Månad: november 2010

Nu ska här bloggas!

Bloggen har legat lite i ide den senaste tiden. Det är inget medvetet val, men det händer rätt mycket i mitt liv just nu – både bra och dåliga saker – så jag har varken hunnit blogga eller läsa som vanligt.
Men en av de roliga sakerna som har hänt borde göra bloggandet både roligare och enklare i framtiden. Jag har nämligen blivit med ny dator, en mycket liten och mycket behändig sådan. Så nu kan jag inte skylla på att jag är alltför trött för att lämna soffan om kvällarna, för den här lilla godbiten lär följa med mig överallt.

Annonser

Tävla om te

För att överleva vinterkylan så konsumerar jag rätt överdrivna mängder te. Så hur skulle jag kunna motstå att delta i den tävling som … med näsan i en bok har där man kan vinna pepparkakste och glöggte?
Eftersom jag tycker att vanlig glögg är alltför sötsliskig så tror jag att glöggte skulle vara perfekt för mig. På fredag dras vinnarna, så om det finns fler än jag som är sugna på att vara med och tävla så har ni flera dagar på er.

Dolt under ytan

Av någon anledning hade jag inte läst något alls av Ian McEwan innan jag satte mig med ”On Chesil Beach”. Konstigt nog, för jag märkte efter att ha läst bara några sidor att det här är precis i min smak.

Boken utspelar sig under 1962. Det unga nygifta paret Edward och Florence har tagit in på ett hotell vid Dorset-kusten, precis ovanför Chesil Beach. Medan de äter sin middag på tu man hand tänker de båda oavbrutet på vad som väntar – bröllopsnatten. Något som Edward har längtat efter i månader, medan Florence enbart känner äckel och rädsla inför den kommande natten.
De befinner sig balanserande på en knivsegg, där varje oförsiktigt ord – eller varje ord som inte sägs för den delen – för alltid kan krossa deras alldeles nystartade liv tillsammans.

Ian McEwan lyckas med konsstycket att måla upp två liv på futtiga 166 sidor, utan att lämna några besvärande luckor. Visst är det mycket som bara antyds, men det är en del inte bara av berättarstilen utan också av den tidsperiod som boken skildrar. Så mycket som inte kan sägas, så mycket som inte kan visas upp för andra. Som McEwan konstaterar skulle samhället se mycket annorlunda ut mot slutet av årtiondet, och det är svårt att inte fundera över hur Florences och Edwards liv hade sett ut om de hade fötts tio år senare.

”On Chesil Beach” är förvisso en tunn liten roman, men den är både tät och välskriven. Jag dras med i skildringarna av parets respektive uppväxter och kan inte låta bli att glädjas över deras fumliga kärlekshistoria, hur dödsdömd den än må vara. Bakgrundshistorien blir aldrig omständlig eller ointressant, utan ger precis lagom med kött på benen åt det intensiva lilla kammardrama som utspelas på bröllopsdagen.

Jag är mycket glad att jag läste ”On Chesil beach” i originalspråk, för McEwan är en mästare på formuleringar som kan tyckas vara enkla och lite torrt konstaterande, men som döljer en avgrund av motsägelsefulla känslor och tankar. Hela romanen har ett sorgset drag som jag blev mycket förtjust i, och som fick mig att intensivt längta efter att läsa mer av denna nya författarfavorit.
Nu är frågan bara vilken som ska bli nästa McEwan att läsas. ”Atonement” kanske? ”Solar”? Eller borde jag kanske satsa på något helt annat?

Ian McEwan – On Chesil Beach (Vintage books, 2008)

U som i Underbar

Nu börjar det lacka mot slutet i Bokfrågornas ABC, med lite tur hinner jag till och med svara på alla frågorna innan årskiftet.

