Månad: oktober 2010

Bokbabbels söndagsenkät supreme

Den eminenta bloggaren Bokbabbel har satt ihop (eller snarare översatt) en fin och lång söndagsenkät som handlar om allas vårt favoritämne – böcker och läsning. Det här är första halvan av enkäten, om en vecka kommer nästa del.

1. Favoritbok i barndomen?
Det beror ju helt på vad som menas med ”barndomen”. Jag läste väldigt mycket redan då och var med i flertalet barnbokklubbar, så jag hade rätt många olika favoriter genom åren. När jag var runt nio var Michelle Magorians ”Godnatt Mister Tom” en storfavorit.

2. Vad läser du just nu?
Monika Fagerholms ”Glitterscenen”, men egentligen borde jag inte läsa någonting just nu utan bara plugga inför tenta.

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Ingen.

4. Dålig bokvana?
Jag köper för mycket böcker. Fast frågan är väl om det egentligen är en dålig vana, så länge jag inte hamnar i Lyxfällan tänker jag hävda att det är en god vana.

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Sju kursböcker. Varav tre är försenade, men ska lämnas tillbaka direkt efter tentan.

6. Har du en läsplatta?
Nej. Inte så sugen på en heller.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
I en perfekt värld med oändliga oceaner av lästid så skulle jag i princip alltid läsa en bok åt gången. De flesta böcker tjänar på att få odelad uppmärksamhet. Ett av undantagen är noveller, som brukar vara som bäst om de slalomläses.

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Jag läser mycket mer nytt och omläser väldigt sällan numera. Dessutom köper jag mycket fler böcker (grupptrycket är hårt och skoningslöst i bokbloggsvärlden).

9. Sämsta boken du läst i år?
Sorry pocketkedjevänner, men det måste vara någon av böckerna därifrån. Jane Fallons ”Rätt åt dig!” till exempel, en för mig helt obegriplig och idiotisk chick litt.

10. Bästa boken du läst i år?
Oj, vad svårt! Några kandidater är Justin Cronins ”The Passage”, Elizabeth Hands ”Generation Loss” och Ali Shaws ”Flickan med glasfötter”.

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Ganska sällan. När jag var med i pocketkedjan i våras så läste jag dock ett flertal böcker som låg helt utanför zonen, vilket var riktigt spännande.

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Romaner, noveller, serier och graphic novels, akaporr, viktoriana, skräck och fantasy (både high och urban). Dras till mörker, vampyrer, queer, metalitterära inslag, smartness och snygga formuleringar.

13. Kan du läsa på bussen?
Oftast. Om jag inte blir åksjuk. Men föredrar att läsa på tåget, det är mycket trevligare än både buss och tunnelbanan.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
Sängen eller soffan, helst med en spinnande katt på fötterna.

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Jag lånar ut böcker då och då till olika vänner. Tyvärr får jag sällan tillbaka dem (förrän några år senare, om jag har tur), så egentligen borde jag nog införa strikta och stränga regler med höga förseningsavgifter.

16. Viker du hundöron i dina böcker?
Nej.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Nej.

18. I studierelaterade böcker då?
Sällan, eftersom jag lånar mycket kurslitteratur och själv hatar när folk strukit under eller antecknat i låneböcker. Men i artiklar, uppsatser och liknande som jag skriver ut går jag loss med färgglada understrykningspennor.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Svenska och engelska. Jag skulle helst läsa i princip alla engelska böcker i originalspråk om det inte vore för att det blir så mycket dyrare.

20. Vad får dig att älska en bok?
Det beror helt på bok. Fantastiskt språk, en gripande story och intressanta karaktärer brukar vara ett måste. Plus något slags igenkännings, för att riktigt älska en bok måste jag känna att den uttrycker någon del av min egen personlighet.

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Om jag känner personens boksmak väl, så brukar jag ibland komma att tänka på personen ifråga när jag läser boken. Men annars försöker jag anpassa rekommendationer till den tänkta mottagarens smak och preferenser, snarare än min egen.
Här i bloggen blir ju alla rekommendationer liksom allmänna, de är ju riktade mot alla läsare. Och grundade i min egen personliga smak.

22. Favoritgenre?
Se frågan om trygghetszon ovan.

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Sf! Jag gillar sf, men känner att jag läser det alldeles för sällan.

24. Favoritbiografi?
Biografier är inte riktigt min kopp med te, men jag har läst några när jag har pluggat litteraturvetenskap. Toril Mois om Simone de Beauvoir gillar jag.

