Komprimerat mörker

Jag vill börja med att konstatera att ”Djur” är den absolut kortaste Joyce Carol Oates-roman jag någonsin har läst. Drygt 150 sidor tunn är den bara en bråkdel av tegelstenar som ”Blonde”, och innan jag började läsa var jag lite orolig att historien skulle kännas för tunn med tanke på det begränsade utrymmet.
Mina farhågor visade sig som tur var vara helt ogrundade.

”Djur” utspelar sig på Catamount College i Massachusetts. Här går den unga Gillian Brauer, en ganska blyg och inbunden kvinna som drömmer om att bli poet. Men i än större utsträckning drömmer hon om sin lärare Andre Harrow, som undervisar ett fåtal utvalda kvinnliga studenter vid små seminarier. Professor Harrow, som helst vill bli kallad vid förnamn av sina studenter, är en karismatisk och manipulativ man. Det går rykten om att han tillsammans med sin vackra och dramatiska konstnärshustru Dorcas bjuder in utvalda studentskor till sitt hem, där de inleder ett slags trekantsförhållande.
Gillian blir alltmer besatt av paret Harrow, samtidigt som flera av hennes vänner bryter ihop och lämnar colleget. Vad är det egentligen som händer i paret Harrows hus? Och varför är det någon som startar bränder på skolans område?

”Djur” är en tät och lätt klaustrofobisk roman. Under läsningen vill jag helst av allt skaka om den naiva Gillian, få henne att inse vad jag som läsare redan har förstått – att paret Harrow betyder trubbel. Men Gillian är förälskad och ser på den beundrade professorn med kärlekens rosaskimrande blick.

Oates är, som jag tidigare har skrivit, en mästare på psykologiskt ingående skildringar. Hennes beskrivningar av våra mörkaste drivkrafter är alltid intressanta, även om de ibland kan bli väldigt tunga att läsa. ”Djur” är inget undantag. Det är en mörk och otäck historia som målas upp, inte minst för att Andre Harrows manipulationer av sina studenter går över alla tänkbara och tillåtna gränser.

”Djur” påminde mig lite om Oates roman ”Svart flicka, vit flicka”. Mycket för att båda huvudpersonerna är ganska naiva unga collegestudenter, som båda studerar vid college där det förekommer en vag hotbild. Men ”Djur” är mycket rakare än ”Svart flicka, vit flicka”, mindre komplicerad och mindre nyanserad. Inte för att det är en nackdel, tvärtom. Oates språk och driv fungerar oerhört bra i den här komprimerade romanen, som lyckas måla upp en både fängslande och spännande historia på sina få sidor.

För den som är nyfiken på Joyce Carol Oates, men som avskräcks av längden på många av hennes böcker, är ”Djur” en bra ingångsport. Den visar upp en ganska typisk (och bra) del av hennes författarskap, utan onödiga upprepningar eller avvikningar från ämnet.

Joyce Carol Oates – Djur (Bonnier Pocket, 2007)

Annonser

20 comments

  1. Det här är den enda JCO jag läst hittills. Tyvärr fick den mig inte särskilt intresserad av att läsa mer. Den grep mig under läsning, men stannade knappast kvar. Vilken borde jag ge mig på härnäst?

        1. Jag har inte läst så väldigt många JCO själv (kanske 7-8 böcker bara). Men jag tycker nog ändå att Blonde känns som att den innehåller många för henne typiska teman, även om den också är JCO när hon är som allra bäst.

  2. Du är verkligen en mästare på att skriva recensioner och du lyckas alltid få mig intresserad av nya böcker på ett helt annat sätt än vad många litteraturskribenter gör. Ditt språk är så personligt och enkelt samtidigt som dina texter innehåller så mycket. Nu blir det lite bokus-klickande för denna måste läsas!

    Jag skrev lite om Inger Edelfeldt idag som du måste kolla in!

  3. Den här står i min bokhylla och väntar sen någon månad tillbaka. Jag läste ju Mörkt vatten, som ju också är en av hennes kortromaner, i våras och den var också väldigt tät och bra. Jag har dock hört att den här ska vara bättre så det blir nog min nästa Oates :)

    1. Det är rätt skönt att Oates skriver lite kortare böcker ibland. Blonde är ju fantastisk på alla sätt och vis, men kräver ju sin tid att läsa.Ibland orkar man ju inte riktigt med tegelstensformatet.
      Mörkt vatten har jag tänkt läsa någon gång. Men jag har tre olästa Oates hemma, så det lär nog dröja ett tag… ;)

  4. Jag har i mitt ”ständigt pågående Oates-projekt” ;-) lite grand väntat med hennes kortromaner, och tar mig an tjockisarna en efter en, med jämna mellanrum…Men oj jag blir nyfiken på denna- & eftersom den ligger hemma i högarna så ska jag ta tag i den snarast! Annars håller jag just nu på med en gammal Oates; Amerikansk aptit från -89. Det är en av hennes romaner jag verkligen velat läsa länge & letat som en tok efter…utan att hitta. Men så i helgen dök den upp (som en annan hägring;-) hos Myrorna…och oj, jag gillar!!! Detta är definitivt en av Oates riktigt suveränt inträngande familje-/relationsromaner. Jag njuter av pågående läsning…

    1. Jag tyckte det var rätt skönt med en kort Oates-roman. Ibland kan hennes längre böcker bli så otroligt tunga att läsa, så det blir lite lättare att ta sig igenom de lite tunnare.
      Amerikansk aptit har jag aldrig ens hört talas om, men den låter definitivt intressant! Jag brukar alltid hålla ögonen öppna efter JCO-böcker när jag är på Myrorna, så med lite tur kanske jag också hittar den här endera dagen. ;)

  5. Joyce är en av vår tids största. Senaste året har jag läst alla tre böckerna under pseudonymen Lauren Kelly, Djur, Våld, Firefox och senast Mörkt Vatten – gillar verkligen de korta romanerna, (även om Firefox var fantastisk) och är grymt imponerad över att hon på kort sidantal hinner berätta så otroligt mycket. Kompakt, klaustrofobiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s