1. Vilken ungdomsbok skulle du rekommendera till vuxna läsare?
Jag har aldrig riktigt förstått mig på vuxna läsare som inte läser ungdomsböcker. De missar en hel genre (eller snarare en hel massa genrer) full av guldkorn och fantastiska berättelser. Det finns flera ungdomsromaner som jag har lovebombat mer än en gång (Inger Edelfeldts ”Juliane och jag”, Aase Bergs ”Människoätande människor i Märsta”, Anders Björkelids ”Ondvinter”) så jag ska försöka välja någon annan författare den här gången.
Maria Gripes ungdomsromaner är oerhört välskrivna, ofta lite mystiska och har för alltid en plats i mitt hjärta. Jag läste om ”Agnes Cecilia” för några år sen och kunde glatt konstatera att romanen om Nora och hennes sökande efter sitt ursprung fortfarande griper tag i mig. Rekommenderas!

2. Finns det några böcker som du undviker?
BOATS, Based On A True Story, är för mig oerhört avskräckande. Särskilt när böckerna ifråga badar i misär, våld och droger. För mig ligger det inga litterära kvaliteter i sig i att skriva om något självupplevt, snarare tycker jag att just BOATS-stämpeln brukar användas för att sälja böcker som är rätt dåligt skrivna.

3. Berätta om en riktigt underhållande bok!
Jag är tydligen väldigt dålig på att läsa roliga böcker. Varje gång frågan kommer upp under bokfrågornas ABC eller i andra enkäter tycks jag svara Terry Pratchett, så jag ska försöka variera mig en smula.
Lina Neidestam är en grymt begåvad och rolig serieförfattare, som ligger bakom den arga feministseriefiguren Zelda. Lina har dessutom en grymt rolig blogg, missa inte!

4. Och slutligen vill jag att du tipsar om en bok som är alldeles underbar!
En bok som jag föll som en fura för är Ali Shaws ”Flickan med glasfötter”. En sorglig och ganska märklig historia, med fantastiska inslag och fina karaktärer.

Litterär fomo

Efter en välbehövlig liten ”Corpus delicti”-paus har jag nu återvänt till min sista trilskande tegelsten. Nej, jag kan tydligen inte sluta läsa en bok halvvägs ens när jag verkligen försöker. De senaste åren kan jag räkna de böcker jag inte avslutat på ena handens fingrar, så jag är verkligen notoriskt dålig på att lämna en bok halvläst.

Förmodligen lider jag av en rätt allvarlig litterär fomo (där fomo står för Fear Of Missing Out, och vanligtvis används om personer som får ångest av att missa en fest eller utekväll). För varför skulle jag annars fortsätta läsa en bok som gör mig uttråkad och lite irriterad, om inte för att jag tror att jag skulle kunna missa något spektakulärt?
Det skulle även kunna vara skälet till att jag ger usla vampyrungdomsbokserier alldeles för många chanser, för jag tänker inför varje del att det kanske kommer dyka upp något fantastiskt, något som gör läsningen värd det. För jag har inte bara problem med att lämna en enstaka bok halvläst, jag har också svårt för att lämna en bokserie mitt i. Vilket är skälet till att jag exempelvis tragglade mig igenom flera totalt meningslösa delar i Robert Jordans ”Wheel of Time”-epos, trots att jag egentligen sedan länge tappat intresset för hans ganska klichéfyllda fantasy.

Kanske är det här något jag borde träna på, att kunna släppa en bok halvläst. Eller så får jag se det som en fördel, att jag åtminstone inte har bokhyllorna fyllda av halvlästa böcker.

Hur har ni det när det kommer till litterär fomo? Kan ni lägga ifrån er en halvläst bok med gott samvete eller är ni som jag, som tvångsmässigt läser klart precis allting jag påbörjar?

Edit: Jag är inte ensam om det här! I hyllan verkar ha precis samma problem, kanske borde vi starta en stödgrupp tillsammans?

