Klassiker jag inte har läst del 7: Kameliadamen

”Kameliadamen” av Alexandre Dumas d.y är en klassiker jag aldrig har läst, även om jag tyvärr inte har lyckats undgå grundhistorien på andra håll. Romanen kom ut 1848, och har legat som grund för teaterpjäser, balettföreställningar samt filmatiserats ett antal gånger (mest känd är troligen den version där Greta Garbo spelar kameliadamen själv). Verdis opera ”La Traviata” och Baz Luhrmanns musikalfilm ”Moulin Rouge” är båda baserade på romanen.

Mitt stora problem med ”Kameliadamen” – och det grundläggande skälet till att denna klassiker förblivit oläst – är dess ljuva huvudrollsinnehaverska och hur hon beskrivs.
Kameliadamen själv, är en prostituerad, nej förlåt, en kurtisan. Det är ju så viktigt det där, att hennes kunder är rika och att hon därför får lov att kallas kurtisan istället för bara en simpel hora, för hon är ju minsann en sällskapsdam också (vilket tydligen är himla viktigt i sammanhanget). Marguerite, som kurtisanen heter, träffar så småningom den fattige studenten Armand och de tu blir förälskade. Men kärleken är naturligtvis dödsdömd, då Marguerite är döende i tbc.

Jag kanske borde börja med att skriva om hur mycket jag avskyr böcker/filmer där konstruktionen ”den lyckliga horan” figurerar. Verk där den prostituerades livssituation aldrig problematiseras, utan där en stark och självständig (och givetvis oerhört vacker och intelligent) kvinna som har ”valt” att bli hora står i centrum. Den rätt vidriga filmen ”Pretty woman”, som väl måste vara den film som gjort mest för att få torskar att framstå som sympatiska och fullt normala män, är ett exempel på denna typ av verk. Precis som i ”Kameliadamen” handlar mycket av handlingen om att den prostituerade kvinnan ska finna sin sanna kärlek (och därmed ge upp sitt yrke, självklart, för hur lycklig horan ifråga ändå är så kan hon inte vara monogam samtidigt som hon säljer sex).

Kameliadamen, i alla hennes olika inkarnationer, är alltså inte bara en vacker lyxprostituerad, hon är också en döende, vacker lyxprostituerad. Och här dyker ännu ett inslag som jag hatar upp; nämligen den vackra kvinnans död inom konsten. För av någon anledning är det ju alltid mycket mer tragiskt när en vacker kvinna dör än när en alldaglig kvinna gör det, speciellt när hon nu också råkar dö i tbc (som torde vara den mest romantiserade av alla dödliga sjudomar, åtminstone för ungefär hundrafemtio år sen).
Den döende – eller döda – kvinnan bär på en legitimitet som en frisk kvinna aldrig riktigt kan nå upp till. Den döende kvinnan verkar automatiskt förvärva något slags livsvisdom som skulle göra Paulo Coelho grön av avund, enbart på grund av dödens annalkande. Samtidigt blir ju kärlekshistorien också så mycket mer ÄKTA och SANN eftersom vi vet att den (bokstavligt talat) är dödsdömd redan från början?

Om det ändå hade varit studenten Armand som varit döende, om han hade fått ligga lite blek och svagt hostande på någon gigantisk kudde och lett ett tappert (men ack! så bleksiktigt!) leende, då hade jag kanske kanske kunnat ge ”Kameliadamen” en chans. Men eftersom jag hetsat upp mig något alldeles förskräckligt bara av att blogga om den här klassikern, så tror jag att det ur hälsosynpunkt är säkrast för mig att fortsätta att undvika att läsa den här romanen.
Och nej, jag gillade aldrig ”Moulin Rouge” särskilt mycket, hur bra Ewan McGregor än sjöng och hur visuellt hänslående filmen än var så är grundhistorien fortfarande något av det unknaste jag har haft oturen att träffa på.

