Technicolorskräck

Edgar Freemantle är förbannad.
Han vet att han borde vara tacksam för att han överlevt en olycka som borde haft dödlig utgång, men istället är han fylld av raseri. Smärtan och frustrationen över att försöka rehabilitera sig från en ganska allvarlig hjärnskada sliter Edgars äktenskap i stycken och får honom att fly till den lilla ön Duma Key i Florida. Som ett steg i sin rehablitering har Edgar börjat måla igen, något han inte gjort sen han var mycket ung, och hans tavlor visar sig vara både oerhört vackra och oerhört skrämmande. Snart visar det sig att det Edgar målar på något sätt är kopplat till vad som händer på Duma Key.

Stephen Kings ”Duma Key” är bitvis briljant skriven. Jag fascineras av Edgars kamp med sig själv och sitt tillfrisknande, hans oerhörda frustration när varken kroppen eller hjärnan lyder. Efter olyckan har han fått lindrig afasi, och får lära sig att associera ”i sidled” för att försöka finna rätt ord. King leker med dessa associationer på ett mycket skickligt sätt utan att någonsin trivialisera traumat som förlusten av ens eget språk måste innebära.

Jag måste säga att Kingen har ryckt upp sig de senaste åren. Jag har tyvärr inte läst hans ”Under the Dome” ännu, men såväl ”Lisey’s Story” som novellen ”N” har imponerat på mig.
”Duma Key” är en balanserad och riktigt kuslig roman. Den är rätt återhållen för att vara King, vilket jag bara ser som en stor fördel då jag aldrig varit särskilt förtjust i hans tendens att totalt spåra ur i monsterexcesser och bisarra drömsekvenser mot slutet av böckerna. Nog för att det här slutet är rätt drömlikt, men det håller sig ändå till något slags strikt drömlogik.

Nu kommer jag väl outa mig som solhataren nummer ett, men jag är inte helt förtjust i Duma Key som miljö. Visst gillar jag tanken på en mystisk ö där märkliga krafter råder, och där en kvävande växtlighet tagit över större delen av ön. Men samtidigt kan jag inte låta bli att längta efter Kings Maine – skogarna, de kalla sjöarna, snön, de kufiga småstäderna och ensligheten. Florida är lite för mycket technicolor för mig, lite för lite… känsla.
(Och ja jag vet, att Kingen har ett hus i Florida, men jag föredrar Maine)

Jag har också vissa problem med några av sidokaraktärerna. Precis som Stewe stör jag mig ordentligt på Wiseman. Kings intentioner verkar ha varit att göra en avslappnad och cool dude, som ska fungera som en yin till Edgars ganska neurotiska yang. En bromance, med andra ord. Men Wiseman blir mest bara en macho och ganska fånig karaktär, lite överspelad liksom, som dessutom irriterar med sina ständiga ”Hey muchacho”.
Jag är inte heller helt förtjust i hur dottern Ilse gestaltas. Visst kan jag tolerera en del idealiserande från Edgar sida, då berättelsen ska vara skriven i efterhand och allt. Men jag önskar att Ilse hade fått vara lite mer människa och lite mindre Perfekt Och Underbar Dotter.

Trots mina invändningar så måste jag ändå säga att även om ”Duma Key” inte är en av Kings läskigaste romaner, så är det är definitivt en av hans mest välskrivna.

Stephen King – Duma Key (Bra Böcker, 2010)

Annonser

9 comments

  1. Har redan tidigare den här på Vill gärna läsa-listan men nu steg den lite högre upp! Fast jag borde väl avsluta min pinsamt långa läsning av Under the Dome först. Som jag alltså gillar, men bara har så svårt att handskas med i fysisk form.

    Är inte intresserad av blodslaskade monster, så det får mig ännu mer att vilja läsa denna. Vistas gärna i sol på semstrar men föredrar absolut Maine som litterär miljö!

