Månad: september 2010

Rapport från en tegelsten

Jag håller på som bäst med att läsa den första tegelstenen i den utmaning som Ord och inga visor-Jessica dragit igång.
”Wolf Hall” av Hilary Mantel är fantastiskt välskriven och oerhört spännande. Dock är den ganska krävande, med sitt enorma persongalleri som jag ibland går lite vilse i. Som tur är finns det en personförteckning i början som har fått mig på rätt köl flera gånger (och som fått mig att undra ett flertal gånger varför just namnet Thomas var så otroligt populärt under den här tiden).
Det här är inte en bok som det riktigt fungerar att ströläsa i när man sitter på tunnelbanan, så för att göra boken rättvisa försöker jag ge den ordentligt med lästid (minst en oavbruten timme i sträck) och läser annat när jag bara tänker ströläsa lite. Jag har kommit drygt halvvägs, så förhoppningsvis borde jag hinna bli klar inom några veckor.

Hur går det för er andra som är med i utmaningen? Har ni börjat med er första tegelsten än?

Boknördslogik

”Tre böcker återlämnade på biblioteket utan den minsta lilla skuld! Det var till och med flera dagar kvar tills lånen gick ut. Jag måste belöna mig själv genom att låna lite nya böcker. En tråkig kursbok räknas ju inte, så jag passar på och lånar det här snygga seriealbumet också… Åsa Grennvall är ju så bra, så det gör ju inget att jag har läst just det här albumet en gång förut.”

”Pocketrea! Vilken tur att jag nyss sparade så mycket pengar genom att inte dra på mig förseningsböter. Jag som bara lånade två böcker på biblioteket, nu ligger jag ju en back. Vanligtvis brukar jag ju dra över med minst tio kronor per bok så om jag köper den här Ian McEwans ”On Chesil Beach” som verkar vara så bra och som bara kostar tjugonio och femtio så är det precis som att jag tjänade femtio öre ju!”

”Det här måste jag blogga om när jag kommer hem. Jag ska bara fota boken tillsammans med en motvillig katt också så har jag ett helt inlägg, bara sådär.”

Lite mer om bokcirklande

Jag skrev ju igår ett inlägg om att jag ville starta en bokcirkel och blev superglad över att så många ville vara med! Men jag känner lite att cirkeln kanske blir för stor med 11 personer? Lite ohanterligt, sådär.

Så mitt förslag är att vi gör två cirklar av det hela. Jag är gärna med i båda cirklarna och hjälper till att planera in träffar och fixa med planeringen runt omkring, men annars så delas deltagarna upp i två grupper.
Fördelen med ett sånt arrangemang är att jag också kan släppa in några personer till som gärna vill vara med, men som inte riktigtf år plats om vi bara kör på en cirkel. Alla får vara med, och förhoppningsvis så blir bokpratet lite mer intimt med mindre grupper.
Vad tror ni om det, ni som har anmält intresse? Kan det fungera?

En klaustrofobisk mardröm

Steinar Bragis ”Kvinnor” utspelar sig i ett Reykjavik som är samtidigt välbekant och kusligt avlägset. Hit flyttar Eva tillbaka efter fler år i New York och efter ett krashat förhållande. Hon har fått tag på en lägenhet som hon får bo i gratis mot att hon vattnar blommorna, städar och tar hand om katten. Det är bara det att det inte finns några krukväxter alls i den enorma våningen, och någon katt ser Eva inte heller till. Det är något märkligt med lägenheten, något Eva inte kan sätta fingret på, och dessutom tycker hon att grannarna uppför sig konstigt.

Den första halvan av ”Kvinnor” är en ingående skildring av en totalt vilsegången ung kvinna. Efter att hennes stora kärlek bestämt sig för att flytta tillbaka till Island så följer hon efter honom dit, till ett land hon egentligen inte känner sig hemma i längre. Hon dricker för mycket, tänker för mycket och promenerar planlöst runt på stan. Självdestruktiv, självupptagen och lynnig är Eva en ganska jobbig karaktär, men det är svårt att ändå inte länna sympati med hennes vilsenhet och förträngda känslor.

