Mot undergången

Det klickar inte riktigt mellan mig och Joyce Carol Oates ”Älskade syster”.
Ändå finns alla förutsättningarna där. Jag brukar älska JCO när hon skriver sina mörka, våldsamma och psykologiskt dissekerande skildringar av sönderfallande familjer. Och den här boken, som är baserad på ett av de mest kända mordfallen i USA under 1990-talet, innehåller onekligen alla de ingredienser som vanligtvis får mig att tokhylla boken, men av någon anledning så fungerar det inte riktigt den här gången. Kanske har jag läst lite för många JCO-böcker det senaste året, för jag märker att jag faktiskt har börjat tröttna lite på hennes mest välanvända grepp.

Den sorgliga historien om familjens Rampike berättas av storebror Skyler. Han är ett tonårigt vrak, beroende av diverse droger och alkohol och självskadebeteenden som fick sitt liv förstört för alltid den dag hans lillasyster Bliss hittades mördad i familjens pannrum.
Familjen Rampike är inte direkt den amerikanska drömfamiljen (men då skulle JCO förmodligen aldrig ha skrivit om dem…). Pappa Bix är arbetsnarkoman och en obotlig kvinnotjusare, mamma Betsey är besatt av dotterns karriär som skridskoprinsessa, sonen Skyler är överöst med psykiatriska diagnoser av olika slag och dottern Bliss tvingas bära hela familjens framtid på sina späda axlar
Det är rätt tungt att läsa om familjens oundvikliga färd mot undergången. Föräldrarna Rampike behandlar sina barn på ett sätt som kanske inte är olagligt, men som jag ibland känner borde vara det. Skyler känner sig ensam och oälskad i en familj där hans lillasyster hela tiden är mittpunkten. Men även Bliss är ett utsatt och ensamt barn, som inte har några vänner eller något liv alls utanför skridskorinken.

Liksom i ”Blonde” utgår JCO i ”Älskade syster” från en verklig historia och ett uppmärksammat dödsfall. Romanen är hennes tolkning av händelserna, men verklighetsbakgrunden ligger hela tiden som en skavande bakgrund när jag läser. Visst är ”Blonde” också en tolkning och en fantasi, men där handlar det om en av modern tids största ikoner (som dessutom dog för många år sen).
I fallet JonBenét Ramsey, som den här boken är baserad på, så kan jag inte låta bli att få en lite dålig smak i munnen när jag läser. Det har ju inte ens gått femton år sedan mordet begicks, och jag kan inte ens tänka mig hur det måste kännas för familjen när en världskänd författare skiver en roman om fallet. Även om familjen inte verkar vara den mest sympatiska – eller oskyldiga – så blir jag lite illa berörd av att läsa den här boken. Det ligger lite för nära verkligheten, helt enkelt.

Det kontroversiella innehållet kan jag ändå ta. Det hör ju liksom till territoriet, om man som jag har en fäbless för mörker och dysfunktionella familjeskildringar.
Men ett större problem för mig är språket. Skylers berättarteknik är förvisso trovärdig, men den är också rätt enerverande. Det är rörigt, fyllt av upprepningar och felstavade uttryck (som Skyler har hört sin far använda och som han alltså inte kan stava till). Jag förstår att JCO velat komma sin skadade protagonist nära med hjälp av språket, men efter den femtonde ovidkommande fotnoten så blir jag mest bara trött på det hela. Jag orkar inte riktigt med Skylers svamlande i 650 sidor, trots att jag vanligtvis brukar sluka böcker av det omfånget utan problem.

”Älskade syster” lämnar mig kluven.
Å ena sidan så är det en stark och djupt obehaglig roman, å andra sidan är det en ganska tröttsam och tjatig bok. Jag tror att min ambivalens är ett tecken på att jag behöver ta en JCO-paus i ett halvår eller så, för att inte bli less på hennes återkommande teman och stilgrepp. Det verkar faktiskt som att till och med jag har en gräns för hur mycket mörker jag orkar med, och den gränsen går tydligen vid 650 sidors ältande.

Joyce Carol Oates – Älskade syster (Bonnier pocket, 2010)

Annonser

18 comments

  1. jag gillade den men så var den också en av de första (den första?) JCO-boken jag läste. tror att det finns risk för att bli lite matt av hennes skrivande, att det kan vara en bra idé att inte läsa hennes böcker för tätt

    1. Ja, jag tror att jag fått en liten JCO-överdos faktiskt. Hon återkommer ju gärna till samma teman och det gillar jag vanligtvis, men det kan lätt bli lite för mycket. Tillslut vill man bara läsa något fluffigt och lättsmält istället för oateskt mörker…
      Jag tror iofs att man ska undvika att överdosera alla författarskap. även ens största favoriter kan ju bli lite tjatiga om man läser dem för ofta.

  2. Jag tror ni har helt rätt, jag läste ju Blonde och sen Dödgrävarens dotter, riktiga läsupplevelser båda två. Men nu känner jag att det blir Oates paus ett tag, annars kan jag nog inte göra nästa bok rättvisa. Älskade syster har jag hört lite sämre omdömen om än Oates flesta andra böcker……..

  3. Det ÄR lätt att JCO-överdosera! Tro mig, jag vet. :) Just Älskade syster (eller My Sister, My Love, som det heter på orignalspråk) har jag haft oläst i bokhyllan sedan jag köpte den i engelsk hardcover. Förmodligen pga att jag överdoserat Oates i samma veva som jag köpte boken. Men jag fascineras av upplägget, särskilt detta att hon inspirerades av Jon Benet Ramsey-historien som fängslade mig något oerhört när det begav sig. Hon brukar ju vara på att ta amerikanska trauman och göra det till fiktion, Oates. Tror som sagt att det handlar väldigt mycket om tajming med Oates, så när jag känner mig sugen på henne ska jag nog ta mig an My Sister, My Love.

