt hyfsat, men just när det kommer till sexskildringarna så blir det nästan outhärdligt… hu! Och eftersom det handlar om en prostituerad så blir det rätt många sexskildringar också…
      Men boken är ju grymt bra annars, så läsa den tycker jag absolut att du ska göra!

  2. Nu blev jag sugen på lite Sugar! :-) Gillar verkligen The Madwoman in the attic OCH Jan Eyre. Jag har till och med ”The madwoman in the attic-The woman writer and the nineteenth-century literary imagination” liggandes hemma. Den boken kör verkligen igenom det temat rätt hårt. Mycket intressant och den är på engelska och tyvärr ännu oläst. Men en vacker dag…Såklart älskar jag även metalitterära inslag. Får skriva upp boken på min vill-läsa-lista tror jag! MEN på engelska! En verkligt kass översättning av titeln, bara det!!

    1. Jag läste ”The Madwoman in the Attic”-boken när jag läste litteraturvetenskap och den gjorde stort intryck. Inte minst för att jag är väldigt förtjust i lite lätt gotiska artonhundratalsromaner (eller romaner som är skrivna nu men som lånar friskt av dessa inslag)och jag fick många nya intressanta perspektiv av just den boken.
      Den är ju rätt tjock och därmed lite avskräckande men väl värd läsningen tycker jag!

  3. Inte för att jag vill strö salt i sår eller nåt, men jepp, du skulle ha läst den på engelska! Läste ”The Crimson Petal and the White” när den kom och njöt av språk, stämning, allt. Tror att väldigt mycket blir ”lost in translation”. Sedan läste jag enkom om viktorianska horor i minst en månad (man blir överraskad över hur många romaner inom den pyttelilla subgenren det finns…).

    Håller med om ”The Madwoman in the Attic”, otroligt intressant och upplysande! Läste den som littvetstudent men borde nästan läsa om den nu, utan tentaångesten.

    1. Nästa gång jag läser boken kommer det garanterat bli på engelska… Även om resten av boken var hyfsat översatt så är det inte riktigt samma sak. Och det allra värsta med sexksildringarna var att de bröt illusionen för mig, jag slungades liksom ut ur läskoman varje gång det dök upp någpt ord som skavde.

      Jag har tänkt samma sak, faktiskt.
      Såhär några år efter littveten så har jag upptäckt att det var en hel del av facklitteraturen som faktiskt satte ganska djupa spår. Även om jag kanske inte uppskattade just de texterna då, så har jag användning för dem nu.

  4. Yey! Jag gjorde rätt att köpa den i engelska (för två somrar sen!) men fel att lägga undan den i ett hörn… Oj! Nu blev jag grymt sugen att läsa den men jag har en del låndeböcker som ska bara läsas ut först… Om dygnet hade fler timmar ändå!

    1. Ett rätt och ett fel alltså? ;)
      Nä, men jag förstår att boken hamnade i ett hörn, den är ju brutalt tjock. Den svenska pocketen är över 800 sidor, vilket brukar vara min smärtgräns.
      Det var faktiskt skälet till att jag valde just den här boken att läsa i tegelstensutmaningen – den verkade väldigt bra, men så tjock att den bara har blivit liggande.

  5. Och jag som har den på svenska ståendes i bokhyllan.
    Fick den i present för massor av år sedan och där har den stått sen dess. Mycket på grund av den hemska titeln.

    1. Titeln är ju verkligen inte lockande. Och jag gillar inte omslaget heller, det känns lite fånigt och ganska fult.
      Om du inte har väldigt mycket emot att läsa på engelska så skulle jag varmt rekommendera originalspråk för just den här boken. Det, eller att helt enkelt bläddra förbi de värsta sexskildringarna…

    1. Åh! Jag minns det avsnittet! Det var då Emily fick någon sorts kris och drack sprit i morgonrock hela dagen. Och läste The Crimson Petal and the White till sin bokklubb. :)

      1. Åh Gilmore Girls! <3
        Emily Gilmore är en fantastisk karaktär – så otroligt irriterande, men ändå så magnifik. Och jag har svårt att tänka mig en bok som bättre kan ackompanjera hennes sammanbrott än just den här boken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s