Tänkvärda finurligheter

Jag förstår själv inte riktigt varför jag inte har läst Jonas Karlssons novellsamling ”Den perfekte vännen” förrän nu, för jag gillar ju verkligen noveller. Och då menar jag inte kan-läsa-om-det-inte-finns-någon-roman-tillgänglig-gillar utan verkligen gillar. Uppskattar genren i sig, med dess korta skeenden, vändningar och ofta experimentella inslag. Samt språket, som ofta kan få ett helt annat utrymme att krumbukta sig åt alla möjliga och omöjliga håll, när det inte finns någon romanhandling att hålla sig till.

Så det är som novellkramare av stora mått jag glatt konstaterar att Jonas Karlsson har en verklig talang för novellskrivandet. Hans noveller är tänkvärda, finurliga och ofta lite lätt orande.
Den charmigt nördiga ”Cirkus” får mig att falla pladask. Musiknördigt namedroppande i klass med Nick Hornbys ”High Fidelity” ihopparat med ett minst sagt mystiskt försvinnande och en lätt osannolik men ändå ytterst charmig kärlekshistoria – resultatet är helt oemotståndligt.

Fast bäst är ändå den längsta novellen i samlingen, kafkaartade ”Rummet”. Huvudkaraktären Björn är anställd på en statlig myndighet och hittar en dag ett hemligt rum, som ingen annan tycks känna till. Rummet ser ut som ett vanligt kontor, men har en lugnande effekt på Björn som dras till rummet allt oftare. Fram tills det att arbetskamraterna börjar protestera.
Jag vill inte berätta allt för mycket om ”Rummet” för att inte förstöra för er som inte har läst den. Men det är en bisarr historia som tar de mest oväntade vändingar. Karlsson lyckas med att knivskarpt skildra en ganska otrevlig arbetsplats med alla dess intriger och maktspel, samtidigt som det mystiska rummets eventuella existens ger novellen ett skimmer av fantastik. I brytpunkten däremellan har en strålande novell skapats, en som jag lär att återvända till många gånger.

”Den perfekte vännen” är en välskriven novellsamling.
Visst finns det några lite svagare inslag, som den ganska enerverande ”Muntlig redovisning”, men allt som allt är det en såpass bra bok att jag känner att jag genast måste försöka få tag i Jonas Karlssons första novellsamling ”Det andra målet”.

Jonas Karlsson – Den perfekte vännen (Bonnier pocket, 2010)

Annonser

10 comments

  1. När jag läser noveller, vilket får erkännas är väldigt sällan, så blir jag alltid så besviken över att de tar slut så fort. Läste Tove Janssons Lyssnerskan i somras, och jag vill ju veta mer om huvudpersonerna, vill läsa en roman om varje novell…

    1. Jag gillar det där att man bara får veta litegrann om en huvudperson, bara får ett litet utsnitt ur ett liv liksom. att man får fylla i resten själv. Men det kanske är för att jag gillar noveller så mycket också?
      Ibland när det gäller romaner så kan jag bli besviken när det avslöjar alldeles för mycket och precis varje liten tråd knyts ihop. så det där är olika tror jag, vad man tycker bäst om.

  2. Oj oj oj, vad lässugen jag blev. Denna ligger faktiskt på mitt fönsterbräde så jag ska försöka läsa den så snart som möjligt! Antar att du har läst Miranda Julys novellsamling redan? Annars kan jag rekommendera den. Dessutom är Historietter preludier av Hjalmar Söderberg en mycket fin novellsamling, fast av helt annat slag. Det andra målet borde inte vara så svår att få tag på, tror den finns på pocket. :)

    1. Ja, läs! :)
      Jag har läst – och gillat – Julys samling. Och Söderbergs såklart, han hör till mina storfavoriter. Men det var ett tag sen sist jag hängde med Herr Söderberg, så det kanske börjar bli dags för en omläsning…? ;)

  3. jag håller med, rummet är helt lysande. har du läst hans förra novellsamling, det andra målet? den är faktiskt grym!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s