Jag har läst många romaner där protagonisterna är som Eva. Skillnaden är att de karaktärerna, de rastlösa och självförbrännande flanörkaraktärerna, nästan uteslutande är män i olika åldrar. Manliga konstnärssjälar som driver runt och tycker synd om sig själva hela romaner igenom.
Hor Eva antyds det ändå ett djup, till skillnad från många av hennes manliga likar. Hon när på gamla sorger och sår som aldrig riktigt läkt och som får henne att hålla människor på avstånd.

Efter halva boken förändras ”Kvinnor” totalt.
Jag vill inte berätta för mycket om vad som händer, men jag kan avslöja att berättelsen går från att vara lite lätt paranoid och märklig till att bli en total klaustrofobisk mardröm. Det är riktigt obehagligt på flera olika plan, nästan så att jag var tvungen att göra små pauser i läsningen för att orka med.

Bragis roman är skräckinjagande. Han vrider upp den psykologiska skräcken till max och lyckas ändå hålla kvar läsaren i ett järngrepp. Det är vidrigt, men samtidigt vackert. Och det dyker upp mängder med frågor om vad som egentligen händer – och varför – som egentligen aldrig får något svar. Det borde vara frustrerande, men Bragi lyckas ändå får historien att bli engagerande. Jag vet inte riktigt varför, men jag är med Eva hela vägen till slutet.

”Kvinnor” är en bok för dig som gillar din litteratur med en generös skopa mörker som tillbehör. Det här är så långt från en solskenshistoria man kan komma, och den som tycker det är svårt att läsa om övergepp borde nog undvika boken helt och hållet.
Men för dig som vill skrämmas och fascineras av en djupt störande och störd historia, så är det här en rätt oförglömlig läsupplevelse.

Steinar Bragi – Kvinnor (Natur & Kultur, 2010)

A perfect circle

Nu när det äntligen börjar bli höst på riktigt så sätter suget efter en bokcirkel in på allvar igen. Jag går runt och tänker på hur fantastiskt det vore att ha en liten grupp med bokentusiaster som man träffar en gång i månaden (eller varannan kanske är mer realistiskt) och diskuterar litteratur med. Gärna samtidigt som man äter något gott, dricker oändliga mängder kaffe eller smuttar på något glas vin.

Efter att ha tänkt på saken i någon vecka så har jag nu bestämt mig att det är dags att sluta drömma och istället göra något åt saken. Och var kan man bäst ragga boknördar än i sin alldeles egna bokblogg?

Så, vem är intresserad?
Jag tänker mig att vi alla bör bo i Stockholmstrakten, (eller åtminstone befinna sig här rätt ofta), att vi försöker ses någon gång varannan månad och att vi på sant demokratiskt vis röstar om vilka böcker som ska läsas i cirkeln. Ett plus är det väl om deltagarna har någorlunda gemensam boksmak, fast det skulle ju onekligen bli ganska spännande om alla hade helt olika smak.

Jag hoppas innerligt att det finns fler än jag som går i bokcirkeltankar, så att det går att dra ihop ett första möte nu under hösten. Skriv en kommentar (och glöm inte ange mejladress) om du är intresserad, så får jag se om vi blir tillräckligt många för att bilda en liten grupp.

EDIT:
Oj, vilket intresse det fanns för att bokcirkla! Jag är väldigt glad och tror att det här kommer bli fantastiskt roligt, men tyvärr måste jag nu sätta ner foten och säga att det inte får plats fler i cirkeln. Som det ser ut nu är det tio personer som har anmält intresse, vilket alltså blir elva inklusive mig. Det blir en ganska stor cirkel med andra ord, men det lär ju garantera spännande diskussioner!

