Litteraturförmedlare, inte kritiker

Tanken var att jag skulle ha hunnit skriva det här inlägget för några veckor sen när debatten om bokbloggar vs kritiker var som livligast. Men tentapluggande och annat kom i vägen, så om ni har glömt vad det hela handlar om finns några bra inlägg i debattenhär, här och här.

Mycket av debatten har handlat om att vi bokbloggare är dåliga på litteraturkritik. Vi bloggar bara om böcker vi gillar, sätter inte in böckerna i något teoretiskt sammanhang, vill föra samtal om böcker istället för att recensera dem osv (Bokmanias sammanfattning, som jag länkar till ovan, är en strålande sammanfattning av de påståenden som är vanligast). Vi är helt enkelt alltför okritiska för att kunna skriva litteraturkritik, enligt dessa påståenden.

För mig är inte detta ett problem. Jag vill nämligen hävda att många bokbloggare inte är ett dugg intresserade av att skriva litteraturkritik och aldrig heller har hävdat att de gör det, utan att det är litteraturförmedling som är grunden i många bokbloggar.

Många bokbloggare, mig inkluderad, jobbar som (eller pluggar till att bli) svensklärare och bibliotekarier. För dessa två yrkesgrupper är litteraturförmedling en vanlig arbetsuppgift. Visst är det viktigt att förmedlaren har vissa grundkunskaper när det gäller litteratur och en förmåga till kritiskt tänkande, men huvuduppgiften är inte att sätta in litteraturen i ett teoretiskt sammanhang utan att förmedla en läsupplevelse och sprida läslust till en grupp presumtiva läsare. Vilket är precis vad många av oss bokbloggare också sysslar med.
Vi väljer ut böcker vi tror är intressanta och läser gärna mycket inom en specifik genre, för att bäst kunna förmedla till våra läsare vilka böcker som är mest intressanta (och vilka som bör undvikas). Jämförelser och omdömen görs utifrån läsupplevelsen i sig, inte utifrån något slags objektivt estetiskt värde. Att vi öppnar upp för samtal och diskussioner kring en bok tyder inte på något slags osäkerhet eller ”gruppkramande”, utan är en viktig del i själva litteraturförmedlandet.

Att vi bokbloggare skriver om läsupplevelser och sprider läslust är alltså inte, som de ”riktiga” litteraturkritikerna påstår, ett tecken på att vi misslyckats som kritiker. Det är ett tecken på att vi lyckats som litteraturförmedlare.

För den som är intresserad att läsa mer om sambanden mellan läsning, litteraturförmedling, bokmarknad och litteraturkritik så kan jag rekommendera Åse Kristine Tveits bok ”Innganger – om lesing og litteraturformidling”. Tyvärr finns boken bara utgiven på norska, men det är en mycket intressant läsning om olika förhållningssätt till litteratur. Som bonus använder sig författaren av Nick Hornbys ”High Fidelity” på ett fantastiskt underhållande sätt för att illustrera olika hållningar till förmedlarrollen.

Annonser

17 comments

  1. Jag håller verkligen med, bra skrivet om en viktig poäng. Om jag går till mig själv så skriver ju jag om mitt läsande och det jag vill förmedla är ju just läsglädjen och den där känslan man får en riktigt bra bok i handen. Min intention är ju aldrig att analysera boken efter konstens alla regler och berätta om fokalisering, berättarröst och allt det där, det lämnar jag med varm hand till litteraturvetare som har det som uppgift och intresse. Jag får samma känsla när jag skriver om en bra bok på bloggen som när jag tipsar en låntagare på biblioteket om den helt enkelt. Och så är bloggen för mig en samtalsplats där vi kan prata om böcker vi läst, vill läsa och är nyfikna på och vill man kalla det för gruppkramande så får man väl det även om jag tycker att det är aningens förminskande och rätt felaktigt.

    1. Det känns som att många av de professionella litteraturkritikerna har missat att man kan skriva om – för förhålla sig till – litteratur på fler sätt än just de gör.
      Jag tycker att det är fantastiskt roligt att bokblogga just för att kunna tipsa och för att kunna diskutera böcker. Jag är litteraruvetare i botten, men skulle jag skriva alla blogginlägg ur en litteraturvetarsynvinkel så skulle det bog bli rätt tråkigt.

      Håller med om dett det där med gruppkramandet känns förminskande – typiskt sätt att bara avfärda en väldigt heterogen grupp!

  2. Mycket klokt och bra beskrivet.
    Sen tycker jag det finns många exempel på hur etablerade kritiker gått hårt och orättvist fram, dels för att de är obekanta eller oinsatta i genrelitteratur men också utifrån personliga fejder och liknande.
    Var det inte en ganska känd litteraturkritiker som för nåt år sen sågade en bok som inte ens var släppt, eller minns jag galet?

    1. Det var ju en rätt stor skandal med den där kritikern som sågade en bok utan att ens ha läst den (var det inte Kristian Lundberg, förresten?).

