Oförglömlig postapokalyps

Jag har sparat det bästa till sist i min genomgång av sommarens lästa vampyrböcker. Fast Justin Cronins ”The Passage” är väl inte riktigt någon vampyrroman, ingen renodlad sådan i alla fall. Det är snarare en tokepisk postapokalyptisk beroendeframkallande bladvändare som lyckas vara skrämmande, sorglig, fin och ibland riktigt rolig på en och samma gång. Oförglömligt med andra ord!

Det börjar, som det så ofta gör, med ett militärexperiment som går snett. Tanken är att framställa ett slags supersoldater genom att förvandla dödsdömda fångar till vampyrer, men det visar sig snart att de omvandlade fångarna både är starkare och smartare än någon hade förutsett. De rymmer och katastrofen är ett faktum.
En av försökskaninerna visar sig dock vara lite annorlunda. Det är den lilla flickan Amy, som trots att hon smittats med vampyrblod, inte uppvisar de våldsamma och mordiska tendenser som de andra fångarna gör. Även hon lyckas fly när de andra vampyrerna gör det, ut i en värld som håller på att gå under.

Den största delen av ”The Passage” utspelar sig drygt hundra år efter katastrofen. USA är i princip utplånat, med några små utspridda spillror av mänsklig civilisation som klänger sig fast. Jag är väldigt förtjust i postapokalyptiska skildringar i allmänhet, oavsett om det gäller böcker, film eller tv-spel, och tycker att Cronins framtidsscenario platsar bland de främsta.
Han är mån om detaljerna, Cronin. Som att överlevarna i en undangömd liten bergskoloni i hundratalet år har hämtat välbehövliga kläder från en närliggande galleria, och följaktligen kallar alla byxor för ”gaps” efter klädeskedjan ”The Gap”. En trovärdig, men också ganska rolig liten detalj.
Även den del som utspelar sig innan katastrofen är förlagd några år in i framtiden. Inte så att det är extremt på något sätt, eller ens väldigt påtagligt. Men det är återigen de små detaljerna som gör det – att flygplatsen utanför Houston heter George Bush Intercontinental och att staten Texas guvernör är Jenna Bush. När det gäller romaner som innehåller obestridliga inslag av fantastik (vampyrer till exempel) så uppskattar jag verkligen författare som anstränger sig för att få hela bakgrunden att verka trovärdig trots den osannolika intrigen.

Jag har skrivit om Amy förut under vinjetten Vampyrsommar, när jag skrev om barnvampyrer. Visserligen är Amy ”bara” halvvampyr, eller vad man nu ska kalla det, men hon är liksom de andra vampyrerna i ”The Passage” i princip odödlig. Och hon dessutom en djupt sorglig karaktär, dömd att gång på gång lämnas ensam av de människor hon kommer nära.

Språkligt sett så är ”The Passage” helt enastående. Jag fastnade direkt när jag läste inledningen:
”Before she became the girl from Nowhere – the One Who Walked In, the First and Last and Only, who lived a thousand years – she was just a little girl in Iowa, named Amy. Amy Harper Bellafonte.”
Cronins språk är rätt kärvt, vilket passar denna postapokalyptiska nya värld, där mörkret betyder livsfara och där mänskligt liv är på väg att helt dö ut. Jämfört med Cormac McCarthys ”The Road” ter sig Cronins språk visserligen väldigt utbroderat och närmast pladdrigt, men i likhet med den romanen så handlar ”The Passage” mycket om hopp. Eller om bristen därpå. Om orken att fortsätta leva och kämpa vidare i en värld där ljuset i tunneln inte bara lär vara ett tåg, utan ett tåg fullt av blodtörstiga vampyrer.

”The Passage” är första delen i en utlovad trilogi. Vilket är det enda jag har att invända mot denna grymma och oerhört vackra roman, för väntan på nästa del kommer att bli närmast olidlig.

Stort tack till min partner in crime när det gäller vampyrböcker, Fiktiviteter-Helena, som tipsade om boken!