Filosofisk fantastik

Nog för att jag har hört mycket bra om Scarlett Thomas ”The End of Mr. Y”, men jag blev ändå lite förvånad över att finna en ny bokälskling i denna smarta och fantastiskt snygga roman. Jag hade väntat mig något lite mer tillrättlagt, historiskt korrekt och akademiskt torrt, men fick istället en helt underbar och tankeväckande bit fantastik som gjorde mitt nördhjärta helt varmt av glädje.

Ariel Manto, vår oförvägna hjältinna, håller på att skriva sin avhandling om den excentriske 1800-talsförfattaren och filosofen Thomas Lumas. Vilket inte är det lättaste, då en av hans mest intressanta böcker är extremt sällsynt och dessutom sägs bära på en förbannelse som drabbar den som vågar sig på att läsa boken. När Ariel hittar ett exemplar av boken, ”The End of Mr. Y” i ett litet antikvariat kan hon självklart inte motstå att läsa den, något som visar sig vara ett livasavgörande beslut.

Det är svårt att förklara mer om handlingen i den här boken utan att säga för mycket. Och en del av charmen med att läsa ”The End of Mr.Y” är att inte ha en aning om vad som ska hända. Eller snarare; att förstå ganska tidigt vilket håll historien är på väg mot, men inte ha den blekaste om hur vägen dit ser ut eller hur lång den kan tänkas vara. Att läsa Mr. Y är att ge sig iväg på en resa som inte liknar någon annan.

Ariel är en rätt trasig ung kvinna, besläktad med Elizabeth Hands Cass Neary eller Gillian Flynns Camille Preaker. Hon är smart och driven, men hyser också ett ordentligt destruktivt drag som gör henne totalt vårdslös när det kommer till sin egen säkerhet. Visst är Ariel långt mycket mer intellektuell än många andra liknande karaktärer, men hon är ändå lika uppfuckad som dem, på sitt eget sätt.
Eftersom jag tydligen har en svaghet för den här typen av karaktärer så kan jag inte annat än att älska Ariel. Irriteras på henne, bli förbannad ibland och oroa mig ibland, men framför allt älska henne.

”The End of Mr. Y” är inte bara ett utsökt exemplar fantastik, det är också en bok som får läsaren att känna sig smart. Åtminstone om läsaren, som jag, uppskattar tankeexperiment, filosofiska paradoxer, teologi, litteraturvetenskapliga teorier och kvantfysikens filosofiska aspekter. Thomas har ett sätt att skriva om dessa ämnen på ett sätt som inte bara gör dem tänkvärda utan även oerhört njutbara.

För mig är ”The End of Mr. Y” inget annat än en total fullträff.
Om jag själv skulle läsa den förbannade boken ”The End of Mr.Y”, som titeln syftar på, om jag fick chansen? Utan någon som helst tvekan.

Scarlett Thomas – The End of Mr. Y (Canongate books, 2008)

Kattliga rekommendationer

Nu börjar jag bli hjärtligt trött på min tredje och sista tegelsten. Jag är på sidan 400-någonting och historien har ännu inte kommit igång riktigt, utan återberättas fortfarande genom att en person återberättar ett brev där det återberättas ännu ett brev. Denna berättargrepp dödar effektivt all spänning, och en vampyrroman utan några som helst skräckinslag är inte riktigt min kopp med te…

Mitt bokorakel till katt rekommenderar att jag istället läser ett nyinkommet recex:

Hur tycker ni jag ska göra? Kämpa vidare med tegelstenen, eller ta en paus i den läsningen och istället lyda kattens råd?

Dystopiskt

Det är omöjligt att skriva om Jerker Virdborgs ”Kall feber” utan att skriva om Karin Boyes ”Kallocain”. Virdborgs roman går nämligen i direkt dialog med Boyes dystopi och tar de teman hon tar upp där in i 2000-talet.