Annonser

34 comments

  1. Skillnaden mellan Moulin Rouge och Kameliadamen är ju dock.. 150 år av kvinnoemancipation, frigörelse och kamp.. Man får också räkna in vad det fanns för alternativ för en fattig oberoende kvinna på 1800-talet. Hade den skrivits idag hade den förmodligen kastats i en papperskorg för att den skulle ses som hopplöst omodern. Eller kanske inte… Moulin Rouge gjordes ju trots allt och Pretty Woman också..

    1. Jag håller med om att det är väldigt stor skillnad mellan kameliadamen och Moulin Rogue (som tur är!), men jag hade svårt att se filmen utan att tänka på förlagan… och den där unkna smaken infann sig.
      Lite tråkigt, för jag är vanligtvis ett stort fan av både Ewan mcGregos och Baz Luhrmann.

  2. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, jag avskyr epitet den lyckliga horan och därmed även Pretty Womans fullkomligt osanna och vidriga kvinnobild….

    Lycklig hora av Küchen och Utrensning av Oksanen talar om vad det egentligen handlar om……

    1. Ja, fram för en mer nyanserad bild av prostituerade!
      Det är lite läskigt att Pretty Woman blev så enormt populär också, med tanke på hur endimensionell och förlegad kvinnobilden i den filmen känns…

  3. Kul och belysande inlägg. Jag blir själv lite fundersam över hur jag själv resonerar, för jag avskyr verkligen Pretty Woman av alla de anledningar du räknar upp, och jag älskar Moulin Rouge… Det kanske inte alls har med några andra anledningar än Richard vs Ewan att göra…. Jag måste fundera på det där. Kanske är det för att fokus i MR är på Ewan och inte på Nicole? Nä, jag måste fundera lite mer över mina egna bevekelsegrunder (och det gillar jag).

    Jag har läst Kameliadamen (den är inte så himla dålig faktiskt, om du skulle få för dig att läsa den nån gång), i samband med mitt specialarbete på gymnasiet som handlade just om tbc, och jag gillar att du gör just den där kopplingen till att dö vackert och med stil. Den sjukdomen (som i verkligheten var betydligt smutsigare och mer dramatiskt också) har verkligen fått symbolisera lidandet och den ädla döden. Den är särskilt förknippad med ädelhet och skapande också (många författare och kompositörer och så där som skapade medan döden var dem i hälarna…).

    Jag tipsar (liksom violen ovan) om Lycklig Hora, om du inte redan läst den.

    1. Jag tyckte att Moulin Rouge var fantastiskt snygg, sprudlande och medryckande när jag såg den första gången, men jag föll inte helt. Ibland är det så svårt att få av sig de där förbaskade genusglasögonen, de växer liksom fast på näsna på en och får en att ifrågasätta varje film man ser och varje bok man läser… ;)

      Det låter som ett intressant specialarbete du gjorde- och ambitiöst! Jag har alltid tyckt att tbc verkat vara en väldigt plågsam sjukdom, men precis som du skriver så finns ju säkert kopplingen till den ädla döden där mycket på grund av de författare, konstnärer och kompositörer som dog i tbc. Lite på samma sätt som det fattiga bohemlivet romantiserades (och romantiseras fortfarande, tyvärr) av de som själva lever priviligierat.

  4. Grymt bra inlägg och väldigt intressant! Och mer orkar jag inte skriva just nu. Jag skrev om det rätt nyligen, korta kommentarer visar i alla fall att man läst och uppskattat.

    1. Tack!
      Och jag håller helt med dig, ibland kommer man inte på mer att skriva än att man gillar ett inlägg. Men det räcker ju bra tycker jag, man måste ju inte alltid starta en debatt i kommentarfältet, ibland vill man mest ge tummen upp.

