Pure genius

Liv Strömquist är en synnerligen cool kvinna och begåvad serieskapare. Hon har förmågan att samtidigt vara sjukt rolig och djupt seriös, att få sina läsare att skratta samtidigt som de blir lite lätt besvärade. Det är en skicklig balansgång, som få lyckas göra utan att ramla över åt något håll.

”Prins Charles känsla” heter Liv Strömquists nya album. Titeln förklaras redan på den allra första sidan, där Prins Charles, tillsammans med sin nyblivna fästmö Diana, får frågan om han är kär och ger det något kryptiska svaret:
”Yes. Whatever ‘love’ means.”
Albumet är en undersökning av kärlekens villkor och motsägelser. Det är som ett långt ifrågasättande av normer, vanor och föreställningar och manligt och kvinnligt. Det kan tyckas vara tvära kast mellan de olika kapiteln, men Strömquist lyckas hela tiden återkomma till de grundläggnade frågorna: Vad är kärlek? Och vad gör den med oss egentligen?

Jag skrattade högt flera gånger när jag läste ”Prins Charles känsla”. Det kan tyckas vara ett ganska meningslöst omdöme, men det ska rätt mycket till för att jag ska börja skratta spontant när jag läser något istället för att bara fnissa lite stillsamt för mig själv.
Kanske beror det på att jag inte läser särskilt mycket uttalat humoristiska böcker? Jag skrattar rätt mycket när jag ser film eller tv-serier, eller när jag spelar tv-spel. men just när det gäller böcker så har jag en förkärlek för dysterhet och svärta framför lättsam humor, så det här med att skratta högt är såpass ovanligt att min make frågade mig vad det var jag egentligen höll på att läsa.
För att inte komma allt för långt från ämnet så kan jag helt enkelt konstatera; ”Prins Charles känsla” är rolig. Mycket rolig. Jag önskar att jag kunde visa upp den bild där en pytteliten Carrie Bradshaw har fjättrat en gigantisk Mr Big-jätte på marken på klassiskt liliputmanér, det är bara en av alla inslag i boken som fick mig att skratta.

Boken innehåller inte bara humor, utan också en del nattsvart allvar. Delen som handlar om Whitney Houston och hennes ganska obegripliga kärlek till Bobby Brown är både sorglig och stark. Samt en av de snyggaste kapitlen, rent grafiskt sett.

Om jag skulle komma med någon invändning mot den här boken så är det att Strömquist citerar lite för många olika forskare och teorier. Många av de teorier hon citerar är oerhört intressanta, och kontrasten mellan bild och text är ofta helt fantastisk. Men vissa avsnitt blir rätt texttunga och får mig att längta efter Strömquists egna drastiska formuleringar istället för ännu fler akademiska utläggningar av någon forskare.
Men den här invändningen är egentligen bara en liten parantes.
”Prins Charles känsla” är ett så bra album att inga invändningar alls biter på dess storhet – den här boken är helt enkelt bara pur genialitet från början till slut.

Liv Strömquist – Prins Charles känsla (Galago, 2010)

Annonser

12 comments

    1. Nej, verkligen inte! Jag tänkte när jag läste att det hade varit kul att läsa boken på tunnelbanan, hade nog fått många konstiga blickar om jag suttit där och gapskrattat för mig själv. ;)

      1. Jamen precis så! Alla är fantastiska, vissa är bara lite mindre fantastiska. Jag menar, jag tycker ju att Liv Strömquist är ungefär det coolaste som finns, men lite tungt blir det allt med alla citat och teorier.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s