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Nej.

Annonser

Mångfacetterad spänning

Ibland tänker jag att den största anledningen till att jag över huvud taget läser är att jag vill förlora mig helt i en bok. Jag vill läsa något som får mig att glömma bort att äta och sova. Något som får mig att sträckläsa febrigt i timmar i rad till sista sidan, då jag vrålhungrig och med spängfylld blåsa återvänder till den vanliga världen. Eskapism deluxe, med andra ord.
Det är sällan jag sträckläser på det sättet längre (förutom ungdomsromaner och kortare graphic novels, som läses på någon timme). Så att jag helt förlorade mig i Andrew Taylors ”Det blödande hjärtat” var inte bara oväntat utan även mycket välkommet.

Det är mellankrigstid, 1930-tal, i London. En mörk tidsperiod, med hög arbetslöshet, framväxande fascism och politisk oro. Vid Bleeding Heart Square ligger ett ruffigt lägenhetshotell dit Lady Lydia Langstone flyr när hon lämnar sin misshandlande och arrogante make. Hon har tänkt sig att bo hos sin far, som hon inte har träffat på många år, men snubblar in i en härva av mysterier och lögner.
Det visar sig att den förre ägaren till huset vid Bleeding Heart Square, Miss Penhow, försvann för ett antal år sen. Rykten går om att det är den nuvarande ägaren, Mr Serridge, som ligger bakom hennes försvinnande och att det är däför han varje vecka får ett paket med ett blodigt hjärta skickat till sig.

Det är svårt att försöka beskriva vad ”Det blödande hjärtat” handlar om utan att varken berätta för mycket eller att vara alltför svepande och generell. Historien är alltför komplicerad och mångfacetterad för att enbart kunna beskrivas som en spänningsroman, även om det är Miss Penhows försvinnande som ligger som klangbotten hela boken igenom.

Lydias kamp för att frigöra sig från sin make är oerhört intressant och spännande att följa. För henne innebär flytten till Bleeding Heart Square ett möte med en helt annan värld och en omvänd klassresa i raketfart. Lydia, som är uppväxt inom överklassen, tvingas söka arbete för att kunna överleva och inser snart att det inte är det lättaste för en ung kvinna med välbärgad bakgrund, men utan utbildning eller arbetslivserfarenhet.
Klassperspektivet är väldigt intressant i ”Det blödande hjärtat”. Efter första världskriget förlorade den brittiska adeln inte bara mycket av sitt ekonomiska övertag utan också sin status, utan att för den delen finna något nytt utrymme i den framväxande moderniteten. Taylor skildrar denna vilsna överklass på ett imponerande nyanserat sätt – här finns allt från godhjärtade och generösa arbetarrättskämpar till snobbiga fascister och hycklande hemmafruar.

Den värld som Taylor målar upp i sin roman är långt ifrån rosig nostalgi. Tvärtom ligger det en ganska dyster stämning över boken. De flesta karaktärerna känner sig instängda och låsta vid en livssituation de inte själva har valt. Omständigheter de inte kunnat styra – deras kön, familjebakgrund, utseende eller bara ren slump – har målat in dem i ett hörn de desperat försöker ta sig bort ifrån.

För den som liksom jag blivit avskräckt av att ”Det blödande hjärtat” vunnit Svenska Deckarakademins pris vill jag slutligen påpeka att det här inte är en deckare. Det en är smart och oerhört välskriven spänningsroman, tät och fascinerande från första sidan till den sista.
Dessutom råkar det här vara en alldeles ypperlig höstläsning, tillsammans med en kanna Earl Grey eller två.

Andrew Taylor – Det blödande hjärtat (Månpocket, 2010)

This is Halloween

En gammal skräckfilmsnörd som jag blir nästan lite fånigt glad av Glorybox-Sara har satt ihop en Halloween-enkät lagom till den allra mest mysrysigaste helgen av alla.

Vilken hiskelig fiktionsfigur är du mest rädd för att möta på Halloween?
Saras eget svar var Sadako och där kan jag inte annat än att hålla med. Jag såg första ”Ringu”-filmen helt oförberedd, utan att ha hört någonting om den, och höll på att springa ut ur rummet när Sadako gjorde sin närmast legendariska entré. Läskigt är bara förnamnet.