En actionfylld besvikelse

Inget är värre än när en efterlängtad bok, speciellt en efterlängtad fortsättning i en bokserie, inte alls lever upp till förväntningarna. Kanske blir boken lite för spretig eller alltför actionfylld, kanske för enkelspårig eller alltför långsam. Eller, vilket tyvärr verkar rätt vanligt, så är den helt enkelt inte lika bra som den första delen i bokserien.

Jag tokgillade verkligen ”The Strain”, första delen i Guillermo del Toros och Chuck Hogans vampyrtrilogi (vilken man såklart helst vill kalla ”The Strainology”). Följaktligen har jag gått runt hela sommaren och längtat efter uppföljaren ”The Fall” som kom ut för några veckor sen. Längta toch väntat.. och alltså blivit rätt besviken.

Det är rätt omöjligt att skriva om ”The Fall” utan att beröra saker som händer framåt slutet i ”The Strain”. Så för alla som inte har läst första boken i trilogin lägger jag härmed in en SPOILERVARNING, så läs inte vidare om ni absolut inget vill veta, okej?

Redan när ”The Fall” börjar har det mesta gått käpprätt åt helvete. Vampyrerna har tagit över i princip hela Manhattan och varken regering eller militär verkar göra någonting för att stoppa spridningen. Den film som Eph och Setrakian gjorde och postade på YouTube avfärdas som en välgjord fejk, så istället för att fungera som en varning så har filmen istället blivit ett stående skämt i talkshows och på internet. Läget ser alltså illa ut för våra hjältar redan i början av boken, men det blir snart uppenbart att situationen kommer hinna bli oändligt mycket värre innan vi når slutet.

Två saker saknar jag från den första boken.
Först av allt den krypande stämningen i början av den boken, när det nedsläckta planet undersöks och händelserna inte riktigt har hunnit komma igång ännu. Där byggs en skräckstämning upp som följer med hela boken igenom, något som skulle har behövts även i ”The Fall”.
Den andra delen jag saknar är alla små bihistorier. I första boken beskrevs det vad som hände med flera personer från planet och deras anhöriga, små korta kapitel där några mänskliga öden lite snabbt skissades upp. De här korta kapiteln gjorde också mycket för stämningen. De gav lite mer kött på benen, lite perspektiv som tyvärr försvinner när historien enbart koncentreras kring protagonisterna.

Setrakian får lite större utrymme i ”The Fall” än i ”The Strain”, vilket jag tycker är ett bra drag. Vi får veta mer om hans liv efter koncentrationslägret och hur och varför han bestämde sig för att ägna sitt liv åt att bekämpa vampyrer. Jag uppskattar att Setrakians karaktär blir lite mer nyanserad i och med att vi får veta hans backstory, han blir mindre av en Van Helsing-epigon ju mer man lär känna honom.

Även råttfångaren Fet får en större roll i den här boken. Han tillhör mina favoriter bland huvudkaraktärerna, en streetsmart och ganska pragmatisk person som använder sina breda kunskaper inom skadedjursbekämpning för att lista ut nya sätt att utrota vampyrerna på.

Det största problemet jag har med ”The Fall” är att det är full fart från början till slut. Det blir alldeles för mycket svärdviftande och vampyrmosande, för mycket eländes elände och bevis på att världen är på väg mot sin ultimata undergång. Jag hyser en aversion mot filmer som inte innehåller en enda andingspaus, utan bara smackar på med action från början till slut, och den här boken blir lite som en motsvarighet till den typen av actionpackade filmer. Spännande till en början, men till slut mest tröttsamt.

Jämfört med ”The Strain” är ”The Fall” tyvärr ingen höjdare alls. Jag hoppas innerligt att den avslutande Strainologi-boken kommer att bli bättre än mittendelen, men förhoppningarna är inte direkt skyhöga längre.

Guillermo del Toro & Chuck Hogan – The Fall (Harper Collins, 2010)

Om vackra bloggar

Jag har lite dåligt samvete för att jag inte har hunnit skriva det här inlägget förrän nu, för jag har gått och tänkt på det hela veckan. Men jag har haft rätt mycket att göra och det här inlägget kräver sin lilla tid för att bli bra skrivet.
Det är så att det delas ut awards bland bokbloggarna, och flera fina bloggar har varit snälla nog att ge en till mig. Era motiveringar gör mig otroligt glad, det har varit fantastiskt fint att få läsa alla era snälla ord! Tusen tack!