Huvudkaraktären i ”Kall feber” heter Karin Ryd (vilket är en rätt finurlig liten detalj i sig) och är forskare inom hematologi. Hon är duktig inom sitt fält och när hon får chansen att jobba i den avlägset belägna forskarstaden tvekar hon inte. Men forskarstaden är inte riktigt som Karin hade tänkt sig, de som arbetar där verkar vara mer upptagna med att tänka på status än på sin egen forskning. För att få mer anslag till sitt eget projekt – och dessutom en större lägenhet – börjar Karin själv intrigera mot dina forskarkollegor.
Samtidigt verkar det som en mystiska sjukdom, en kall feber, sprids i forskarstaden.

När jag recenserade ”Kallocain” i våras så skrev jag om hur starkt färgad boken är av sin tid. Det råder ständig krigsberedskap, och Boyes dystopiska framtidstat har lånat drag av såväl kommunismen som nazismen. Virdborgs framtidssecnario är lika färgat av sin tid – det är en ytlig, hutlös värld han målar upp, besatt av status och konsumtion. Forskarstaden består inte enbart av välutrustade labb, utan även om lyxiga gallerior och hedonistiska nattklubbar.

Jag tycker att Virdborg skriver som allra bäst när han har en ganska stram berättelse att hålla sig till. Första halvan av ”Kall feber” är otroligt välskriven. Den klaustrofobiska och lite lätt paranoida stämningen kryper under skinnet på mig, och får mig att otåligt läsa vidare, att tillsammans med Karin Ryd ta reda på vad det egentligen är som är fel med forskarstaden.
Tyvärr tycker jag att romanen faller samman mot slutet. Det blir alltför urspårat för min del, hela den återhållsamma spänningen från den första halvan av romanen smälter bort när Virdborg fläskar på med action i mängder. Dessutom är det en episod mot slutet som påminner mig mycket om när superskurkar i filmer ska förklara sin diaboliska plan i detalj så att även den dummaste amerikanske filmtittaren ska förstå, som jag fullkomligt avskyr.
Jag har för mig att jag tyckte något liknande när jag läste Virdborgs ”Svart krabba”, att den började väldigt bra och spännande, men att luften gick ur boken mot slutet. Tyvärr, måste jag säga, för att Virdborg är en i grunden begåvad författare är det ingen tvekan om.

”Kall feber” är en intressant roman, även om den inte når upp till förväntade höjder. Att läsa ”Kallocain” och ”Kall feber” i samma veva är något som skulle passa väldigt bra i en bokcirkel, för här finns en mängd frågetecken att diskutera och moraliska dilemman att fundera över.

Jerker Virdborg – Kall feber (Bonnier pocket, 2010)

Cherry bomb

Här är man borta från bokbloggsvärlden i bara några dagar och när man kommer tillbaka har man fått flera fina utmärkelser för bloggen. Tusen tack till Audrey Fenn, TidningsIda, Martina och Marias bokliv!
Edit: Stort tack också till grymma Eli som gett mig awarden!

Enligt awardens regler ska jag nu berätta om tre favoritförfattare, och välja ut en bok per författare:
1. Christine Falkenland – Öde (förutom ”Min skugga” en av mina stora Falkenlandska favoriter, dessa två böcker går dessutom hand i hand tematiskt)
2. Hjalmar Söderberg – Den allvarsamma leken (min allra käraste roman om kärlek, med alla dess förhinder)
3. Margaret Atwood – Tjänarinnans berättelse (oförlömligt om en kontrollerad och religiöst fanatiskt framtid som tyvärr inte känns helt avlägsen i dagens värld)

Eftersom jag är lite sen med att skriva det här blogginlägget, så gissar jag på att många redan har fått den här awarden några gånger. Så istället för att skicka vidare till fem bloggar så skickar jag istället en tokstor gruppkram till er alla – bokbloggosfären är ju full av så fantastiskt många grymma bloggare att jag lätt skulle ha kunnat nominera femtio!