Min akilleshäl annars när det gäller skräck är clowner. Mitt clownhat är starkt och glödande och omfattar bland andra Pennywise från Stephen Kings ”it”, zombieclownen från ”Zombieland”, den levande clowndockan från ”Poltergeist” och monsterclownen från Supernatural-avsnittet ”Everybody loves a clown”. Med andra ord, jag kan identifiera mig helt och hållet med Xander när hans största mardröm i buffy-avsnittet ”Nightmares” – förutom att gå till skolan utan byxor – visar sig vara en mordisk clown.

Michael Myers eller Jason Voorhees?
Hm, svårt val. Jag har sett fler slasherfilmer än vad som troligtvis är hälsosamt under åren, men tyvärr så brukar de sällan vara varken särskilt bra eller särskilt läskiga. En tumregel är dock – ju senare uppföljare desto sämre film.
Eftersom ”Halloween”-filmerna har betydligt färre ostiga uppföljare än ”Fredag den trettonde”-serien, så är Myers mitt solklara val. Han är helt enkelt mindre uttjatad som karaktär och har genom åren lyckats behålla en gnutta värdighet till skillnad från Jason Voorhees.

Freddy Krueger eller Pinhead?
Freddy Kruegers klor i all ära, men jag väljer nog ändå Pinhead. Han är en av de mest bisarra och mystiska skräckfilmskaraktärerna jag någonsin sett. Freddy känns mer mänsklig i sitt oresonliga hat och hämndbegär, medan Pinheads hållning till sina offer är kylig och närmast opersonlig.

Vilken kuslig bok skulle du vilja se filmatiserad?
En kuslig bok som ryktas ska bli film är Dan Simmons ”Drood”. Denna febriga viktorianska marddröm borde kunna bli en fantastisk film, speciellt om det nu blir Guillermo del Toro som kommer stå för regin, som ryktena säger. Med tanke på herr del Toros otaliga projekt så lär han vara upptagen de närmaste tio åren eller så, men man kan väl få drömma?

I tentaträsket

Jag befinner mig djupt nere i tentaträsket för tillfället, med bara näsan över vattenytan.
Egentligen borde jag tillbringa all tid med böckerna, men eftersom prokrastinering är mitt mellannamn så kan jag såklart inte hålla mig borta från bloggen. Jag intalar mig själv att några små avbrott för att blogga, äta banankaka, stirra ut genom fönstret eller klappa någon sovande katt bara är nyttigt för studiekoncentrationen. All work and no play slutar ju aldrig särskilt lyckligt, menar jag.

Jag har också intalat mig själv att jag är värd en belöningsbok när tentan är avklarad. Vilket medfört att jag förmodligen tillbringar mer tid med att dräggla över min önskelista hos Adlibris än med själva kurslitteraturen. Jag behöver alltså bestämma mig för en bok snarast möjligt, om jag nu ska lyckas skriva någon tenta alls.
Gillan Flynns ”Dark Places” kanske? Verkar inte det vara en alldeles utmärkt morot för pluggtrötta mig?

R som i Religion

Nu kommer jag ikapp! Bokstaven R är det som gäller i Bokfrågornas ABC:

1. Har du läst någon bok som kretsar kring en rättegång?
Jag tycker att rättegångar på tv och i film är ungefär det tråkigaste som finns, så jag kastar mig inte direkt över rättegångsskildringar i bokform.
Men en bok där rättegången spelar stor roll är Albert Camus ”Främlingen”. Bokens protagonist, Mersault, dödar en man under stark förvirring. Under den efterföljande rättegången läggs stort fokus på hans känslolöshet, snarare än på konkret bevisning, som ses som ett tecken på hans mordiska natur.

2. Har du någon romantisk favoritbok?
Romantiska böcker finns det inte direkt ett överflöd av i mina bokhyllor. Men Jane Austens ”Pride and Prejudice” hör både till de romantiska klassikerna och mina personliga favoriter, så det får bli mitt svar.

3. Religion påverkar oss antingen vi är troende eller inte. Berätta om en bok där religionen har betydelse.
I Neil Gaimans ”American Gods” figurerar en hel del gudar – bokstavligt talat. Dessa gudar följde med sina respektive folk när de flyttade till Nordamerika en gång i tiden, och blev kvar där, maktlösa, när ingen längre fanns kvar som bad till dem. Nu hotas dessa gudar av total utrotning när den nya tidens gudavarianter – internet, pengar och framgångshets – försöker ta över en gång för alla.
Gamla gudar och religioner är ett återkommande tema inom Gaimans författarskap, och många av gudarna i ”American Gods” finns även med i andra av hans romaner, noveller och graphic novels.