Fiktiviteter skrev de fina orden ”Bokstävlarna är en blogg som alltid är rolig och intressant att läsa. Att Anna dessutom delar mitt vampyrintresse och har en superb (dvs samma som jag) boksmak gör inte bloggupplevelsen sämre.”

Bokbabbels motivering löd ”Bokstävlarna delar min aversion mot inbäddade YouTube-klipp, hon är expert på vampyrer och varvar bokrecensioner med blogginlägg om exempelvis kalenderköp. Mycket trevligt!”

Glory Box fick mig att nästan bli lite tårögd över orden ”Jag blir alldeles matt när jag tänker på hur bra den här bloggen är. Jag hyser den största respekt och beundran för Anna S. som skriver fantastiska recensioner och dessutom bjuder på analyser av intressanta samtidsfenomen som t.ex. barnvampyrer.”

Ett hem utan böcker skrev ”för hennes eminenta vampyrsommar och hennes tjocka katter”

Tekoppen tyckte ”för att det är en blogg jag aldrig tröttnat på, trots att vi har ganska olika smak.”

Efter att awarden tagits emot gäller följande:
♦ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
♦ tacka och länka till den som nominerade dig
♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem
♦ berätta sju intressanta saker om dig själv

Sju bloggar jag gillar:
Helst skulle jag såklart vilja återgälda de bloggare som skickat awarden till mig, men det är tydligen inte helt godkänt att göra. Jag gillar i alla fall alla era bloggar mycket, om och ni inte hade hunnit först så hade jag garanterat skickat awarden till er!
Eftersom awarden har skickats hit och dit mellan olika bloggar, så kan det tänkas att någon jag nu listar redan har fått den. Men eftersom jag lever efter devisen ”bättre sent än aldrig” så hoppas jag att de ändå blir glada.

Calliope Books är inte bara en synnerligen snygg blogg, utan också en som kan framkalla akut köplängtan. Calliope skriver alltid initierat och intressant, och underhåller med sina inlägg om allt från True Blood och nördiga bokhandlar till Lovecraft och Austen.

Ord och inga visor innehåller mängder av intressanta inlägg och lockande recensioner. Jessica och jag har en hel del gemensamma favoritböcker, vilket gör att jag får mycket inspriation från hennes fina blogg.

Ett besök hos Boktradition leder nästan alltid till att min ”att läsa”-lista fylls på med någon spännande titel. Böcker från världens alla hörn recenseras i den här bloggen, särskilt om böckerna råkar ha något slags fantastikanknytning.

Illusionernas blogg skriver om böcker och om att jobba i bokhandel med glimten i ögat. Alltid underhållande. Extra plus för apbilderna och för att det utlovats fler blogginlägg om serier.

Marias bokliv skriver inspirerande recensioner. Långt ifrån okritiskt hyllande, så skriver Maria både nyanserat och intresseväckande om sitt bokliv (och är liksom jag lite extra förtjust i att läsa om vampyrer).

Vaxdukshäftet tillhör favoriterna. Marie är en stor skrivarbegåvning, och hennes personliga betraktelser om livet och läsningen är alltid en fröjd att läsa.

Feuerzeug är en nystartad blogg med stor potential. Gillar zombier, blodiga mord och sci-fi och är riktigt vass på välformulerade recensioner.