Doppelgangland


Härom dagen skrev jag om Tana Frenchs debutroman ”In the Woods”, som jag läste mycket för att jag var så himla sugen på hennes andra roman, ”Okänt offer” (som är en synnerligen oinspirerad titelöversättning, medan originalets ”The Likeness” är strålande). Det fanns flera skäl till varför just den här boken verkade så lockande, men för att vara ärligt så var det de utlovade ”Den hemliga historien”-vibbarna som övertygade mig.
Eller för att uttrycka mig på ett annat, lite mer populärkulturellt, sätt; you had me at akaporr.

I ”Okänt offer” är det Cassie Maddox, som var Rob Ryans partner i den första boken, som står i centrum. Hon har en bakgrund som undercoverpolis, och när en död kvinna påträffas som inte bara är hennes absoluta dubbelgångare utan också visar sig ha tagit en av hennes gamla undercoveridentiteter, så får Cassie en unik chans. Hon får chansen att spela den döda kvinnan Lexie, att ta sig in i hennes liv och försöka ta reda på dels vem hon egentligen är och dels vem som har mördat henne.

Grundpremisserna är ganska långsökta, det måste jag erkänna. Det blir lite svårt att ta historien seriöst när trovärdigheten är helt åt skogen. Jag menar; en identisk dubbelgångare? Som Cassie liknar såpass mycket att hon lyckas infiltrera kvinnans liv utan att någon av hennes bästa vänner märker skillnaden? Det är en ganska fånig intrig.
Men Tana French lyckas faktiskt få den att fungera. Hon är såpass bra på att skriva (vilket märks även i översättningen, även om hon är bättre i originalspråk) att jag lyckas bortse från den långsökta historien och tillsammans med Cassie andlöst kasta mig in i Lexies mystiska liv.

DHH-vibbarna då? Jotack, de är mer än bara vibbar. De är snarare en så stor del av historien att jag inte riktigt vet om jag ska klappa händerna i ren förtjusning eller förfäras å Donna Tartts vägnar för den fräcka stölden.
De vänner och kollegor som Lexie delar hus med är mer än lovligt lika den exklusiva lilla grupp som Richard i DHH lär känna. Som beskrivningen av Daniel, husets ägare:
”Daniel var storväxt, en bra bit över en och åttio med passande kroppsbyggnad, glänsande mörkt hår och kraftigt hakparti. /…/ På närbilden såg man att hans ögon var grå och kalla som sten bakom de stålbågade glasögonen.” (s.48)
Jämför med beskrivningen av Henry Winter i DHH:
”Två av pojkarna hade glasögon, konstigt nog av samma slag: små, gammaldags, med runda stålbågar. Den längre av de två – och han var ganska lång, en bra bit över en och åttio – var mörkhårig, hade kraftigt käkparti och grov, blek hy. Han skulle ha varit snygg om hans ansikte inte varit så stelt, eller ögonen bakom linserna mindre uttryckslösa och stela” (s. 28)
Det låter som att det finns fler än en dubbelgångare i huset, inte sant?

”Okänt offer” är ändå en spännande bok. Visst kan jag irritera mig ibland på att Cassie agerar så oprofessionellt och dumdristigt, men samtidigt är det fullkomligt klart varför hon lockas så av Lexies liv i huset. De båda kvinnorna visar sig ha mer än bara utseendet gemensamt, de söker ständigt efter en tillvaro där de äntligen kan höra hemma.

Precis som i ”In the Woods” så känns kriminalhistorien ganska oviktig, mer som ett bindemedel än själva syftet med romanen. För mig kom inte upplösningen som någon överraskning alls (och det lär den inte ha gjort för någon annan DHH-fantast för även där finns klara samband), men det gör faktiskt ingenting. Tana French är en såpass intressant författare att det känns som att hon skulle kunna ta en hur osannolik historia som helst och göra den spännande. Trtos bristerna finns det något i hennes romaner som är fullkomligt fängslande.
Hon har ju fått en deckarskeptiker som mig på kroken och bara det säger något om hur spännande hennes böcker faktiskt är.

Tana French – Okänt offer (Bonnier pocket, 2010)