    Egentligen tycker jag att Oates gör sig bäst i ett kortare, mer koncenterat format – eller som novellist. Med undantag för Blonde och Dödgrävarens dotter som du nämner har mina absoluta Oates-favoriter under 00-talet varit kortromanerna och novellsamlingarna. Det är som om hon kommer till sin fulla potential när hon tvingas strama upp sitt – på gott och ont – flödande språk.

    Hennes senaste kortroman, A Fair Maiden, var dock en stor besvikelse. Förutsättningarna fanns där, men det brast i framförandet. Tyvärr. Har skrivit om den här: http://bokhora.se/2010/a-fair-maiden-joyce-carol-oates/ Ibland tänker jag att JCO skulle må bra av lite fritid. Kanske – här är en chockerande tanke – låta bli att skriva ett tag. Men det verkar inte vara en möjlighet för henne; hennes syn på fritid är väl att skriva thrillers under pseudonym…

    Oj, det blev långt det här, som det brukar bli när jag pratar Oates. Hoppas ni står ut…

    /JCO-nörden

    1. Nu blir jag ju ännu mer sugen på att läsa JCO-noveller. Jag blev tipsad om Vredens änglar för ett tag sen, men mottager gärna fler tips på oumbärliga novellsamlingar och kortromaner.

      Jo, ibland känns det ju som att JCO skulle behöva lite semester. Eller en gräns för hur många romaner hon får skriva per år, så att hon tvingas koncentrera sitt skrivande lite mer. Kanske även en gräns för hur långa romanerna får vara?

      1. Haunted: Tales of the Grotesque och The Collector of Hearts: Further Tales of the Grotesque är ju onekligen Annamåsten. :) Gillade även Faithless: Tales of Transgressions och just Vredens änglar, som handlar om kvinnor i olika desperata situationer och handlingar som tangerar det ondskefulla. Det finns bland annat en novell om en mordisk Lolita som är helt suverän och som jag tänkte på en hel del under läsningen av Darling River.

        JCO har förresten preciiiis utkommit med en ny novellsamling, Sourland (titeln bådar gott…!), som jag förstås klickade hem asap. Novellerna har tidigare publicerats i amerikanska tidskrifter men är nya för mig.

        Är också lite sugen på Oates essäsamling In Rough Country som nyligen släpptes. Hon är en fantastisk essäist, läs till exempel hennes förord till American Gothic Tales, om nybyggarnas vidskeplighet som sedan lade grunden till gotiskt betonade författarskap som Washington Irving. Många bra texter i den antologin också!

    1. Ja, verkligen mastig!
      Jag kände att jag inte heller riktigt orkade när det kom till Skyler och den där flickvännen, jag började räkna sidor när jag kommit till den delen av boken och det är ju aldrig ett gott tecken…
      Jag tror att jag hade gillat boken bättre om den inte hade varit så pladdrig och fullproppad med fotnoter.

  4. Jag hade också svårt för den här och då hade jag ändå längtat länge efter att få läsa den just för att upplägget verkade så spännande. Den är ju mörk och på ett sätt suggestiv men också babblig och jobbig (och då inte bara på det sätt som är meningen). Jag fick faktiskt bråka med mig själv för att orka läsa ut den. Lite led upplevelsen troligen av att jag precis läst Blonde när jag började med ”Älskade syster”.

    1. I jämförelse med Blonde står sig nog de flesta andra JCO-romaner slätt, tror jag. Men den här boken var faktiskt ganska jobbig att läsa, intalar mig att den hade varit det oavsett hur mycket JCO jag råkat läsa det senaste året.

  5. Jag har faktiskt inte läst något av JCO (!) ännu, men nu har jag lånat ”Det var vi som var Mulvaneys” på biblo. Är det att bra val som första JCO-bok? Jag vill helst börja med någon som de flesta tycker är bra så att jag inte börjar med en sån där ”mellanbok” och tror att det är den som är representativ för henne. Vad säger experten?

  6. Jag håller med…ältande var ordet. Blev rätt besviken på Älskade syster, den höll inte alls samma nivå i psykologisk skärpa, driv i berättandet (alldeles för tjatig) och intresseväckande händelsekedjor, dvs allt det jag älskar JCO för… Den var på tok för lång, tappade intresset efter knappt hälften och resterande läsning blev bara en transportsträcka till ”the bitter end”. Men Dödgrävarens dotter tyckte jag mycket, mycket om! Håller den riktigt högt bland alla Oates jag läst – otroligt engagerande från början till slut, och en my gripande historia! Nu hoppas jag Lilla himlafågel ska hålla DEN suveräna nivån;-)

    1. Jag blev också lite besviken. nog för att jag har läst några JCO-böcker som varit rätt ljumma, men den här kändes mest tjatig. Och, precis som du skrev, för lång.

      Jag läste en sågning av Lilla himlafågel i DN härom veckan, men annars har jag inte läst så mycket om den. Även om jag också såklart har förhopopningar om att den ska nå upp till JCO’s toppskikt.

      1. Tyvärr, Little Bird of Heaven håller INTE någon särskilt suverän nivå. Klickade hem på släppdatum och började läsa men lade åt sidan… börjar bli ett mönster med mig och JCO these days. Tyvärr.

        1. Ah, då känns det ju verkligen inte som någon ide att satsa på den då. Trist, men å andra sidan så finns det ju en hel del annan JCO att läsa som verkar bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s