Köttigt

Det ser inte ljust ut för tonårsflickan Kirie Goshima.
I första delen av Junji Itos skräckmanga ”Uzumaki: Spiralerna” råkade hon ut för en mängd bisarra och obehagliga händelser. Hennes hemstad Kurôzu-cho visade sig vara hemsökt av sprialformade mönster, som påverkade personer och föremål i hennes närhet på de mest bisarra och hotfulla sätt.

I denna andra del i serien blir hotet mot stadens invånare allt mer uttalat. Virvelvindar hotar att lägga hela staden i ruiner, och allt fler personer börjas förvandlas till olika slags spiralinspirerade monster. Till råga på allt har det blivit helt omöjligt att fly staden – spiralfenomenet verkar dra alla invånarna mot sin slutliga undergång.

Jag skrev om första delen av ”Uzumaki: Spiralerna” att den snarare gjorde mig förbryllad och obehaglig till mods än skrämd. Denna andra del är mer skrämmande än den första och långt mer våldsam. Folk dör som flugor när Kurôzu-cho dras allt djupare ner i spiralernas förbannelse, och det är inte på trevliga sätt de kolar direkt.

Om man är lagd åt det psykoanalytiska hållet skulle man lätt kunna författa en avhandling om de här två serieböckerna, utan problem. Varje kapitel kryllar av undermeningar och mer eller mindre dolda motiv. En sak som slog mig under läsningen av den andra delen är också hur kroppsliga och liksom köttiga skräckinslagen är i båda böckerna. Det är kroppsvätskor som väller, kroppsdelar som växer okontrollerat, och döda kroppar som dräller överallt. Ätandet är ett genomgående groteskt inslag, som blir än värre i denna andra del där vi bl.a. får möta blodsugande gravida kvinnor och flera olika slags kannibalistiska inlag.
Episoden där en spiralpåverkad läkare opererar tillbaka ett spädbarn in i Kiries nyförlösta kusin är djupt störande och skulle förmodligen ha fått gamle Freud att sätta kaffet i halsen om han hade varit med oss idag.

Illustrationerna är, trots det obehagliga innehållet, väldigt vackra även i denna andra del. Att de onda spiralerna även sprider skönhet är en effektiv kontrast, som gör att boken inte känns alltför tung.
De båda delarna av ”Uzumaki: Spiralerna” utgör en märkligt suggestiv läsning och är som är ett måste för alla som intresserar sig för japansk skräck och manga.

Junji Ito – Uzumaki: Spiralerna 2 (Galago, 2010)

Annonser

25 comments

  1. Är riktigt förtjust i de här och ska med till att skriva om den, läste precis ut tvåan så nu ligger filmen näst :) Och så läsa om ettan igen, och tvåan en gång till…

    1. Fast uzumaki är knappast frågan om stora ögon och andra saker som man förknippar med manga. Det är helt enkelt en serie från japan, med vuxnare och välgjorda teckningar.

      1. Hmm… Man kanske borde lägga ut bilder från en sida i boken när man bloggar om serieböcker? Ska nog föregå med gott exempel och stoppa in en sån i min.

        För mig handlar det mycket om hur det ser ut, även om massor av annat också spelar roll.

        Kanske ska ta en titt på Uzumaki. Såg den ju trots allt på Seriemagasinet när jag var där och jag ska ändå tillbaka snart.

        1. Att lägga ut serierutor när man recenserar serieböcker är ju alltid det ideala. Tyvärr fanns det inga pressbilder förutom omslagen, och jag försöker att bara använda pressbilder när jag recenserar recensionsexemplar… Man vill ju inte stöta sig med förlagen, direkt.

          Håller helt med Pål om att Uzumaki inte känns som standardmanga. Det är däremot extremt snyggt tecknat, kan verkligen rekommenderas!

          1. Aha, recensionsexemplar. Så lyxigt och fint, jag dör av avund! (ja, nästan iaf)

            Sådan framgång har jag inte nått, så jag får nog helt enkelt ta och fota och lägga ut en väl vald sida.

            Har du fler tips? Jag ska kika på den här, som sagt, när jag kommer tillbaka till Seriemagasinet. De hade den, det minns jag tydligt pga omslaget (eller möjligtvis del 1).

  2. Jag gillar Uzumaki skarpt! Som jag minns det var det lite mer svart humor i tvåan (eller så var det bara jag som skrattade lite åt snigelmänniskorna samtidigt som jag mådde illa, sniglar = eurrrgh). Slutet är så spårat och härligt!

    Har du läst Gyo? Också av Junji Ito. Inte lika bra som Uzumaki tycker jag men hög äckelfaktor och extremt bisarr.

    1. Hmma, skrattade du under uzumakiläsningen? Du är mer makaber än jag … Jag har i alla fall läst Gyo. Inte lika bra nä, men bättre än rätt mycket annat.

      1. När jag läste första delen så skrattade jag några gånger åt de mest bisarra och märkliga inslagen, men i andra delen så fastnade skrattet i halsen lite. Det blir så otroligt mycket mer obehagligt, speciellt när snigelmänniskorna börjar ätas upp av stadens invånare…

        Jag har inte läst Gyo, men kommer med all säkerhet göra det så snart jag kan.

        1. Oj, det första var som svar till Pål, det kanske inte framgick.

          bokstävlarna – Ungefär så ja. Håller med om att snigelkannibalismen var sjukt äcklig. Urk.

      2. Hehe, ja, kanske det! Jag tyckte att det blev så bisarrt ibland att det slog över i något slags nattsvart humor. Men, som sagt, det kanske bara är jag …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s