        1. Dock ska jag väl säga att jag tyckte om Kameliadamen när jag läste den, men jag var i femtonårsåldern då så några genusglasögon hade jag inte riktigt fått på mig, inte så skarpa i alla fall…

  5. Men ja en sak måste jag säga kom jag på; intressant det där om att man ibland undviker ordet hora och kallar prostituerade kvinnor för just kurtisaner, sällskapsdamer,konkubiner osv.

    1. Det låter ju lite ”finare” med kurtisan än med hora. Vilket säkert är skälet till att orden används, för att göra det mer legitimt och för att också visa på statusskillnader mellan olika typer av prostituerade.

  6. Det absolut mest sorgliga i sammanhanget är väl att massor med tjejer prostituerade sig efter Pretty Woman, i tron att de skulle hitta en rik, snygg och trevlig man…

    1. Jag minns att det var en väldig massa idylliserande av geishor för några år sen, när det där geishadagboksfilmen gick på bio (jag minns inte vad den heter, har varken läst boken eller sett filmen). Just Geishor brukar ju verkligen exotiseras också, och bortförklaras som ett ”kulturellt fenomern”, vilket är rätt obehagligt.
      Men barnkläder med geishor på? Fyyy…

  7. Jag tyckte Pretty Woman var bedrövlig och chockades över att så många tjejer gillade den. Men jag måste säga att jag (som Vixxtoria) älskade Moulin Rouge. Jag uppfattade inte Satine som en ”lycklig hora” utan tyckte det framställdes mer som ett sätt för henne att få mat för dagen. Som hon säger till Christian ”A girl has got to eat”. Vad hon egentligen ville var ju att bli skådespelerska. Jag fick inte intrycket av att hon gillade sitt jobb.

    Däremot är jag helt allergisk mot ”den vackra kvinnans död” som inslag i filmer och böcker.

    1. Satine är ju hundra gånger bättre än Marguerite. Men jag störde mig ändå på att hon ska vara så vacker och glamorös. Och trots att hon inte gillar sitt jobb så tycker jag ändå att filmen ger intryck av att hon har valt det, inte att hon prostituerat sig för att hon var näsra svältdöden.
      Det kanske märks att Moulin Rouge gör mig lite kluven? Jag gillar vissa delar väldigt mycket medan jag inte alls klarar av andra…

      1. Jag instämmer med Sandra W. – tycker inte att man kan jämföra fruktansvärda Pretty Woman rakt av med Moulin Rouge även om M.R. definitivt inte är oproblematisk.

        Åh, vad jag ryser av obehag när jag tänker på P.W.

        1. Nej, rakt av skulle inte jag vilja jämföra heller. P.W är ju förfärlig, medan M.R har en hel del fina kvaliteter (och då menar jag inte bara Ewan McGregor.. ehrm…).

  8. Jag har aldrig riktigt förstått det här med geishor, säljer de sina kroppar också alltså? Jag tycker man varit noga med att endast kalla dem som underhållande sällskapsdamer som kan en massa olika saker som att spela musik, hålla te-ceremonier osv för att en riktig förvirring ska uppstå.

    1. Geishor är väl egentligen just sällskapsdamer? De som är ”officiella” alltså (det finns ju prostituerade som klär sig/sminkar sig som geishor, men som inte har gått i skola och liknande, utan bara använder sig av de yttre attributen).
      Jag gillar iofs inte geishafenomenet alls, såg en dokumentär om en ung tjej som gick som lärling för några år sen, och får rysningar bara jag tänker på alla förhållningsregler hon fick. Typ hur hon skulle gå, sitta, skratta, konversera osv.

  9. Jag läste en av geisha-böckerna, En geishas memoarer
    av Arthur Golden för några år sedan. I denna säljs den (mycket) unga geishans mitusage (oskuld) till högstbjudande, och visst ser köparen till att få det han betalat för.

  10. Tja, har i Afrika kallas fenomenet ”grilfriends” och ar sa vanligt och sa djupt inne i grazonen med sa manga nyanser att jag inte ens hojer pa ogonbrynet langre. Tyvarr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s