Språktungt

I teorin verkade ju Gunnhild Øyehaugs debutroman ”Vänta, blinka” vara så himla bra. En snabfotad och språkligt lekfull bok där några vilsna och sökande personer binds samman, toppat med populärkulturella observationer och litteraturhistoriska skrönor. Visst låter det fantastiskt?
Synd bara att det i praktiken inte riktigt håller.

Jag har lite svårt att sätta fingret på varför jag inte kommer överens med ”Vänta, blinka”.
Kanske är det litteraturstudenten Sigrid som skaver. Hon skriver en artikel om klichébilden av den sårbara kvinnan som alltid ska gå runt i för stora herrskjortor på film, men samtidigt är hon själv en enda stor vandrande kliché. En socialt klumpig – men intelligent – ung kvinna som lever genom böckerna, ”den sortens litteraturstudent som har litteraturteoretiker på väggen” (fy fan alltså).
Inte för att jag gillar någon av karaktärerna särskilt mycket, de känns alla ganska intetsägande, tomma och förvillande lika. Som kulisser där författaren målat upp sina scener.

Jag är inte särkilt förtjust i Øyehaugs språk heller. Hon har en tendens att stapla bisatser på varandra på ett närmast tyskt vis, som gör att texten blir oerhört kompakt och svårgenomtränglig. Ibland fungerar det, när författaren får till ett nästan poetiskt driv med sina upprepningar och ordvändningar, men ofta tappar jag både koncentration och läslust efter några stycken.
Jag tycker att det är rätt jobbigt att läsa texter som är helt kompakta, där mellanslag knappt förekommer. Självklart är det författarens konstnärliga val, men det blir tyvärr ganska lätt att tappa bort sig i en text som inte innehåller några andingshål alls (och knappt några punkter heller för den delen).

”Vänta, blinka” har tydligen vunnit ett flertal priser i Norge, bl.a har den utsetts till Årets Bok. Jag kan väl inte påstå att jag är direkt förvånad, men långt ifrån övertygad.
Mest av allt tror jag att jag irriterar mig på att ”Vänta, blinka” utger sig för att vara en smart roman. Men det är en milsvid skillnad mellan en roman som får läsarna att känna sig smarta och en roman där författaren hela tiden vill påpeka sin egen smarthet – och tyvärr hamnar den här boken för mig i den andra kategorin.

Gunnhild Øyehaug – Vänta, blinka (Månpocket, 2010)

Annonser

2 comments

  1. Intressant. Jag har varit nyfiken på den här ett tag efter diverse hyllningar. Vet inte varför det känns skönt att läsa en en mer skeptisk text om den, men det gör det. ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s