4. Slutligen vill jag att du berättar om en riktigt rolig bok!
Jag läser inte särskilt många böcker som skulle kunna betraktas som roliga. Men det mesta av Terry Pratchetts Discworld-böcker hör ju dit såklart (och där är det faktiskt helt omöjligt att bara välja en!).

Lite ironiskt

Lite ironiskt är det att jag, som igår skrev ett ganska svavelosande inlägg om ”lyckliga horor” inom litteraturen, som andra tegelsten har valt att läsa en bok med en prostituerad i huvudrollen.
Som tur är verkar Sugar ändå vara en hyfsat nyanserad karaktär, hittills, som snarare är intelligent och beläst än vacker. Förhoppningsvis kommer Michel Faber lyckas undvika de värsta fallgroparna även under resten av boken, annars lär läsningen av min andra tegelsten inte bli särskilt njutbar…

Med en skarp smak av blod, svett och ångest

Jag är medveten om att Gillian Flynns ”Sharp Objects” har hyllats ungefär till månen och tillbaka i bokbloggosfären den senaste tiden, vilket gör att ännu en recension fullproppad med superlativer kanske inte är vad någon går runt och längtar efter. Men den här boken lever faktiskt upp till sitt storslagna rykte (ett rykte som jag misstänker att Bokhora-Helena, drottningen av läsrekommendationer, egenhändigt ligger bakom).
Ja, jag sällar mig med andra ord till hyllningskören och gör det utan någon som helst tvekan.

Camille Preaker jobbar som reporter i Chicago och tackar motvilligt ja när hon får uppdraget att åka till sin gamla hemstad Wind Gap, Missouri, för att skriva om morden på två småflickor. Hennes återkomst till hemstaden och barndomshemmet river upp en mängd sår som aldrig riktigt har läkt, inte minst det efter systern som dog som barn. Samtidigt som Camille desperat försöker hitta någon unik infallsvinkel att skriva om när det gäller morden, så bor hon tillfälligt hemma hos sin minst sagt dysfunktionella familj, styrd med järnhand av modern Adora.

Camille är en karaktär uppbyggd av motsägelser.
Hon är tuff och orädd på ett plan, men på att annat styrs hela hennes liv av hennes ångestattacker. Hon är en oerhört vacker kvinna, åtminstone så länge hon döljer sin kropp som är täckt av ärr efter hennes självskadebetende. Hon är en självständig ensamvarg som aldrig lyckats ta sig ut ur sin mors – och sin döda systers – iskalla skugga.
Flynn har över huvud taget ett öga för skarpa personporträtt. Hennes karaktärer är sällan helt sympatiska, men blir aldrig heller förutsägbara eller platta. Det finns alltid någon liten egenhet, något excentriskt drag eller överraskande beteende, som ger den där extra dimensionen.

Flynns Wind Gap är en småstad med en minst sagt kvävande atmosfär. Motsägelsefullheten finns även här, i kontrasten mellan det vackra och det fula. Countryclubens diskreta lyx ställs mot de methberoende ungdomarnas dåliga hy. Adoras storslagna och stilfulla hus kontrasterar mot den blodiga och stinkande grisfabrik som familjens pengar kommer ifrån.
Vackrast – och fulast – av alla är Camilles halvsyster Amma, skolans drottning och tyrann. Någonstans mellan barn och kvinna är Amma både grym och manipulerande, en person som är expert på att linda vem hon vill runt sitt lillfinger. Inte minst sin halvsyster.

Kanske är det för att jag inte är särskilt förtjust i deckare, men det jag gillar minst med ”Sharp objects” är faktiskt själva mordhistorien. Det finns så mycket annat som är fantastiskt i den här boken – störda familjerelationer och klaustrofobiska ångestskildringar inte minst – som jag faktiskt hellre skulle vilja läsa mer om. Att jag lyckades lista ut hur saker låg till långt innan Camille själv gör det hör nog till saken, för jag kom på mig själv med att flera gånger tycka att Camille var lite väl långsam när det gällde att foga samman alla pusselbitarna. Samt lite för naiv. Men å andra sidan är det också rätt trovärdigt att hon blundar för sanningen så länge som hon gör, för vissa sanningar är alltför fruktansvärda för att orka hantera, speciellt för någon som är så trasig som Camille.
Även om jag inte är helt såld på mordhistorien så tjänar den ändå sitt syfte, att fungera som romanens blodiga ryggrad. Den kanske inte är helt överraskande, men den är ändå både kuslig och märkvärdigt självklar.