Sju fakta om mig:
1. Jag har inte varit hos en frisör sedan 1998. Det betyder inte att jag går runt och leker Rapunzel mest hela tiden, utan att jag klipper mitt eget hår i alla möjliga (och ibland rätt omöjliga) frisyrer.
2. Första gången jag läste Ringen-trilogin var jag nio år. Eller snarare var jag nio år när den påbörjades, för jag tror att det tog mig ungefär ett år att traggla igenom alla tre böckerna.
3. Jag ser sällan på tv, men knarkar gärna tv-serier. Helst ser jag hela säsonger i sträck, har sällan tålamod att bara se ett avsnitt i veckan. Just nu är det ”Supernatural” som gäller.
4. Jag och min make delar bröllopsdag med True Blood-stjärnorna Anna ”Sookie” Paquin och Stephen ”Bill” Moyer.
5. Jag avskyr clowner och tycker att cirkusar i allmänhet är ungefär den mest obehagliga plats jag kan tänka mig. Förutom övergivna nöjesfält förstås.
6. Jag gillar att sortera och organisera, men städar helst inte. Speciellt inte om det innebär att jag måste plocka fram dammsugaren.
7. Om jag inte får äta regelbundet blir jag (i tur och ordning); lättirriterad, snäsig, skakig, illamående och svimfärdig.

Pärlor och patroner

Jag har skrivit några gånger i bloggen om att de enda böcker jag lånar på bibliotek är kursböcker. Dels för att jag är så usel på att lämna tillbaka böcker i tid och därför lyckas dra på mig hiskeliga böter, dels för att jag har så många böcker hemma som borde läsas istället. Men ibland händer det faktiskt att jag råkar låna hem någon bok som inte alls var påtänkt innan.
Som i veckan när jag stod och bläddrade bland historieböckerna för att hitta några passande titlar om den viktorianska eran, och bara råkade få syn på Loka Kanarps ”Pärlor och patroner” mitt bland alla tjocka luntor till historieböcker. Klart att den inte gick att motstå!

Boken består av sextio historiska kvinnoporträtt på en sida vardera. Kanarps urval är uppfriskande brokigt, där storheter som drottning Kristina, George Sand, Janis Joplin och Tonya Harding finns representerade. Det är tvära kast mellan både tidsepoker och kulturer, men alla porträtten är tecknade med både gravallvar och den så viktiga glimten i ögat.

De fyra rutor som presenterar varje kvinna känns ibland som alltför kort. Det hade varit roligt om några av portsätten fått lite mer utrymme, ett helt uppslag kanske, för vissa delar av historien blir lite för snuttifierad och förenklad för min smak. Jag kom att tänka lite på Henrik Langes ”80 romaner för dig som har bråttom”, som är en rolig idé men som i längden blir alltför ytlig. Efter ett visst antal sammanfattade romaner – eller historiska kvinnoporträtt – så blir man rätt mätt.
Jag kan tänka mig att den här typen av böcker passar bättre att bläddra lite i och läsa här och där, än att som jag läsa igenom hela boken rakt av i en enda sittning. Det blir kanske lite orättvist mot Kanarps bok, som ändå är intressant och dessutom väldigt tjusigt utformad.

En varning vill jag utfärda för presumtiva läsare som liksom jag kan fyllas av feministiskt raseri av att läsa om orättvisa kvinnoöden. För här dräller det verkligen av självmord, tvångsgiften och lobotomeringar – ett tyvärr alltför vanligt öde för många av historiens mest färgstarka kvinnor.

Loka Kanarp – Pärlor och patroner (Kolik förlag, 2009)

Om katten själv får välja

När bokhögarna börjar växa sig oroväckande stora är det lätt hänt att drabbas av beslutsångest. Vilken bok ska läsas härnäst? Den där helt nyutkomna eller den som har väntat ett helt år redan? Recensionsboken från det ena förlaget eller från det andra? Den tunna novellsamlingen eller den tjocka tegelstenen?

För att undvika att beslutsångesten kan det vara skönt att lägga beslutet helt i någon annans händer. Eller rosa trampdynor. Jag rådfrågade således hemmets ena katt om råd, men som ni ser så verkar även hon ha lite svårt att välja mellan flera snygga färgglada böcker:

Fast jag skulle nog tolka det som att hon ändå är lite mer inne på Ulrika Lidbos ungdomsroman ”Farsta fritt fall” än Ulrika Kärnborgs ”Som om”. Eller vad tror ni?

