Bitterljuvt

Audrey Niffenegger kan konsten att ta en helt osannolik intrig och få den att bli fullkomligt trovärdig, nästan vardaglig. I ”The Time Traveler’s Wife” var det Henry som hade en sällsynt genetisk sjukdom som fick honom att resa i tiden, ofrivilligt och oplanerat, vilket i sin tur ledde till en hel del praktiska problem.
I ”Her Fearful Symmetry” förekommer inga tidsresor, men däremot ett ganska förrvirrat och vilset spöke. Hon försöker komma underfund med sin spökliga existens och sina begränsningar, men framför allt försöker hon lista ut hur hon ska kunna kommunicera med de levande. Mötet mellan fantastik och lågmäld realism är lika fint här som i Nigffeneggers debutroman, även om det inte är det enda som gör den här boken så bra.

Spöket i fråga heter Elspeth Noblin. Hon lämnade sin lägenhet vid anrika London-kyrkogården Highgate till sina amerikanska systerdöttrar, tvillingarna Julia och Valentina. Tvillingarna, som inte ens visste att de hade en moster förrän de ärvde lägenheten, flyttar till England och in i Elspeths förra hem och det dröjer inte länge innan de börjar nysta i familjens mörka hemligheter.
Efter att tvillingarna har flyttat in i lägenheten lär de också känna sina excentriska grannar. Julia blir raskt vän med korsordskonstruktören Martin, en man som lider av svårartat tvångssyndrom. Han lider också av att hustrun Marijke har flyttat tillbaka till Holland för att hon inte orkar med alla begränsningar och problem som Martins sjukdom medför.
Valentina utvecklar i sin tur en djup vänskap med den andra grannen Robert. Han är historiker, guide vid Highgate och var dessuom Elspeths älskare. I Valentina ser han många av Elspeths bästa sidor, och snart börjar ett slags kärlek växa fram emellan dem. Men ingen av dem vet ännu om att Elspeths spöke finns kvar i lägenheten och att hon svartsjukt bevakar den sprirande kärleken.

Det är svårt att göra intrigen rättvisa genom att försöka återberätta den lite snabbt. Det kan låta lite banalt, men Niffenegger är som författare allt annat än banal. Hon lyckas ta en ganska komplicerad och omständig historia och väva den till en fantastisk roman, som rör sig åt de mest oväntade håll, mycket på grund av de intressanta sidorintrigerna.
Martins historia är nog min favorit. Han är en karaktär som i någon annan författares händer lätt hade kunnat bli reducerad till comic reflief, men som tack vare Niffenegger blir en ytterst älskvärd och sympatisk person. Han är fångad som i en bur av sin oresonliga skräck för smuts och kaos, och skildringen av hans kamp mot tvångssyndromet är stark.

”Her Fearful Symmetry” är en sträckläsningsframkallande bok. Niffeneggers språk är, precis som i debuten, både skimrande ljuvt och vardagligt konstaterande om vartannat. Hennes historia är fascinerande att följa, även om den kanske inte är lika obönhörlig som debuten så är den inte sämre direkt. Men mer komplex och mer bitterljuv.

Jag vill inte spoila för de lyckliga som har den här läsupplevelsen kvar, så jag ska undvika att gå in på diskussioner om slutet. Som jag gillar, men som kändes lite abrupt (så mycket får jag väl ändå avslöja?).
Men för er som har läst, vad tyckte ni om slutet? Och om den sista delen av boken? Blev ni besvikna av händelseutvecklingen där mot slutet eller tycker ni att den var bra?

Audrey Niffenegger – Her Fearful Symmetry (Vintage Books, 2010)

Annonser

12 comments

  1. Jasså, läser du också den boken? Magnus på ”a fraction of the web” gör samma sak. Jag har sett den där boken på bibblan men ha rtyckt att den verkar konstig. Mins törsta farhåga är nog (tror jag) att det ska vara en bok med skräck-tema. Är den det? Om inte kanske jag vågar läsa den. Gillar som du kanske förstår inte skräckböcker (á la King, till exempel).

    1. Alltså, det är verkligen inte en skräckbok trots att det är ett spöke med. Spöket går mest runt och försöker flytta på saker och kommunicera med folk, väldigt vardagligt beskrivet.
      Så ingen fara där, det här är långt ifrån King och liknande böcker!

  2. Jisses vilket fint omslag. Trånar lite efter att läsa den här, men inser samtidigt att den bara kommer bli liggande i den där ”böcker på över 350 sidor” -högen som jag inte alls verkar komma an till att påbörja just nu

  3. Jag sträckläste också och älskade den här boken men var inte helt nöjd med slutet. Det kändes lite abrupt eller konstigt eller som Marias bokliv skriver – snopet. Jag vet inte vad jag skulle vilja ha istället dock…

  4. Oj, jag vet inte om jag vågar säga detta efter en så´n fantastisk recension…men jag tyckte Niffeneggers bok var rätt tramsig :-( Den höll mitt intresse i början och jag gillade verkligen miljöerna, men efter ca hälften kändes den mer fånig än fascinerande och jag tyckte nog att språket var sådär….Jag håller däremot med om att Martins karaktär var den som tog mig mest. Jag tror att de inslag med Elspeth som spöke i senare delen av boken, var det som ”tippade över” & gjorde att jag tyckte det blev fjantigt.
    Men ibland är det ju olika…:-)

    1. Förstår vad du menar med tramsigheten. Jag köpte det mesta eftersom jag gillar boken som helhet, men mot slutet så blev det lite sådär tyvärr.
      Lite kan jag önska att det hade handlat ännu mer om Martin, håller tummarna för att Niffeneggers nästa roman kommer gå mer i den stilen.

      Men ja, smaken är ju olika. Som tur är! Vore ju väldigt tråkigt om precis alla skulle gilla samma sorts böcker. :)

    1. Ja, precis så! Jag blev också så förtjust i boken att jag köpte alla tramsigheter och skumma intrigvändningar, men om man inte gillar boken helhjärtat så förstår jag att det är mycket som kan kännas fånigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s