”Sharp objects” är en oerhört tät och välskriven roman. Mörk som natten och klibbigt klaustrofobisk, med en skarp smak av blod, svett och ångest. Ingenting för den som gillar fluff och lyckliga slut, men ett absolut läsmåste för alla som har en svaghet för det där litterära mörkret.

Gillian Flynn – Sharp Objects (Phoenix Books, 2007)

Klassiker jag inte har läst del 7: Kameliadamen

”Kameliadamen” av Alexandre Dumas d.y är en klassiker jag aldrig har läst, även om jag tyvärr inte har lyckats undgå grundhistorien på andra håll. Romanen kom ut 1848, och har legat som grund för teaterpjäser, balettföreställningar samt filmatiserats ett antal gånger (mest känd är troligen den version där Greta Garbo spelar kameliadamen själv). Verdis opera ”La Traviata” och Baz Luhrmanns musikalfilm ”Moulin Rouge” är båda baserade på romanen.

Mitt stora problem med ”Kameliadamen” – och det grundläggande skälet till att denna klassiker förblivit oläst – är dess ljuva huvudrollsinnehaverska och hur hon beskrivs.
Kameliadamen själv, är en prostituerad, nej förlåt, en kurtisan. Det är ju så viktigt det där, att hennes kunder är rika och att hon därför får lov att kallas kurtisan istället för bara en simpel hora, för hon är ju minsann en sällskapsdam också (vilket tydligen är himla viktigt i sammanhanget). Marguerite, som kurtisanen heter, träffar så småningom den fattige studenten Armand och de tu blir förälskade. Men kärleken är naturligtvis dödsdömd, då Marguerite är döende i tbc.

Jag kanske borde börja med att skriva om hur mycket jag avskyr böcker/filmer där konstruktionen ”den lyckliga horan” figurerar. Verk där den prostituerades livssituation aldrig problematiseras, utan där en stark och självständig (och givetvis oerhört vacker och intelligent) kvinna som har ”valt” att bli hora står i centrum. Den rätt vidriga filmen ”Pretty woman”, som väl måste vara den film som gjort mest för att få torskar att framstå som sympatiska och fullt normala män, är ett exempel på denna typ av verk. Precis som i ”Kameliadamen” handlar mycket av handlingen om att den prostituerade kvinnan ska finna sin sanna kärlek (och därmed ge upp sitt yrke, självklart, för hur lycklig horan ifråga ändå är så kan hon inte vara monogam samtidigt som hon säljer sex).

Kameliadamen, i alla hennes olika inkarnationer, är alltså inte bara en vacker lyxprostituerad, hon är också en döende, vacker lyxprostituerad. Och här dyker ännu ett inslag som jag hatar upp; nämligen den vackra kvinnans död inom konsten. För av någon anledning är det ju alltid mycket mer tragiskt när en vacker kvinna dör än när en alldaglig kvinna gör det, speciellt när hon nu också råkar dö i tbc (som torde vara den mest romantiserade av alla dödliga sjudomar, åtminstone för ungefär hundrafemtio år sen).
Den döende – eller döda – kvinnan bär på en legitimitet som en frisk kvinna aldrig riktigt kan nå upp till. Den döende kvinnan verkar automatiskt förvärva något slags livsvisdom som skulle göra Paulo Coelho grön av avund, enbart på grund av dödens annalkande. Samtidigt blir ju kärlekshistorien också så mycket mer ÄKTA och SANN eftersom vi vet att den (bokstavligt talat) är dödsdömd redan från början?

Om det ändå hade varit studenten Armand som varit döende, om han hade fått ligga lite blek och svagt hostande på någon gigantisk kudde och lett ett tappert (men ack! så bleksiktigt!) leende, då hade jag kanske kanske kunnat ge ”Kameliadamen” en chans. Men eftersom jag hetsat upp mig något alldeles förskräckligt bara av att blogga om den här klassikern, så tror jag att det ur hälsosynpunkt är säkrast för mig att fortsätta att undvika att läsa den här romanen.
Och nej, jag gillade aldrig ”Moulin Rouge” särskilt mycket, hur bra Ewan McGregor än sjöng och hur visuellt hänslående filmen än var så är grundhistorien fortfarande något av det unknaste jag har haft oturen att träffa på.