    1. Jag undvek faktiskt att köpa Under the Dome inbunden för att jag tänkte att den skulle bli för besvärlig att läsa i det formatet. Men nu är den på väg hem till mig som en del i min belöningsbokbeställning! :)
      Lite skräckinslag är det ju i Duma Key, men inte så blodslaskande, så den lär nog passa dig.

  2. Ah, glömde faktiskt nämna Florida som miljö när jag skrev om boken. Inte rätt Kingmiljö. Nu var inte novellerna i Strax Efter Solnedgången inga jättehöjdare, men det kändes som också några av novellerna där tappade på att inte utspela sig i Maine. Det hör liksom till!
    Har själv inte vågat mig på Domen ännu, men kan tipsa om Blaze
    http://stewe.blogg.se/2010/july/blaze.html
    som jag tycker var en riktig kingpärla, helt utan övernaturliga inslag för dom som nu gillar det…

    1. Håller med, både om att King tappar när han är utanför Maine och om Strax efter solnedgången. Iofs så tycker jag att novellen N i den samlingen hör till något av det bästa – och läskigaste! – som han har skrivit, men de flesta novellerna var högst ordinära.

      Blaze har jag varit nyfiken på, nu när den kommit i nyutgåva och allt. Jag har tyckt väldigt bra om de flesta King-böcker jag har läst utan övernaturliga inslag, så jag ska nog ge den en chans.

  3. Jag har läst alla de tre King-böckerna ni talar om. Jag gillar också ”Duma Key” för att den är lite återhållsam i sina skräckskilldringar. Ändå är den lagom nervkittlande och övernaturlig. King är briljant när han ligger på gränsen även om jag även älskar när han totalt flippar som i Dreamcatcher som jag läst nyligen. Under the doome kommer ni säkert att uppskatta eftersom den inte heller är helt urflippad men lagom otäck med tanke på doomen (minns inte vad det heter på svenska just nu) som stänger in en hel stad. Jag älskar även hur King kan exprimentra med folks reaktioner i riktigt extrema situationer. Den är tjock men helt klart värd att ta sig igenom. Blaze är en bok som jag la ifrån mig med ett: Jaha. Antagligen eftersom den inte har mycket av övernaturlighet alls och egentligen händer det inget i den, tycker jag alltså. King är också som bäst när han beskriver händelsen utifrån olika människors perspektiv. Inte som i Blaze alltså där enbart en person gör sig hörd genom berättelsen.

    Sedan tror jag att alla äkta King-fan ständigt längtar tillbaka till Main. Där låter Kingen ofta olika berättelser korsa varandra. Det älskar jag!

    1. King är verkligen en mästare på psykologiskt inträngande porträtt. Och ja, speciellt när han skriver utifrån många olika människors perspektiv, det håller jag med om. Skräckkollektivromaner skulle jag nästan vilja kalla det om inte ordet vore så otympligt. ;)
      Dreamcatcher hör inte till mina favoriter. Det jag gillar bäst i den är nog den lite lätt paranoida stämningen, där vem som helst kan bli ”tagen”. Men annars… njae. Inte riktigt min grej.

      Jag förstår att King själv kanske vill röra sig utanför Maine ibland, det kan nog bli lite småtråkigt för honom att ständigt skriva om samma ödsliga vägar, men lite känns det som att hans litteära hjärta för alltid är förlagt i Maine.

    2. Nja, jag instämmer bara delvis att det alltid är Kings starkaste sida med flera parallella personporträtt, favoriterna Talisman och Flickan Som Älskade Tom Gordon liksom flera av novellerna passar utmärkt som enpersonsberättelse. Ombyte förnöjer liksom.

        1. Ja, det där var min personliga åsikt och jag gillar Skräckkollektivromanerna ;-) bäst. Visst finns det enpersonsberättelser som är bra också men de blir inte alls lika dynamiska. och läser man King för att man vill ha en realitisk berättelse kanske man ska välja en annan författere. Visst har han skrivit några sådana böcker, som också är väldigt bra. Men det är inte han egentligen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s