      Genrelitteratur nämns ju knappt i dagspressen.
      Det är ju rätt ironiskt att litteraturkritiker anklagar bokbloggare för att vara konformistiska, när vi skriver om rätt mycket böcker som aldrig ens nämns i tidningarna. Plus, som du skriver, att många skriver utifrån personliga fejder. Linda Skugges Ranelid-sågning var ju inte direkt litteraturkritik i sitt esse…

      1. Hmmm, kan förresten inte komma på senast jag läste en dagstidning faktiskt, men det borde varit omkring där kristian lundberg sågade boken han aldrig läst
        Och på babel tidigare i höstas var ett ganska vidrigt inslag om när guillou och gellerfeldt skällde ut och hånade bojje af gennäs i ett radioprogram, för att inte tala om reaktionerna på myggor och tigrar, etc.
        Tack för ett bra blogginlägg förresten, länge sen man vart så här diskussionssugen=)

        1. Myggor och Tigrar är ju ett väldigt bra exempel på hur ”objektivt” vissa av dagspressens litteraturkritiker förhåller sig till litteraturen. När jag läste boken för något år sen blev jag förvånad över hur lite av den som faktiskt handlade om den där kulturredaktionen hon jobbade på (eftersom de delarna av boken var det enda som tidningarna skrivit om).

  3. Först: Väldigt bra synpunkter, och relevanta för många av de bra bokbloggarna som finns här ute i bokbloggsbubblan.

    Sen: Jag ser mig inte alls som nån litteraturförmedlare (men jag är ju varken bibliotekarie eller lärare), och aspirerar inte på att skriva bokkritik heller. Jag är nog en sån som vill samtala om böcker som JAG läser. Jag känner mig ofta rätt ego ego ego när jag bloggar, men uppenbarligen är det också något som slår an hos andra, eftersom det är många som läser och återkommer till min blogg. Men det här innebär faktiskt heller inte med nödvändighet att jag inte är särskilt kunnig, eller nån gång råkar ha lust att sätta in en bok i ett större perspektiv eller jämföra den med nåt annat.

    Kan man inte säga att bokbloggaren på många sätt är betydligt friare till formen än litteraturkritikern?

    1. Självklart så menar jag inte att det här gäller alla bnokbloggar. Men ganska många drivs ju av bibliotekarier och lärare, som sysslar med litteraturförmedling i sina yrkesliv, men att de tinte är något som brukar nämnas i debatten.

      Det bästa med att blogga är ju att man får göra precis hur man vill. Vara helt subjektiv, bara skriva om böcker man har älskar eller bara böcker man hatar eller bara böcker man inte har läst eller bara fotgrafera sin färgkoordinerade bokhylla om man nu vill det. Jag tror att subjektiviteten är bokbloggarnas stora styrka- de tär ju därför de är så roliga både att skriva och läsa!

      Jag håller helt med om att bokbloggaren är friare till formen är litteraturkritikern. Och tur är väl det!

      1. Jag vill för säkerhets skull gärna modifiera att jag absolut höll med dig. Bokbloggsvärlden är full av människor som är, vill vara och syftar till att vara litteraturförmedlare (och gör det bra dessutom!). Jag ville väl bara säga att det också finns de som varken vill vara kritiker eller litteraturförmedlare, utan har andra, betydligt mindre altruistiska motiv till att hänga i den här världen.

        Det där om att subjektiviteten och att det finns en tydlig röst hos varje bokblogg är definitivt en styrka, och det som gör att jag i alla fall återkommer (jag har betydligt svårare att fastna för de bloggare som har flera författare, där finns inte samma ton, och jag har svårt att få en uppfattning om ”vem” som skriver).

        1. För min del finns det också en hel del egoistiska motiv i bakgrunden. Det är roligt att skriva om och disuktera böcker som jag väljer ut helt själv. Plus att själva skrivandet i sig är en drtivkraft för mig. Men litteraturförmedlandet är en del i det hela, jag blir oerhört glad varje gång någon läst (och gillat) en bok jag har tipsat om.

          Jag har stött på en del bokbloggar som inte är så personliga, men de burkar jag sällan fastna för. Jag gillar spretighet och subjektivitet!
          Gällande kollektivbloggar så tycker jag att en del av dem fungerar väldigt bra, är liksom samkörda, medan andra blir lite röriga.

  4. Väldigt intressant och bra skrivet. Pluggar själv till bibliotekarie och ska precis påbörja min D-uppsats som ska handla om bokbloggar. Exakt hur och vad ska jag fokusera på har jag inte riktigt bestämt mig för än men litteraturförmedling är absolut en intressant del av bokbloggandet att undersöka närmare.

    1. Det låter som ett väldigt intressant ämne du ska skriva om!
      Jag har själv börjat fundera så smått på vad jag vill skriva uppsats om, även om jag har ett tag kvar tills dess, och litteraturförmedling hör onekligen till det jag är mest intresserad av…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s