Q som i Quinna

Det verkar vara heltomöjligt för mig att välja veckoutmaningar, trots att Bokfrågornas ABC nu går för andra gången så ligger jag redan efter. Nåväl, dagens bokstav är Q:

Qvinna i världen av Inger Frideborgsdotter handlar om sex kvinnor med olika levnadsöden i olika tider, på olika platser. Berätta om en annan bok som handlar om en kvinna i världen som du tycker är läsvärd!
Cora Sandels Alberte-trilogi handlar om en kvinna som lämnar sin lilla kyliga hemstad för att bli konstnär ute i stora världen (det vill säga Paris). En helt igenom fantastisk boktrilogi om kärlek, frihet och att välja sitt eget liv.

The queen and I är en fantastisk bok om hur kungafamiljen i Storbritannien får omvärdera sitt liv då landet blir republik. Boken är skriven av Adrian Moles morsa Sue Townsend. Berätta om en annan bok som handlar om en drottning!
I George R R Martins mastodontfantasyserie ”A Song of Ice and Fire” figurerar en mängd olika huvudkaraktärer. En av dessa, som får en mer framträdande roll i de senare böckerna, är drottning Cersei.
Cersei är en av de mer komplexa karaktärerna i bokserien. Visst är hon både hänsynslös och manipulativ, men som Cersei själv påpekar hade dessa karaktärsdrag framstått som styrkor om hon hade råkat födas till man. Cersei är ingen älskansvärd kvinna direkt, men det är svårt att inte sympatisera med hennes kamp mot de manliga maktstrukturerna i Westeros.

Qué? Berätta om en bok som du inte alls förstod dig på.
Jag kom inte alls överens med Marisha Pessls ”Fördjupade studier i katastroffysik”. Jag som vanligtvis älskar akaporr och metalitterära inslag förstod mig inte på den här boken alls, vilket min sågning av boken vittnar om.

Och till sist gör jag det lite lätt för mig och ber dig berätta om en författare eller bok på Q.
Lätt? Ehm… jag kan inte komma på en enda författare eller bok på Q faktiskt. Förslag, någon?

Hudnära


Efter att jag läst och bedårats av Jessica Kolterjahns ”Nattfjäril” för några veckor sen så fick jag tipset om att läsa hennes debutroman ”Ut ur skuggan”, eftersom den enligt säkra källor skulle vara ännu bättre. Sagt och gjort; jag köpte boken, jag läste, jag föll pladask.

Agnes växer upp i en välbeställd familj i Stockholm under 1920- och 1930-talen. Hon befinner sig ständigt i sin brors skugga, han är populär och utåtriktad och föräldrarnas ständiga favorit. Agnes söker sig bort från sitt kärlekslösa hem och till sin morfar som lär henne att fotografera och därmed öppnar en helt ny värld.
I denna nya värld möter Agnes en ny och oväntad kärlek som får henne att bli närmast besatt. Och som får henne att drömma om att kunna strunta i familjens krav och förväntningar och istället gå sin egen väg.

Det är väl inte direkt någon nyhet att jag vurmar för icke-heteronormativa kärleksromaner? (speciellt inte nu, när jag till och med har skrivit ut det i min lilla presentation till höger) Och Agnes liv är långt ifrån heteronormativt.
Hon möter den glamorösa Claire på en fest och drabbas genast av en uppslukande passion. Men den relation de inleder måste hållas hemlig både inför Agnes familj och inför Claires make, något som Agnes har svårt att hantera. Hon blir svartsjuk, både på Claires andra älskare och på den make hon lever i en platoniskt förhållande med.

Att följa Agnes liv blir aldrig tråkigt. Visst kan hon göra en arg ibland, som när hon helt spontant går och gifter sig med en minst sagt instabil karl, men samtidigt är det omöjligt att inte sympatisera med henne. Hon kämpar med näbbar och klor för skapa sig ett liv att trivas med. Vilket inte är det lättaste för någon som likt Agnes kommer från en ganska konservativ och traditionsbunden överklassbakgrund.

”Ut ur skuggan” påminner mig om en av mina absoluta favoritböcker, nämligen Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”. Jag har svårt att sätta fingret på varför, men förmodligen är det den fantastiska stockholmsskildringen i kombination med en melankolisk och dödsdömd kärlekshistoria. Plus skärgårdsbeskrivningarna såklart (något jag alltid är svag för i romaner, speciellt när det är Stockholms skärgård som skildras).
Agnes är förvisso ingen Lydia, men hon kommer bra nära. Och hennes liv är minst lika intressant att följa, inte minst på grund av Kolterjahns hudnära språk och lyhörda karaktärsbeskrivningar.

Jessica Kolterjahn – Ut ur skuggan (Månpocket, 2007)