Justin Cronin – The Passage (Orion Books, 2010)

Annonser

25 comments

  1. Ooooh… jag kollapsar i en liten hög av längtan. Du kan då konsten att ge de bästa tipsen (tror jag, har förvisso inte fullföljt ett tips ännu).

    Mer postapokalyps!

    1. Vampyrinslaget är inte så stort i den här boken, faktiskt., Eller snarare är det vampyrerna som inte är så typiska, så jag tror nog att även den som inte är så förtjust i vampyrer kan uppskatta det här – speciellt om man gillar postapokalyps. :)

  2. Ja, det har later som en typisk Emma-bok!Postapokalyptisk, med folk som overlever pa den gamla civilisationens left overs!

    Direkt in pa min Vill Ha-lista!

    1. ”Den gamla civilisationens leftovers” – precis så! Alltid lika fascinerande! :)
      Fast jag började ju såklart fundera på vilka saker som faktiskt skulle klara sig i hundra år utan att förmultna/rosta sönder/smälta/ruttna och vad som skulle ha försvunnit helt efter bara något år. Gapkläderna verkar ju onekligen vara hållbara! ;)

  3. Låter intressant. Kanske ska bli nästa bok att läsa…

    En fråga som poppar upp i huvudet utan att ha läst boken. Om försöket gick ut på att omvandla dödsdömda fångar till supersoldater, varför var en liten flicka då också en av experimenten?

    1. Det funkade ju inte så bra med fångarna eftersom de blev monster, så de som utför experimenten ville smitta ett barn för att se om de kan kontrollera vampyrsjukdomen bättre hos henne. Eftersom hon inte förvandlas helt till vampyr så måste man väl säga att experimentet lyckades.
      Fast hur de tänkt sig att applicera resultaten på faktiska soldater har jag ingen aning om, det kommer ju liksom en liten apokalyps i vägen för fortsatta försök…

    1. Vi kan ju alltid hoppas att någon förlag snappar upp den här boken, men med tanke på hur bra den verkar sälja så vore det ju konstigt annars. Jag sätter en slant på Bra Böcker! ;)

  4. Jag tror jag haft den sällsamma turen att lyckas ragga upp ett exemplar av den här, helt gratis. Bäst jag inte spelar på lotto på ett tag, verkligen.

    Men nu är jag iaf jättespänd, för då kan jag läsa den här snart, snart… Oooooh.. Fan, jag får inte hypa den för mycket nu.

  5. Nu ska vi se.
    Den första halvan av boken tycker jag också är bra om än inte enastående. Jag tycker det ibland känns lite som bra Stephen King men lika ofta som tråkig Dean Koontz. Men det bra övervägar. Det är bokens andra halva jag inte står ut med och som kanske gör att jag nu alltid blir så gnällig när boken kommer på tal. Vampyrerna är hur fåniga som helst. Kan vara p g a min aversion mot mutationer efter experiment. Och Croning beskriver dem så att jag liksom verkligen kan se en massa trista cgi-renderingar framför mig. Väldigt oläskigt. Stör mig också på småsaker som att alla bara tycks ha ett enda kraftuttryck att ta till hela tiden, ”flyers”. Flyers hit och flyers dit. Den där nunnan känns som en fånigare variant av Kings Abigail i The Stand. Ja, massa sådant smått.

    Men jag håller med angående Amy. Henne gillar jag och hon är bokens behållning.

    Det var roligt att läsa din recension. Intressant och rentav utmanande med en SÅ diametralt motsatt smak i det här fallet! Nu ska jag lugna ned mig med en nattmacka!

    1. Jag förstår vad du menar med att se trista cgi-renderingar frmför sig. Jag har lite det förhållandet till varulvar, som alltid brukar vara så otroligt fåniga på film (och i böcker också för den delen). Har lite svårt att ta dem på allvar som skräckelement.

      Själva vampyrdelen tycker jag dock inte är det viktiga i The Passage. Det är vad som har hänt med mänskligheten och världen efter katastrofen som är det intressanta och som jag hoppas att Cronin fortsätter utforska i de kommande delarna i trilogin.

      Nu blev jag för övrigt väldigt sugen på att läsa om The Stand…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s