(Hela det här inlägget är såklart ännu ett försök att konkurrera med Bokbabbels snygga bokfoton. Fast nu har hon tagit på sig hårdhandskarna och lockar således inte bara med finsk design utan även med Converse-skor som matchar böckerna. Hur ska jag kunna tävla med det, egentligen?)

Bitterljuvt

Audrey Niffenegger kan konsten att ta en helt osannolik intrig och få den att bli fullkomligt trovärdig, nästan vardaglig. I ”The Time Traveler’s Wife” var det Henry som hade en sällsynt genetisk sjukdom som fick honom att resa i tiden, ofrivilligt och oplanerat, vilket i sin tur ledde till en hel del praktiska problem.
I ”Her Fearful Symmetry” förekommer inga tidsresor, men däremot ett ganska förrvirrat och vilset spöke. Hon försöker komma underfund med sin spökliga existens och sina begränsningar, men framför allt försöker hon lista ut hur hon ska kunna kommunicera med de levande. Mötet mellan fantastik och lågmäld realism är lika fint här som i Nigffeneggers debutroman, även om det inte är det enda som gör den här boken så bra.

Spöket i fråga heter Elspeth Noblin. Hon lämnade sin lägenhet vid anrika London-kyrkogården Highgate till sina amerikanska systerdöttrar, tvillingarna Julia och Valentina. Tvillingarna, som inte ens visste att de hade en moster förrän de ärvde lägenheten, flyttar till England och in i Elspeths förra hem och det dröjer inte länge innan de börjar nysta i familjens mörka hemligheter.
Efter att tvillingarna har flyttat in i lägenheten lär de också känna sina excentriska grannar. Julia blir raskt vän med korsordskonstruktören Martin, en man som lider av svårartat tvångssyndrom. Han lider också av att hustrun Marijke har flyttat tillbaka till Holland för att hon inte orkar med alla begränsningar och problem som Martins sjukdom medför.
Valentina utvecklar i sin tur en djup vänskap med den andra grannen Robert. Han är historiker, guide vid Highgate och var dessuom Elspeths älskare. I Valentina ser han många av Elspeths bästa sidor, och snart börjar ett slags kärlek växa fram emellan dem. Men ingen av dem vet ännu om att Elspeths spöke finns kvar i lägenheten och att hon svartsjukt bevakar den sprirande kärleken.

Det är svårt att göra intrigen rättvisa genom att försöka återberätta den lite snabbt. Det kan låta lite banalt, men Niffenegger är som författare allt annat än banal. Hon lyckas ta en ganska komplicerad och omständig historia och väva den till en fantastisk roman, som rör sig åt de mest oväntade håll, mycket på grund av de intressanta sidorintrigerna.
Martins historia är nog min favorit. Han är en karaktär som i någon annan författares händer lätt hade kunnat bli reducerad till comic reflief, men som tack vare Niffenegger blir en ytterst älskvärd och sympatisk person. Han är fångad som i en bur av sin oresonliga skräck för smuts och kaos, och skildringen av hans kamp mot tvångssyndromet är stark.

”Her Fearful Symmetry” är en sträckläsningsframkallande bok. Niffeneggers språk är, precis som i debuten, både skimrande ljuvt och vardagligt konstaterande om vartannat. Hennes historia är fascinerande att följa, även om den kanske inte är lika obönhörlig som debuten så är den inte sämre direkt. Men mer komplex och mer bitterljuv.

Jag vill inte spoila för de lyckliga som har den här läsupplevelsen kvar, så jag ska undvika att gå in på diskussioner om slutet. Som jag gillar, men som kändes lite abrupt (så mycket får jag väl ändå avslöja?).
Men för er som har läst, vad tyckte ni om slutet? Och om den sista delen av boken? Blev ni besvikna av händelseutvecklingen där mot slutet eller tycker ni att den var bra?

Audrey Niffenegger – Her Fearful Symmetry (Vintage Books, 2010)