Vampyrens olidliga livsleda

Dr Edward Weyland är en respekterad och framgångsrik antropologiprofessor vid ett litet universitet. Han är stilig på ett ganska kyligt sätt och populär hos det motsatta könet, men han är också en man som håller sig för sig själv. Weyland är nämligen vampyr och så vitt han själv vet helt ensam i sitt slag.

Suzy McKee Charnas ”The Vampire Tapestry” består av fem kapitel, fem olika nedslag i Weylands tillvaro. Kapitlen känns lite som fristående noveller, vilket inte är särskilt märkligt eftersom boken bygger på Charnas novell ”The Unicorn tapestry” som utgör det centrala kapitlet.
I just detta kapitel börjar Weyland gå i terapi. Det är inget han har valt själv, utan i princip tvingas till efter att ha försökt attackera en kvinna vid skolan där han är anställd. Försiktigt och motvilligt växer förtroendet fram mellan patienten Weyland och terapeuten Floria, som märker att hon känner sig alltmer dragen till denna mystiske man som påstår att han är en vampyr.

”The Vampire Tapestry” är ett av de mest intressanta och nyanserade vampyrporträtt jag har läst.
Weyland må vara en ganska arrogant man, men med all rätta. För att överleva genom århundraden har han tvingats distansiera sig från mänskligheten, se dem som föda snarare än jämlikar. Han ser sig själv som ett rovdjur, eller snarare det perfekta rovdjuret. För att detta rovdjur ska kunna överleva tvingas han offra mycket, inte minst alla former av intimitet och verklig närhet.

Charnas är mycket skicklig på att beskriva Weylands enorma ensamhet och livsleda. Hur han vandrar genom århundraden utan att lämna några avtryck eller forma några bestående minnen (eftersom dessa försvinner under de tidsperioder han ligger i dvala). Flera av kapitlen är skrivna ur andra personers synvinklar, personer som terapeuten Floria eller tonårspojken Mark som av en slump träffar vampyren. De har alla sina egna fördomar, rädslor och förhoppningar om vad en vampyr är och projicerar utan tvekan detta på Dr Weyland.

”The Vampire tapestry” är inte bara en roman om en vampyr. Det är lika mycket en roman om allas vår ensamhet, utsatthet och om existensens osäkra grund. Det är en av de allra bästa vampyrböcker jag har läst denna sommar, förmodligen en av de bästa vampyrböcker jag någonsin har läst.
Stort tack till Sara som tipsade mig om boken!

Edit: Boken gavs ut 1980, men finns alltså i relativt ny pocketutgåva.

Suze McKee Charnas – The Vampire Tapestry (Orb Books, 2008)

24 kommentarer

  1. Jag tror åtminstone nått till av kapitlena förutom ”Unicorn Tapestry” publicerats som novell innan.
    ”Vampire Tapestry” tillhör också mina favoritvampyrromaner. Fast jag läste den i den svenska översättningen, som trots trist titel (”Gästspel av Vampyr”) och fult omslag är rätt så bra.

    1. Det kan mycket väl vara sant. Jag har bara läst ”The Unicorn Tapestry” i novellformat, men eftersom alla kapitel är utformade som rätt fristående noveller så finns de säkert publicerade på annat håll.

      Jag blev lite avskräckt av den svenska titeln, faktiskt.

  2. Mmm… låter mysig. Som en riktig höstbok.

    Lustigt med en vampyr som är antropolog. Och tänk hur många intressanta karaktärer som råkar vara just antropologer…

    Ja, den här lät underbar. Ska skaffas!

    1. Jag tror att den skulle passa alldeles ypperligt som en rätt vemodig höstbok!

      Och det ÄR ju intressant med antropologi. Weyland blir det för att han vill förstå sig på hur människor fungerar, för att kunna anpassa sig och passa in. Rätt intressant att han väljer att studera det mänskliga samhället, när han själv är en outsider.

  3. Var så god och tack själv för att du skrev så fint om den! Blev väldigt glad att du gillade den! :)

    Precis som Petter läste jag den i svensk översättning – hittade den på min mans landställe i en sån där bokklubbstutgåva från 80-talet. Min snälla svärmor sa att jag kunde ta den. Läste den under en tågresa och blev glatt överraskad – minst sagt.

    1. Det var verkligen ett extremt bra tips! :)

      Lite svårt att tänka mig den som bokklubbsbok, men den verkade ju vara väldigt populär i början av 1980-talet, så det var väl någon som fattade tycke för den. Fast bokklubbarna hade (och har kanske fortfarande?) ju faktiskt en hel del bra böcker också, det måste man ju säga.

      Vilken snäll svärmor! Och med bra smak dessutom, för jag antar att boken var hennes från början. :)

      1. Jo, det verkar ha varit väldigt blandat. Hittade ju Greg Bears sf-epos ”Eon” på svenska i hennes hyllor (från samma bokklubb). Tror dock inte att hon har läst någon av dem, men jag är inte säker. Snäll är hon! :)

  4. Har också den svenska bokklubbsutgåvan som jag köpte för 15 spänn på loppis för en himla massa år sen. Vill minnas att de hade en hel hög av dem. Blev bokklubbsläsarna månne avskräckta? :)

    1. Jag hade heller aldrig hört talas om den förrän jag själv blev tipsad om den. Konstigt, för den beskrivs av många kritiker som en av de bästa vampyrromanerna någonsin… Orättvist bortglömd?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s